USA drev upp snittullarna till den högsta nivån på hundra år. Men själva världshandeln minskade ändå inte.
Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Alex Domash, ekonomikorrespondent, The Economist
Det var ett hårt år för frihandeln. Donald Trumps ”Liberation Day” i april 2025 sände chockvågor världen över, tullarna slog mot både allierade och rivaler. Hans tillkännagivande raserade vad som återstod av det regelbaserade handelssystemet, blottlade Världshandelsorganisationens, WTO:s, svaghet och gjorde tydligt att USA övergett rollen som dess väktare.
Men när USA drev upp snittullarna till den högsta nivån på ett århundrade, fortsatte världshandeln. I oktober höjde WTO sin prognos för tillväxten i varuhandeln 2025 till 2,4 procent, från 0,9 procent tidigare under året. Exportörerna har snabbt anpassat sig.
Exporten från Kina, huvudmålet för Trumps tullar, ökade med 6 procent under de första nio månaderna 2025 jämfört med året innan, även om leveranserna till USA föll med mer än 15 procent. Landets export till EU ökade med nära 8 procent, till Asean-länderna i Sydostasien med en sjättedel, och till Afrika med en fjärdedel, när Kina styrde om överskottet från sin industri. Andra följde efter. Vietnam skickar mer jordbruksvaror till Europa, Indien skeppar mer textilier till gulfstaterna och Brasilien säljer mer nötkött till Kina. Men sådan rörlighet har sina gränser.
Handelns utveckling 2026 beror på hur resten av världen hanterar USA:s tullmur och Kinas industriella överflöd. För många blir protektionismen det minsta motståndets väg. I ivern att hålla sig på god fot med Trump, har Mexiko aviserat 50-procentiga tullar på kinesiska bilar. Andra agerar defensivt, av rädsla för att svämmas över av omdirigerade varor. EU är berett att dubbla ståltullarna till 50 procent och nästan halvera kvoterna. I Sydostasien överväger man nya skyddsåtgärder för att skydda lokala företag från ett ökat inflöde av kinesiska exportvaror.
Donald Trumps tullar har sporrat stater att skyndsamt ingå nya handelsavtal.
Samtidigt präglas handelsdiplomatin av jakten på marknader för att ersätta amerikansk efterfrågan. Trumps tullar har sporrat länder att skyndsamt säkra långsiktiga frihandelsavtal. EU har varit bland de mest aktiva. Kort efter att Trump blivit vald slöts avtal med Mercosurländerna i Sydafrika, däribland Brasilien och Argentina – efter 25 års försening. Avtalet har dock ännu inte ratificerats. EU ingick också avtal med Indonesien och hoppas göra detsamma med Indien och Förenade Arabemiraten senast i början av 2026. På liknande sätt inledde Brasilien åter samtal med Kanada, dialog med Japan och hoppas på ett avtal med Mexiko 2026. Kanada undertecknade ett eget avtal med Indonesien och hoppas avsluta förhandlingarna med Asean under det kommande året.
Förutom bilaterala avtal, finns försiktiga ansträngningar att stärka den regelbaserade handeln. WTO haltar vidare, om än försvagat. Även USA försöker bevara delar av systemet – de lobbar för ett förlängt moratorium på tullar för digital export och utser en ambassadör. Mindre ekonomier fortsätter anmäla tvister för lösning och driva på för reform. Kina har lovat att avstå sin status som utvecklingsland. Från Brasilien till Indonesien talar man om behovet av att stärka WTO. Men reformarbetet kommer att gå långsamt.
Den regelbaserade världshandeln behöver en förkämpe. Ska EU axla rollen? Vissa menar att unionen bör ansluta sig till handelsavtalet Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership (CPTPP) med 12 medlemmar, däribland Australien, Kanada, Chile, Japan och Mexiko som står för 14 procent av global BNP. EU har redan handelsavtal med många av dem. Men tanken om EU-anslutning är långsökt. CPTPP bygger på amerikanska krav, med lösare syn på reglering. Ingen storallians att vänta under 2026 alltså. Fragmenteringen håller i sig – liksom ansträngningarna att hålla liv i den liberala ordningen.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
