Ur The Economist, 1843 Magazine 3 januari 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Människor har i alla tider drömt om att kunna tala med djur. Forskarteam runtom i världen kommer allt närmare att kunna föra enkla konversationer med husdjur via tekniska hjälpmedel och knappsystem. ”Samtalen” från de cirka 2 000 husdjur från 47 länder som deltar i en studie vid UC San Diego, har blivit virala fenomen på sociala medier.
Något var fel med Bunny. Hunden och hennes matte, Alexis Devine, konstnär och smyckesdesigner i 40-årsåldern, hade just kommit hem efter en höstpromenad i närheten av hemmet i Tacoma, Washington. I vanliga fall blev Bunny, en ung och livlig sheepadoodle, utmattad av motionen, men i dag ville hon inte lugna ner sig.
För de flesta hundägare skulle detta vara början på en frustrerande gissningsövning. Var Bunny hungrig? Behövde hon gå ut igen? Hade hon tråkigt?
Alexis Devine hade dock ett hemligt vapen. Bunny travade fram till ett lapptäcke av färgglada sexkantiga mattor på golvet i vardagsrummet och satte tassen på en av knapparna. ”Arg”, sa den med Alexis Devines utomkroppsliga röst. Hunden tittade förväntansfullt på sin ägare.
”Varför arg?” frågade Alexis Devine.
Bunny tryckte på en annan knapp, vilket fick rösten att säga ”aj”.
”Var aj?” fortsatte Alexis Devine.
Hunden tryckte på knapparna för ”främling” och ”tass”. Alexis Devine undersökte Bunnys tassar. Inbäddat i lite tovig päls på undersidan av hennes vänstra framtass fanns ”främlingen”: en centimeterlång sticka från kolvhirs.
Den här videon blev viral på TikTok i oktober 2020. Självklart blev den det: vem skulle inte vilja se en video med en talande hund? Så länge människan har haft fantasi har hon drömt om att kunna kommunicera med djur, att prata med en gepard och svära på flytande känguru, som det heter i en sång från en musikalversion av Doctor Dolittle. Alla uppenbara framsteg mot det målet får djurägarnas puls att rusa.
Det finns en lång och sorglig historia av djur som tränas att ”tala” på sätt som människor har påstått sig förstå. Den här gången kändes det dock annorlunda. Bunny är en av en växande skara hundar världen över som kan uttrycka sig genom dessa knappar, som kallas tavlor för alternativ och kompletterande kommunikation (AAC, Augmentative and Alternative Communication).
Det är oklart om de avsiktligt kommunicerar, memorerar kombinationer av handlingar eller gör något helt annat – men ett svar kan vara på väg. Tvåtusen av dessa hundar studeras för närvarande av forskare vid University of California, San Diego, som en del av en ovanligt omfattande medborgarvetenskaplig studie, där allmänheten skickar in sina egna data.
och deras ägare
i hela världen
som deltagare.
Foto: Milner Moshe
Under årens lopp har många försökt lösa utmaningen med vad som krävs för att kommunicera effektivt med djur. Kommer vi snart att kunna kalla våra husdjur inte bara våra följeslagare, utan även våra förtrogna?
Om du tänker på de böcker och filmer som du gillade som barn, är det mycket troligt att huvudpersonen var ett talande djur: Babar, Aslan, Pelle Kanin, Baloo, någon av de 101 dalmatinerna. Eller så fanns det en människa som kunde prata med djur – Dora Utforskaren, till exempel, kan prata i timmar med sin bästa vän, en apa som heter Boots.
Det finns otaliga fabler, sagor och berättelser från hela världen där människor har förmågan att tala med djur och vice versa. Egyptiska och grekiska gudar förvandlade sig alltid till djur för att interagera med människor, och japanska rävar och tanuki (en typ av hunddjur) kunde förvandla sig till människor för att spela dem spratt.
Fröet till UC San Diego-studien såddes 2013 när Leo Trottier, en entreprenör och kognitionsvetare, adopterade sina två katter Jonas och Salk, för- och efternamnet på uppfinnaren av poliovaccinet. Som många andra djurälskare drömde Leo Trottier om att kunna utnyttja sina husdjurs intelligens. Senare samma år, när han var i färd med att ta sin fil.dr-examen vid UC San Diego, grundade han företaget CleverPet, som tillverkar stimulerande leksaker för djur. Företagets flaggskeppsprodukt, en maskin som släpper ut torrfoder för att belöna en hund som trycker på upplysta knappar i en viss ordning, säger sig vara ”världens första spelkonsol för hundar”.
