Rysk elit i exil
Utvandringsvågen dränerar Ryssland – och lyfter de nya hemländerna. De som har gått i exil tar med sig sina vanor, sina nätverk, sin organisationsförmåga och sina värderingar.
Ur The Economist, International, 9 augusti 2022, översatt av InPress. ©2022 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Ett stort antal ryska emigranter har flytt hemlandet sedan kriget började. Många av dem är unga, välutbildade och även politiskt medvetna. Det är en stor förlust för Ryssland – och en tillgång för deras nya länder.
En varm och blåsig lördagskväll ganska nyligen trängdes några tiotal ryssar – de flesta i 20- och 30-årsåldern – i en liten lägenhet från Sovjet-eran i Vakke. Vakke är den välmående förort utanför Georgiens huvudstad, Tbilisi, där dessa ryssar för närvarande har sin tillflykt. Medan tusentals av deras landsmän avnjöt georgisk mat och vin på gatuserveringar och rysktalande barer, samlades gruppen istället runt en projektor till en ”hemmakonferens”.
Mötesplatser för emigranter kan vara deprimerande. Den här utstrålade intellektuell energi. Evenemanget var dessutom välplanerat, deltagarna uppförde sig väl och det förekom nästan ingen alkohol. Under loppet av två timmar föreläste tolv personer om sina tidigare och nuvarande strävanden. Ämnena varierade från ”propagandans patologi” och gatustädning i Tbilisi, till återvinning, förarlösa bilar och stöd till människor som upplevt psykologiska trauman. I pauserna åt de hemgjorda snacks och vegansk glutenfri tårta (en bit kostade 5 lari, 1,85 dollar). Till både form och innehåll var konferensen därmed en ögonblicksbild av ett land där de närvarande skulle vilja leva. Och som nu var helt skilt från den plats de till helt nyligen kallade sitt hem.
Även om beslutet att lämna Ryssland kändes spontant och känslomässigt, var också detta en del av Kremls ”specialoperation”.
Ryska emigranternas val får stora konsekvenser
Ingen vet exakt hur många människor som har lämnat Ryssland sedan kriget började. Uppskattningarna varierar mellan 150 000 och 300 000 (siffrorna innan Putins besked om delvis mobilisering i oktober, red. anm.). Ungefär 50 000 tros ha slagit sig ned i Georgien. Detta innebär en inflyttningsvåg så mäktig och plötslig att den har pressat upp hyrorna.
Men det är inte bara siffrorna som har betydelse, det handlar också om vilka utvandrarna är. I likhet med dem som trängdes i Vakke-lägenheten består diasporan till stor del av unga, högutbildade, politiskt medvetna, aktiva, välartikulerade och resursstarka människor. Med andra ord Rysslands intellektuella elit. De som har gått i exil har tagit med sig sina vanor, sina nätverk, sin organisationsförmåga och sina värderingar. Det kommer att få djupgående konsekvenser både för landet de lämnade och för länderna där de nu bosätter sig.
Ukrainare får hjälp av ryska emigranter
Georgien, en tidigare rysk koloni och sovjetrepublik, utsattes för rysk aggression så sent som 2008. I dag är runt 20 procent av dess territorium kontrollerat av ryskstödda separatister. Nu ger landet skydd åt aktivister och journalister. Många är unga och minns inte Putins krig mot Georgien. Men de delar åsikten som syns i graffitimålningar runt om i Tbilisi: ”Fan ta Putins Ryssland”. De lägger mycket av sin energi och drivkraft på åtgärder som ska mildra effekterna av Putins krig mot Ukraina.
Biljetterna till konferensen i Vakke kostade 20 lari. Biljett- och tårtpengarna gick sedan till välgörenhetsorganisationen Emigration for Action, som förser ukrainska flyktingar med läkemedel. En av grundarna, Ekaterina Kiltau, var dessutom konferensens sluttalare. ”Vi har kommit till Georgien och vi har privilegiet att göra och säga vad vi vill. Att kalla kriget för krig (ordet är förbjudet i Ryssland) och att hjälpa ukrainare”, sa hon till publiken.
