Kan skeppet Europa uthärda stormen Trump?
Europa ser ut att vara i en svårare position under Trumps andra period, med ökad nationalism och splittring inom EU. Ledarna kämpar för att hitta en gemensam kurs.
Charlemagne-krönika, 16 januari 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Besättningen på en båt som tappat rodret kan inte göra mycket mer än att be om lugnt väder och snabb färd till säker hamn. På liknande sätt hoppas demokratier som fastnat i politiskt oväder på stiltje inför kommande kursändring.
Tyvärr befinner sig Europa mitt i en perfekt storm. Det är inte bara hård motvind i ekonomin, väljarna kastar regelmässigt sina politiska ledare överbord, och kriget på kontinenten har gett svallvågor under tre års tid. Under dessa svåra förhållanden skiftas nu fokus mot ännu större oro.
En väldig storm av oklar styrka – vi kan kalla den stormen Trump – har nått denna bräckliga farkost. Alle man är på däck för att minimera skadeverkningarna. Men en stilla seglats framstår mer avlägsen än någonsin för skeppet Europa.
Navigatörer bekymrar sig mest för segling på okänt hav. Men Europa är faktiskt bekant med de förrädiska miljöer som väntade när Donald Trump åter svors in som USA:s president. Hans America first-nationalism kommer återigen att tära på banden mellan västvärldens två delar och den världsordning som den transatlantiska alliansen kämpar med att upprätthålla.
2017 lyckades Europa på något sätt hålla kursen. Men under Trumps första mandatperiod rådde gynnsamma förhållanden i Europa: Angela Merkel hade som oomstridd kapten styrt skutan i över ett decennium, och i ekonomin rådde lätt bris efter åratal av krabb sjö under eurokrisen.
Trots det fanns stora utmaningar. Frankrikes president Emmanuel Macron, i likhet med Karl den Store* en varm vän av metaforer, beskrev 2019 för The Economist hur Europa vacklade på ruinens brant och att Nato var ”hjärndött”.
Europa är i mycket sämre form under sin andra dos av Trump. Politiken är mer kaotisk än den varit på många år. Tyskland har fimpat förbundskansler Olaf Scholz. Frankrike står inför sin djupaste politiska kris i närtid. Den nya regeringen under François Bayrou kan hålla bättre än den förra, som kapsejsade efter ynka tre månader, men den verkar knappt sjöduglig. Polen, ett annat av EU:s flaggskepp, ska välja ny president i maj. Om den kandidat som föredras av landets liberala premiärminister Donald Tusk missar segern, kan det bli början på åratal av handlingsförlamning. Belgiens politiker fick kämpa åtta månader med regeringsbildning efter valet 2024.
Den politiska styrka som nu finns är knappast av betryggande sort. Flera ytterhögerpolitiker, däribland Herbert Kickl i Österrike och Viktor Orban i Ungern, verkar inställda på att antingen överta eller överge EU. De får starkt stöd av Trump och dennes lärjunge Elon Musk. Flera av Europas nationalister bjöds in till installationsceremonin i Washington.
På senare år har den mest stabila delen av Europas politiska apparat varit de centrala institutionerna i Bryssel. Men Trumpanhängarna avskyr den överstatliga eurokratin.
Europa är inte i bra skick inför mötet med utländska motståndare. Ändå ställs de nu inför tre globala, geopolitiska maktspelare. Ryssland är den mest hotfulla, och följer upp sitt bombardemang av Ukraina med att kapa kablar i Östersjön.
Kina och EU går så sakteliga mot handelskrig, européerna upprörs också över Kinas stöd till Ryssland i Ukraina. Trump lovar sitt eget handelskrig, och riktar vaga hot mot Nato, om inte dess medlemmar ökar försvarsutgifterna, och besynnerliga provokationer mot Grönland. (Och efter att detta skrevs har både USA:s vicepresident JD Vance tal under säkerhetskonferensen i Munchen och försvarsminister Pete Hegseths tal på Natomötet i februari fått skeppet att vackla till ytterligare, reds.anm.)
De techmoguler som står presidenten nära vill att han vingklipper EU:s reglering av sociala medieplattformar. Stämningen ombord på skeppet Europa är dyster. Enligt en undersökning från tankesmedjan European Council on Foreign Relations finns många länder, däribland Indien och Ryssland, där man ser positivt på Trumps återkomst. Européerna däremot, är panikslagna.
EU:s ledare vet att de behöver staka ut en ny, gemensam kurs – men är ännu inte överens om någon sådan. För Macron är det viktiga Europas ”strategiska autonomi”, vilket innebär förmågan att få saker gjorda utan USA:s stöd, exempelvis genom att utveckla militär utrustning lokalt.
Andra, särskilt centraleuropeiska länder, ser detta som vansinne. För dem är det tydligt att USA för överskådlig framtid är en oumbärlig garant för Europas säkerhet. Det säkraste sättet att visa Trump att Europa är värdiga allierade, är att smöra för MAGA-gänget med köp av amerikanska stridsplan och robotar.
Finns det några hoppfulla tecken på det skummande havet? Kanske det. Mycket hänger på hur snabbt Team Trump tänker avsluta Ukrainakriget. Ett hastigt avslut gynnar Ryssland, som för stunden har det militära övertaget. Trump vill fortfarande se en snabb fred på båda sidor, men talar nu om lösare tidslinjer.
Spendera tid med en annan president
När amerikanska presidenten känns utmattande kan du umgås med tidigare diton.
Européerna försöker övertyga honom om att eftergifter i Ukraina vore en repris av USA:s hastiga reträtt från Afghanistan under företrädaren Biden – ett misslyckande som skulle sätta ljuset på amerikansk oförmåga.
Med Trump åter kanske européerna till sist kan börja ro åt samma håll. Sent omsider har länderna kommit överens om långt större investeringar i militär beredskap.
Hur som helst har Europa bara två val: antingen simma eller drunkna.
*Karl den Store var det frankiska rikets regent 768–814. Han kröntes till romersk kejsare på juldagen år 800, och tillhör de främsta gestalterna i europeisk medeltidshistoria.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om april 2025. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