Hösten 2019 noterade Leo Trottier, som uppvisar den hälsosamma utstrålning som många tekniknördar i Kalifornien har, en ny trend på sociala medier: människor som försöker starta en konversation med sina husdjur. Några nytänkande djurägare hade utvecklat enkla, märkta knappar som deras husdjur tryckte på när de ville ha något, till exempel vatten. Han tog kontakt med några av dem för att ta reda på mer om hur deras djur reagerade på knapparna – däribland Alexis Devine, Bunnys ägare.
Leo Trottier var imponerad av ägarnas uppfinningsrikedom, men anade också en affärsmöjlighet. ”De ville verkligen ha specialanpassad utrustning”, berättade han.
I juni 2020 hade Leo Trottier lanserat FluentPet, ett företag som gör anpassningsbara AAC-kort, särskilt utformade för hundar. Företaget marknadsför nu även sina knappar till kattägare. Alexis Devine hjälpte Leo Trottier att utveckla ett knappsystem som kunde användas av hundar av alla de slag och storlekar, och Bunny bytte till FluentPets produkter strax därefter.
Alexis Devine är nu influencer för företaget och får en andel av försäljningen om folk köper knapparna via hennes referenslänk på sociala medier. För 65 dollar säljer FluentPet ett startpaket med knappar, där ägaren kan fästa etiketter med vanliga kommandon och uttryck, som ”ut”, ”lek”, ”mys”, ”vatten” och ”toa”. Ägaren anpassar sedan knapparna genom att lägga till en inspelning av sin egen röst. När hunden blir allt bättre på att använda setet, kan ägaren köpa till extra knappar och programmera dem för att uttrycka mer komplexa begrepp, som att önska sig sitt favoritgosedjur eller en promenad i parken. Bunny, som nu är fem år gammal, arbetar med hundra knappar, inklusive tidsuttryck som ”snart” och frågeord som ”varför?”
När FluentPet började ta fart studerade Leo Trottier noga de som hade börjat använda uppfinningen tidigt. Bunny verkade göra saker som forskare i allmänhet hade trott att hundar inte kunde göra, som att kombinera ”symboler”, den term som lingvister använder för grundläggande enheter i språket, för att skapa nya uttryck.
Leo Trottier minns hur Bunny ofta parade ihop ”ljud” med ”promenad”, vilket gjorde Alexis Devine förbryllad. Med tiden märkte de att Bunny använde denna kombination av ord endast i början av en längre ”konversation”. De antog att Bunny signalerade att hon ville använda symbolerna: att ”gå” på knapparna och göra ”ljud”. När de gav Bunny en knapp för ”prata” – det ord hon behövde – slutade hon använda de andra två knapparna. Leo Trottier blev förvånad över hur sofistikerat hennes önskemål verkade vara: ”Det är verkligen metaforiskt!”.
Han ansåg att Bunnys agerande kunde vara av vetenskapligt intresse. Kunde hon komma på nya uttryck oberoende av sin ägare? Kunde hon förstå vad ord som prata, ljud och gå egentligen syftade på, och i så fall i vilken utsträckning? ”Det kändes som att det nästan skulle vara tjänstefel att inte börja samla in data så snabbt som möjligt”, säger han.
Foto: Privat
Leo Trottier kontaktade Federico Rossano, en komparativ psykolog som forskar om olika arters beteende och tankeprocesser, vid UC San Diego. Federico Rossano är en glad italienare i 40-årsåldern som har studerat hur icke-mänskliga primater kommunicerar med varandra: hur orangutanger gör en lunchbeställning och hur bonobobebisar ber sina mammor att bära dem.
Trots sitt långvariga intresse för djurs kommunikation var Federico Rossano ursprungligen tveksam till att studera FluentPets knappanvändare. ”Jag kände till all dramatik och alla etiska problem med studier av djurkommunikation, och min omedelbara reaktion var: absolut inte, jag vill inte bli inblandad”, berättade han.
Forskare började intressera sig för djurkommunikation under andra hälften av 1800-talet. 1872 undersökte Charles Darwin det evolutionära sambandet mellan djurens och människans fysiska känslouttryck, till exempel leenden.