Andra frivilligprojekt, som ”Helping to Leave” och ”Motskhaleba” (”nåd” på georgiska), har vuxit fram ur chattgrupper på sociala medier. Nu engagerar de hundratals frivilliga som hjälper tusentals ukrainska flyktingar att undkomma kriget. Larisa Melnikova, en av Motskhalebas grundare, är digital designer och affärskonsult. Hon jobbade tidigare för den ryska grenen av det amerikanska konsultföretaget Boston Consulting Group. Nu använder hon sin begåvning för att utveckla en bot som hjälper mänskliga biståndsarbetare att prioritera bland hjälpförfrågningarna. ”Jag vet att om jag inte gör någonting kommer det att göra ännu mer ont”, säger hon.
Biljetterna till konferensen i Vakke kostade 20 lari. Biljett- och tårtpengarna gick sedan till välgörenhetsorganisationen Emigration for Action, som förser ukrainska flyktingar med läkemedel. En av grundarna, Ekaterina Kiltau, var dessutom konferensens sluttalare. ”Vi har kommit till Georgien och vi har privilegiet att göra och säga vad vi vill. Att kalla kriget för krig (ordet är förbjudet i Ryssland) och att hjälpa ukrainare”, sa hon till publiken.
Lektion för makthungriga
House of the Dragon och Shogun handlar båda om svärd och sammansvärjningar, men den ena sticker ut som mer relevant.
Andra frivilligprojekt, som ”Helping to Leave” och ”Motskhaleba” (”nåd” på georgiska), har vuxit fram ur chattgrupper på sociala medier. Nu engagerar de hundratals frivilliga som hjälper tusentals ukrainska flyktingar att undkomma kriget. Larisa Melnikova, en av Motskhalebas grundare, är digital designer och affärskonsult. Hon jobbade tidigare för den ryska grenen av det amerikanska konsultföretaget Boston Consulting Group. Nu använder hon sin begåvning för att utveckla en bot som hjälper mänskliga biståndsarbetare att prioritera bland hjälpförfrågningarna. ”Jag vet att om jag inte gör någonting kommer det att göra ännu mer ont”, säger hon. ”Jag röstade aldrig på Putin, men jag betalade skatt i Ryssland och jag bär ansvar för landets handlingar.”
Sju års fängelse för att ha kritiserat kriget
Hemma i Ryssland ryckte människorättsaktivister som Kiltau och Melnikova in som valobservatörer. De jobbade ideellt för fristående politiska kandidater och stöttade OVD-Info, en människorättsorganisation som hjälper offer för den ryska statens repression. Hade de däremot stannat och protesterat offentligt mot kriget, skulle de högst sannolikt ha suttit i fängelse. Det var vad som hände Alexei Gorinov, ledamot i Moskvas stadsfullmäktige, som dömdes till sju års fängelse för att han kritiserade kriget, och som motsatte sig arrangerandet av en teckningstävling för barn medan det pågick. ”De människorna är hjältar, men jag känner att jag kan göra mer nytta här”, säger Kiltau.
Att arbeta ideellt i Ukraina, säger hon, handlar med andra ord inte bara om att hjälpa Ukraina. Det handlar också om att bevara sitt eget förnuft och sin känsla av heder. ”Smärta, skam och skuld” är tre känslor som Kiltau konstant erfar. Hennes smärta är akut: Rubtsovsk, den lilla staden i Sibirien som hon kommer ifrån, och som en gång omgavs av fem gulagläger, har blivit ökänd som en av de främsta destinationerna för paket från ryska soldater som plundrar civil egendom i Ukraina.
De församlade vid ”hemmakonferensen” i Vakke lämnade, i likhet med de flesta exilryssar i Tbilisi, hemlandet under krigets två första veckor. De flydde för att de var rädda och för att de kände sig kvävda av tillvaron under en regim som inte tolererar oliktänkande. Även om beslutet att lämna Ryssland kändes spontant och känslomässigt, var också detta en del av Kremls ”specialoperation”. Genom att sprida rykten om nära förestående gripanden eller militärtjänstgöring, och genom att skicka ut ligister för att trakassera aktivister och journalister, drev regeringen dem som offentligt motsatte sig kriget ut ur landet.
Få exilryssar stöttar Putin
En del omlokaliserades av sina arbetsgivare. Andra åkte för egen maskin. En undersökning av ryssar som nyligen emigrerade visar att ungefär en fjärdedel har slagit sig ned i Georgien. Ungefär lika många reste till Istanbul och ytterligare 15 procent hamnade i Armenien. (Detta är platser som inte kräver visum för ryska medborgare.) Nästan hälften av dem som lämnade landet jobbade med datorer och it, enligt en undersökning som genomfördes i mars. 16 procent var högre chefer, 16 procent arbetade med konst och kultur. Bara 1,5 procent av emigranterna hade någonsin stött Putins parti Förenade Ryssland.
