Lärdomar för en vindpinad värld

I ”Odysséen” finns råd för den som ska navigera bland 2026 års upp- och nedgångar.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Catherine Nixey, Kulturkorrespondent, The Economist

Han är tillbaka. 2026 återvänder vandraren Odysseus – men nu till biograferna snarare än hemma­hamnen – när Christopher Nolans tolkning av Homeros Odysséen har premiär i juli. Filmen lovar allt du kan önska av ett Hollywood-epos. Det blir stämnings­fulla, svepande kameravyer. Människor med bister uppsyn som talar i korta, manliga meningar. Människor med bister uppsyn i korta, desto mindre manliga grekiska kjolar.

Men dessutom bjuds det, mer oväntat, på lärdomar för att navigera bland 2026 års upp- och nedgångar. 

Många minns Odysséen som en berättelse om segling och sjöodjur. Det är nonsens: det är en allegori för den moderna världen, en nyttig påminnelse om det tidlösa i många av de utmaningar vi står inför idag. Odysseus färd över Medelhavet ger lärdomar om krig, massmigration och vikten av öronproppar när man reser. Vid ett tillfälle spelar ett sällskap i närheten så hög musik att hjälten måste bindas vid masten på sitt skepp, eller täppa igen sina öron med vax, för att inte tappa förståndet. Vem har inte känt likadant i kollektivtrafiken?

Bronsålderns Grekland är, uppenbarligen, inte vår moderna värld. Men det finns likheter. Odysseus lever i en förändrad värld. Länder som en gång var fredliga plågas av krig, i Troja, massmigration, från Troja, och skrämmande ny teknik, såsom trojanska hästar, ett tidigt slags dolt säkerhetshot. Enligt Daniel Mendel­sohn, som översatt en nyutgåva av berättelsen, är Odysseus ett slags hjälte för världen bortom det gamla, bortom kriget, bortom sanningen; han lever i en värld där ”de gamla sanningarna är döda”.  Kort sagt, han är den perfekt vindpinade hjälten för stormiga tider.  

Därmed inte sagt att han faktiskt är perfekt. Långt ifrån. Odysseus, en bra bit över 40, verkar ha något av en medelålderskris. Han får hudföryngrande behandlingar av Athena, jobbar på sina muskler, låter håret växa och åker på sinnesvidgande retreat – ett säkert tecken på medelåldersångest. Där mikrodoserar han den växtbaserade drogen ”moly” och ser sina män förvandlas till grisar. Som om det inte vore illa nog, insisterar han sedan på att berätta om det för alla, i ingående detalj. Psilocybin har liknande effekter.

Odysseus är den perfekta stormprövade hjälten för dessa stormprövade tider.

Han är också socialt klumpig. Efter tio år i det trojanska krigets mansdominerade värld har Odysseus svårt att prata med kvinnor. Han liknar en vacker flicka vid ”en stickling av en dadelpalm ” – ett tidigt exempel på ”negging” som, av goda skäl, inte ledde någonstans. Han är också bristfällig rent litterärt: Odysséen är inte ett originalverk, utan en sensationalistisk uppföljare till en mer sansad berättelse, Iliaden, vilket gör den till antikens Deadpool  & Wolverine. Odysseus är alltså något av det mest moderna man kan vara: problematisk.

Men hans problem är bekanta och går att relatera till. I berättelsens början blir det tydligt att hans hemö Ithaka lider av utbredd nepotism och kronisk bostadsbrist. Till en början påverkar det inte Odysseus: likt Brooklyn Beckham, Davids son, är Odysseus Laërtes son, en nepobaby, med tillhörande efternamn och jättehus.

Dock blir det snart tydligt för honom att sådan ojämlikhet är samhällsfarlig. I diktens inledning verkar nästan hela Ithaka bo hemma hos Odysseus, nu som då är tillgången till flerfamiljshus ett problem bland andra. Situationen får till sist sin lösning genom att Odysseus spänner bågen och skjuter alla tills de ligger ”i dammet och vältrar sig i sitt blod”. Vilken blir lärdomen? Att i god tid lätta på byggreglerna och uppmuntra bostadsbyggande genom regelbaserad stadsplanering hade varit en mindre drastisk lösning. 

Odysséen är också, om man läser den noga, en allegori om ledarskap. Odysseus själv personifierar Peters princip. Han var en duktig krigare, men har inte fått någon formell ledarskapsutbildning – och det märks. Han har dålig balans mellan arbete och privatliv, har inte varit hemma på 20 år – han tar med sig hela sitt jag till jobbet, gråter hela tiden, och får alla sina underställda dödade – ett misslyckande han sedan inte hanterar särskilt ingående i sin utförliga utvärdering av prestationer under året som gått, Odysséens nionde till tolfte sånger. Han är ett exempel på vikten av tillräcklig utbildning för högre chefer.

Men precis som i moderna tider bottnar hans värsta problem i hans egen listighet. Han har välsignats med gudomlig intelligens, men drar förstörelse över världen. Han och hans män orsakar klimatförändringar, med en säck full av vind, skadar lokala arter, cyklopen, och är alltför hastiga i att ta till sig den senaste tekniken, typ den trojanska hästen, vilket slutar blodigt. Den största tragedin är att Odysseus förstod sitt misslyckande och ”smälte i gråt och tårarna ned över kinderna runno”
– en bekant känsla för alla som har följt nyheterna
den senaste tiden.

Odysseus är alltså en ofullkomlig hjälte. Men han kommer också med hopp. Mot slutet av berättelsen har han lärt av sina misstag, beslutat att dra ner på resandet och arbeta hemifrån lite oftare, bostadskrisen har lättat, han är återförenad med sin fru, och fred råder äntligen i hans hemland. Kunde han klara det, då finns det kanske hopp om världen 2026.