Tjugofem år senare visade Ivan Pavlov att hundar kunde tränas att associera en signal utan samband (en ringande klocka) med en belöning (mat). Från 1960-talet ökade intresset för djurs tal, delvis underblåst av den ”kognitiva revolutionen” inom psykologin, då forskare började hävda att djurs intelligens skilde sig från människans endast i fråga om sofistikering, inte i fråga om art.
Många av dessa studier har sedan dess misskrediterats. Vissa var baserade på beteendet hos en enda varelse. Ofta isolerades djuren – vanligtvis primater, som uppskattades för sina kognitiva förmågor och nära genetiska släktskap med människor – från resten av sin art i ett laboratorium och tränades i timmar varje dag på att använda teckenspråk, känna igen symboler eller till och med imitera mänskligt tal. Vissa av schimpanserna blev berömda efter att ha tränats att ”tala”, vanligtvis på bekostnad av deras psykiska och fysiska välbefinnande.
Washoe och Nim Chimpsky, som fick lära sig amerikanskt teckenspråk på 1970-talet, gick framåtlutade och blev tillbakadragna, vilket tolkades som tecken på nedstämdhet och ensamhet.
Så länge människan har haft fantasi har hon drömt om att kunna kommunicera med djur, att prata med en gepard och svära på flytande känguru.
När den allmänna opinionen vände sig mot den här typen av studier ändrade forskarna taktik. Istället för att försöka träna ett eller två djur i ett språk eller kommunikationsmönster som används av människor, fokuserar många studier i dag på att lyssna på djur som använder sitt eget ”språk” på ett så icke-invasivt sätt som möjligt. Till exempel att ge sig ut i skogen för att höra en viss fågels läte istället för att fånga en massa fåglar och ta med dem tillbaka till labbet. Målet är inte längre att lära djur att tala med människor, utan att studera hur de kommunicerar i sina egna miljöer.
Leo Trottier försäkrade Federico Rossano att han skulle se till att undvika de största fällorna i studier av djurkommunikation. Husdjuren skulle bo hemma, vilket innebar att deras rutiner kunde fortsätta med minimal störning och att de skulle ha sina ägare som sällskap. Han var också övertygad om att han skulle kunna få ihop ett stort urval, vilket skulle öka studiens precision och bredd. Trots detta hade Federico Rossano en fortsatt försiktig inställning: ”Jag tänkte att ja, jag vet inte om det finns något att se, förmodligen inte”.
I dag deltar cirka 2 000 husdjur från 47 länder i studien vid UC San Diego. Ägarna ombeds att filma hundarna när de använder knapparna och fylla i enkäter om sina husdjurs beteende. Med jämna mellanrum besöker forskningsassistenter hundarnas hem för att verifiera ägarnas påståenden. Federico Rossano och hans team hoppas kunna fastställa om hundar verkligen kan lära sig att associera orden på knapparna med deras betydelser och ställa enkla frågor. Om de lyckas göra det vill Federico Rossano utforska mer komplexa frågor – bland annat om FluentPets brickor kan användas för att hjälpa husdjur att ha tvåvägssamtal med sina ägare.
Studien, som inleddes 2020, kommer att pågå under ytterligare några år. Under tiden har Federico Rossanos team publicerat två artiklar som beskriver deras arbete och process. Han har gjort klart att han inte hävdar att hundar har ett språk – en systematisk form av kommunikation som använder sig av en viss grammatik och ett visst ordförråd – eller förmågan att tala.
”Jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag är en galning som säger att ja, hundar pratar, för hundar pratar inte”, förklarade han. ”Men de kommunicerar” – eller överför information – ”precis som alla djur kommunicerar.”
Han har blivit förvånad över vad djuren i hans studie verkar kommunicera om: vissa hundar hänvisar till saker och personer som inte är närvarande, ber om mat eller hjälp för andra djur i hushållet eller verkar ”minnas” tidigare händelser.
Cache, en golden retriever som deltog i studien, bor tillsammans med sin matte Christina Lee i utkanten av San Francisco. Christina Lee berättar att Cache ofta använder knapparna för att prata om tidigare händelser. ”Det kan vara något som gör honom upprörd under dagen, och när vi kommer hem fyra timmar senare refererar han till den händelsen.