Dagens exilryssar är inte de första som flyr landet på grund av förtryckande makthavare. För hundra år sedan, under ryska revolutionen, flydde många aristokrater, soldater i den antikommunistiska vita arrmén och medlemmar av intelligentian undan bolsjevikerna, som kastade in Ryssland i inbördeskrig när de hade tagit makten. Precis som sina efterträdare hundra år senare åkte de till Tiflis och Konstantinopel (dagens Tbilisi och Istanbul).
Även om dagens Ryssland inte befinner sig i inbördeskrig, har invasionen av Ukraina splittrat familjer. Konflikter har uppstått mellan bröder och systrar, barn och föräldrar. Om sådana brustna band handlar en dokumentär av den ryska filmskaparen Andrei Loshak. Loshak är en av dem som har flyttat till Georgien. Nyligen har knappt märkbara, men högst verkliga, spänningar börjat förnimmas mellan dem som lämnade Ryssland och dem som stannade kvar, hur likartad deras attityd till kriget än var. Bakom exilryssarnas behärskade och energiska fasad finns smärtan av förstörda liv, ett land i spillror och hem som lämnats hals över huvud.
Hur påverkas Ryssland?
Rysslands framtid kommer sannolikt att påverkas mer av den senaste emigrationsvågen än siffrorna antyder. Andrei Zorin, kulturhistoriker vid universitetet i Oxford, påpekar att förlusten av den västtillvända eliten efter bolsjevikrevolutionen 1917 blev mindre kännbar tack vare de många begåvade och utbildningstörstande barn från den ryska bondeklassen som beredvilligt hjälptes fram av de nya kommunistiska myndigheterna.
De fick sällskap av etniska minoritetsgrupper inom Sovjetunionen. Bland dessa fanns judar från shtetls, armenier, georgier och personer från de baltiska staterna, där läskunnigheten var högst. Den återskapade intelligentian – som var beroende av kommunistpartiet, men också ofta kritisk mot det – var avgörande för statens möjligheter att utveckla teknik, vetenskap och kultur. På 1980-talet utgjorde intelligentian den sociala grunden för Michail Gorbatjovs liberaliseringsreformer.
Numera är saker och ting annorlunda. Efter att ha avfärdat moderniseringen till förmån för traditionalism, imperialistisk nationalism och krig, stötte staten bort europeiserade ryssar som betraktades som överflödiga, främmande och farliga. Dagens kleptokratiska system omintetgör social rörlighet och inger inget större hopp om framsteg. När nu dagens utbildade klass bryter upp kan det innebära slutet för den modernisering som inleddes på 1700-talet, säger Zorin.
Moskva blev mer europeiskt
I många år efter kommunismens fall lyckades den modernitetssträvande eliten och den ryska staten samexistera, om än under obekväma former. På 1990-talet och det tidiga 2000-talet avfärdade den sovjetiska intelligentians barn sina föräldrars åsikter. De drev med allting sovjetiskt och omfamnade kapitalismen, som de uppfattade den. De rörde inte statens grundvalar, men de gjorde Ryssland mer attraktivt och trevligare att bo i. De började förvandla Moskva till en inbjudande europeisk huvudstad, med cykelbanor och trendiga konstgallerier. Och därtill en tjänst för hemleveranser av snabbmat, Yandex Lavka, dotterbolag till den inhemska teknikjätten Yandex.
Ilya Oskolkov-Tsentsiper är mediechef i 50-årsåldern och har gått i bräschen för många av Rysslands mest framgångsrika stadsutvecklingsprojekt, inklusive Afisha, ett av Moskvas första livsstils- och nöjesmagasin. På ett kafé i Tel Aviv, där han numera är bosatt, förklarar han vidare att förändringen började som en estetisk strävan. ”Vi föreställde oss och beskrev Moskva som en bohemisk europeisk huvudstad snarare än en deprimerande, kriminaliserad stad med sociala problem och ojämlikhet. Projektet blev så framgångsrikt att vi började tro att (förändringen) var på riktigt”, säger han.