”En gång, säger hon, blev Caches päls tovig av kardborrar när han gick genom ett fält och det tog henne tre timmar att få loss allt. Senare samma dag tryckte Cache på den knapp han hade med fältets namn, liksom på den för ”orolig”.
Även om Federico Rossano är noga med att inte låta sig ryckas med, tycker han att historier som dessa är spännande.
”Jag är forskare. Jag är fortfarande skeptisk”, säger han. ”Jag menar inte att djur kommunicerar som vuxna människor gör. Men jag har sett vissa saker som har gjort mig övertygad om att det finns saker som de gör som är mycket mer övertygande än vi tror.”
Hundar anses ha samma språkliga förmåga som ett litet barn. Men hur är det med min katt Sushi Two, en två år gammal tigerrandig tabby? Som fullvärdig medlem i crazy-cat-lady-klubben skulle jag naturligtvis vilja kunna föra långa och meningsfulla samtal med Sushi Two om hennes förhoppningar och drömmar. Jag skulle också vilja ta reda på varför en oväntad rörelse eller ett ljud – till exempel en lätt hosta – får henne att springa ut ur rummet, och försäkra henne om att allt kommer att bli bra.
Foto: Johan Persson
Men jag får nog vänta länge: katter verkar vara en svårare nöt att knäcka än hundar. Jussi Karlgren, en svensk datorlingvist med intresse för djurkommunikation, berättade att katter inte har lika många ansiktsmuskler att uttrycka sig med som hundar.
”Katter är stela i ansiktet, så det är därför de uttrycker sig genom att jama”.
Det intressanta är att medan kattungar jamar på sina mammor, reserverar vuxna katter sina jamanden för människor. När vuxna katter kommunicerar med varandra, på grund av aggression eller rädsla, är det vanligtvis genom väsande och andra ljud.
”Antingen jamar de till oss för att de tror att vi är deras mammor, eller så tror [de] att vi är kattungar,” förklarar Jussi Karlgren.
Andra forskare – mest framträdande bland dem är en annan svensk språkforskare vid namn Susanne Schötz – tror att katter använder olika typer av jamanden, beroende på omständigheterna, för att framkalla specifika reaktioner från människor.
Javier Sanchez, en ingenjör från delstaten Washington som tidigare arbetade med Amazons Alexa, lyssnade på radio för några år sedan när han plötsligt spetsade öronen. I en intervju påstod Susanne Schötz att människor kunde tolka sina katters jamande. Javier Sanchez, som själv har fem katter – Bear, Mongo, Timmy, Candy och Concha – fick en idé. Han minns att han tänkte: ”Jag jobbar med Alexa och jag vet hur ljudigenkänningsteknik fungerar. Vi kan göra samma sak för katter.”
Javier Sanchez tog kontakt med Stavros Ntalampiras, en datavetare som hade skrivit en artikel som visade att algoritmer kunde användas för att skilja mellan olika typer av kattläten. Katter tros ha upp till 21 olika jamanden för känslor, från allt från rädsla och belåtenhet till vänlighet.
”Tänk på ljud som du och jag skulle göra om vi blev skrämda, rädda eller slog i tån i något. Vi skulle göra universella ljud som ”ah”, ”aj”… katter gör samma sak. Katter kan kombinera dessa vanliga läten för att skapa ett slags personligt ordförråd som bara deras ägare kan förstå. En viss sekvens av mjau kan till exempel betyda ”släpp ut mig”, säger Javier Sanchez.
Javier Sanchez började utveckla en apparat som kunde översätta katters jamande. Hans första idé var en pryl som en katt skulle kunna bära i halsbandet och som skulle spela upp översättningen högt. ”Jag ville uttryckligen ha Samuel L. Jacksons röst.” Detta visade sig dock vara alltför tekniskt svårt att genomföra, så istället utvecklade Javier Sanchez en app för smarta telefoner.
Med hjälp av ett Google-program för att klassificera ljud, kallat yamnet, skiljer appen mjau från andra ljud. Den ”översätter” sedan jamandet enligt en ordbok för katter och människor som Stavros Ntalampiras och Javier Sanchez har utvecklat, baserat på dataset som Stavros Ntalampiras har samlat in. ”Jag är kär!” kan en katt försöka säga till dig, eller om den är missnöjd med dig: ”Vi bråkar”.
Jag var nyfiken på vad Sushi Two hade att berätta och laddade ner appen MeowTalk. Jag blev snabbt frustrerad. Telefonen behövde vara i samma rum som min katt för att höra hennes jamande tydligt – men som alla kattägare vet, kan katter inte övertalas att göra saker de inte vill göra. De jamanden som den lyckades översätta var Sushi Twos krav på att få komma in i ett rum. Eftersom jag kunde höra henne utanför dörren, när hon gjorde ljud och klöste på mattan, var detta knappast någon överraskning.
Naomi, en kvinna i 30-årsåldern som bor i London med sin sjuåriga brittiska korthårspojke Waffle, har också laddat ner MeowTalk. Waffles favoritfras är tydligen ”Ignorera mig inte”, vilket Naomi tycker är ironiskt: ”Jag uppmärksammar honom verkligen hela tiden och vill att han ska umgås med mig”.
Det finns otaliga fabler, sagor och berättelser från hela världen där människor har förmågan att tala med djur.
Enligt Javier Sanchez är sanningen att katter inte har så mycket att säga. ”Du får inga komplexa meningar och heller ingen konversation. Det finns bara inte.” Även Susanne Schötz menar att cirka 90 procent av katters jamande helt enkelt är rop på uppmärksamhet.
Jag kan inte låta bli att bli besviken över det här svaret. Jag vill att det ska finnas mer att upptäcka om min katts inre liv än hennes önskan om att få sina grundläggande behov uppfyllda. Det vill även Naomi. Trots att hon inte blev särskilt överraskad av MeowTalks insikter, fortsätter hon att använda appen. ”Jag tror att det bara är ett annat sätt att bli besatt av de här djuren, som ger oss så mycket glädje”, säger hon.
Mycket av den senaste forskningen om djurkommunikation handlar inte om husdjur, utan om valdjur, eller vattenlevande däggdjur, som valar och delfiner. Dessa varelser har högt utvecklade hjärnor som är bra på att lösa problem och de har sofistikerade sociala färdigheter. Även om valar är betydligt mer intelligenta och bättre på att kommunicera än katter och hundar, kan den teknik som forskarna utvecklar för att förstå dem också en dag tillämpas på husdjur. Kan en talande val få mig att komma ett steg närmare att förstå Sushi Two? Jag reste till Santa Cruz i Kalifornien för att ta reda på det.
Ari Friedlaender studerar valars beteende på University of California, Santa Cruz kustvetenskapliga campus, en rad låga byggnader med utsikt över havet i utkanten av Monterey Bays National Marine Sanctuary. Viken kryllar av valar: gråvalar migrerar hit tidigt på våren, följt av knölvalar och sedan sill- och blåvalar på sommaren.
Ari Friedlaender övervakar också valar i Antarktis och har gjort nästan 50 resor dit under 25 år. Fotografier på nätet visar hur han lutar sig från båtar och petar på valar med långa påkar. De för tankarna till spjutförsedda valfångare, men Ari Friedlaender ägnar sig åt en annan typ av jakt.
Han använder påkarna för att fästa sugkoppsbrickor med spårnings- och inspelningsutrustning på valarna. Taggarna samlar in all möjlig information och mäter valarnas rörelser upp till 400 gånger per sekund. De mäter också hur djupt de simmar. Taggarna innehåller även en hydrofon för att kunna lyssna på valarnas sång och videokameror för att ge oss en inblick i deras värld. ”Man får en kontinuerlig, mycket detaljerad bild av en dag i en vals liv”, säger Ari Friedlaender.
Schötz
Han och hans kollegor planerar att lämna över uppgifterna om valarnas beteende till sina forskningspartner vid Earth Species Project, en Kalifornienbaserad organisation för forskare inom artificiell intelligens, AI, naturvård och biologi.
Målet med Earth Species Project är att skapa en programvara som liknar Google Translate för djur, med hjälp av stora språkmodeller, Large Language Models, LLM, en typ av AI som kan identifiera och generera text. Genom att mata in kommunikationsdata från en mängd olika djur, inklusive valar, i en LLM, hoppas gruppen kunna spåra liknande komponenter mellan olika djurspråk – och lägga grunden för framtida bilateral kommunikation mellan alla möjliga arter, vare sig det handlar om människor och valar, människor och hundar eller till och med valar och hundar.
Det finns andra som också är intresserade. Medlemmar i Cetacean Translation Initiative, en tvärvetenskaplig grupp vars forskning äger rum på den karibiska ön Dominica, hävdar att vi kommer att kunna konversera med valar redan 2026. Men det är inte alla som anser att den här typen av teknik är nödvändig. På en djurpark i närheten av Stockholm träffade jag en grupp forskare som försöker tolka de visslingar som delfinerna ger ifrån sig till varandra. Medan forskarna matade en flock delfiner med färsk fisk frågade jag en av dem, Josefin Larsson, om vi någonsin kommer att ha tillräckligt med gemensamma sammanhang för att kunna prata med delfiner.
”Du vill tala deras språk, menar du?” frågade hon. ”För vi kommunicerar med dem varje dag.” Forskarna är duktiga på att läsa av delfinernas kroppsspråk och kan se när djuren är glada eller rastlösa. Valarna har en liknande urskiljningsförmåga: Josefin Larsson berättar att delfinerna blir mer upprörda när hon själv är stressad. Vi lär oss att tyda dessa signaler när vi känner ett annat djur väl, oavsett om de är människor eller inte. Att kunna räkna ut vad en varelse behöver på det här sättet är det som gör att vi kan förstå hur de upplever världen.
I slutet av 2023 träffade jag Ovi, en sju år gammal schnauzer, och hans matte Mika Agnihotri i deras hem i norra London. De hade deltagit i studien vid UC San Diego i tre år. Vid den tidpunkten använde Ovi knappt 50 FluentPet-knappar, som innehöll ord som ”hej”, ”kliar” och ”pussel”, för att hänvisa till en leksak som han gillar. Han trycker på ”love you” för att börja en fråga, förklarar Mika Agnihotri. ”Så det blir typ ’älskar dig’ och sedan ’skrapar’”, vilket tydligen betyder att han vill bli klappad.”
Men det är inte allt Ovi kan göra med knapparna. Regniga dagar, säger Mika Agnihotri, trycker hunden upprepade gånger på ”regn”-knappen – uppenbarligen för att småprata om vädret. Mika Agnihotri tror inte att Ovi kan föra en ”fullständig konversation som du och jag” och förlitar sig fortfarande på kroppsspråket för att ta reda på vad hennes husdjur vill. Men hon tror att utrustningen har förbättrat Ovis livskvalitet: ”De lever så kort tid, och om jag bara kan göra något som skulle göra hans liv lite bättre, så skulle jag göra det.”
Ovi verkade upprymd över att ha en främling i huset och visade intresse för innehållet i min ryggsäck, en smörgås, men tyvärr vägrade han att använda sina knappar framför mig. Kanske är han mer intresserad av att ha mysiga samtal med sin matte än att prata med någon slumpmässig förbipasserande.
Detta stämmer överens med observationerna från FluentPet-användarna som jag pratade med – att utrustningen hade stärkt bandet mellan dem och deras hund. Christina Lee medger att Cache kanske inte förstår orden på knapparna fullt ut, han använder nu 130 av dem, men det betyder inte att han inte använder dem för att kommunicera på något sätt. Hon berättade att Cache använder knappen ”vän” för att referera till henne, förmodligen för att han vet att hon kommer att klappa honom som svar.
”Folk säger att Cache inte förstår vad en vän är för något. Då säger jag: ”nej, men det gör inte ett barn heller om de ser samma person två gånger på lekplatsen och kallar den personen för en vän. Men människor förväntar sig att hunden ska ha en ordboksdefinition av vad vänskap innebär”.
I slutändan kommer resultaten av Federico Rossanos studie inte att betyda särskilt mycket för många av FluentPets användare. Mika Agnihotri är bara tacksam för att hon och Ovi har sin egen privata kod att använda sig av.
”När allt kommer omkring … om vi bara kan kommunicera lite bättre med varandra på det här extra sättet, och alla inte förstår, så är det okej för mig.”
Och kanske är det just denna närhet – och outgrundlighet – som gör att vi fortsätter att fascineras av våra husdjur. Om jag visste vad som får Sushi Two att plötsligt skutta ut ur ett rum, eller vad hon menar när hon jamar åt ingenting i ett hörn, skulle kanske hennes vardagliga tankar göra mig besviken. Som det är nu tycker jag om gåtan.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om april 2025. Översättare: Elisabet Flodin
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