Samexistens snarare än inflytande
Under de gångna tio åren har dekoren i allt högre grad fyllts med innehåll. Unga engagerade ryssar har skapat kulturella institutioner och sjösatt ideella projekt oberoende av staten. De har även hjälpt barn med autism, öppnat härbärgen för hemlösa, spelat in poddar om rysk litteratur och någon enstaka gång deltagit i protestmarscher. En undersökning av exilryssar som genomfördes i mars visade att 90 procent intresserar sig för politik och att 70 procent har donerat pengar till ideella organisationer och oppositionsvänliga medier.
”Vi trodde att våra seder och sociala vanor skulle göra landet mänskligt, att det vi gjorde i det lilla skulle ha en effekt”, säger Sofia Khananishvili, en 23-årig akademiker som tidigare undervisade i litteratur vid en skola i Moskva. Numera arbetar hon i en bokhandel i Tbilisi som heter Dissident Books, som hon och hennes vänner har öppnat. Bland böckerna finns en med titeln ”Unga i staden: Kulturer, scener och solidariteter”.
Khananishvili och hennes jämnåriga hade inget inflytande över staten, men de har lyckats samexistera med den. ”Vi rörde aldrig dem och de rörde aldrig oss”, säger en av hennes vänner, som är it-expert. De inrättade sina liv efter imperiets regler och gynnades av Rysslands oljedrivna ekonomi. Men de försökte samtidigt bygga sina egna liv oberoende av den stat som blev alltmer militaristisk och repressiv.
Rykten om kriget spreds
Få människor berättar historien om relationen mellan den moderniserande klassen och staten lika väl som mediechefen Ilya Krasilshchik och hans flickvän Sonja Arshinova. Vid 35 års ålder har han redan varit den yngste chefredaktören för magasinet Afisha. Därtill publisher för den oberoende Lettlandsbaserade nyhetssajten Meduza och på senare tid chef för hemleverantören av snabbmat, Yandex Lavka. I november började han höra rykten om det förestående kriget inifrån Yandex. Dagen efter att det bröt ut träffade han Arshinova på ett kafé i Moskva. ”Alla talade om evakuering och kollade upp flighter”, minns hon.
Sonja Arshinova, som är 26 år, var programchef vid Strelka, Moskvas flaggskeppsinstitut för design och arkitektur (i vars takbar de vackra och de mäktiga umgicks en gång i tiden). När kriget mot Ukraina inleddes arbetade hon med att få utländska experter att komma och föreläsa om stadsplanering för en rysk publik. De kom aldrig.
Den dagen, minns hon, ”brast bubblan och skiten droppade ned i ögonen på oss. Vi befann oss bakom fiendens linjer och fienden var vår egen stad och vårt eget land. Vi kapitulerade”.
Många ryska emigranter anser sig priviligerade
Några veckor efter flytten till Tbilisi inledde ryska myndigheter en brottsutredning mot Krasilshchik. Ett instagraminlägg om ryska krigsförbrytelser i staden Bucha i norra Ukraina räckte för att han skulle dra på sig åtal för ”vanhedrande av Rysslands väpnade styrkor”. Nuförtiden kör Krasilshchik runt i Tbilisi på sin röda skoter, spelar in poddar och driver en ny startup, gruppen Helpdesk Media, hälften medieföretag och hälften hjälpverksamhet. Den växte fram ur hans instagramkonto, som har 150 000 följare, och har ett lika användarvänligt gränssnitt som en Yandextjänst.
Men istället för snabbmat levererar tjänsten råd till människor som behöver logistisk, psykologisk eller juridisk hjälp. Den förmedlar också berättelser om människor som har påverkats av kriget: de döda, de skadade, flyktingarna och emigranterna. ”Vårt fokus är de män och kvinnor vars liv har ryckts upp med rötterna och förstörts, oavsett var de befinner sig”, förklarar han.
De flesta emigranter inser att de är lyckligt lottade och privilegierade som har haft möjlighet att lämna Ryssland. Många ser sin belägenhet som tillfällig och försörjer sig genom att hyra ut sina lägenheter i Ryssland. (I maj hade pengaflödet från Ryssland till Georgien tiodubblats.)
Vissa exilryssar har återvänt
En del av dem som flydde under krigets första veckor och som inte löper omedelbar risk att gripas, har till och med åkt tillbaka till Ryssland tillfälligt för att träffa sina föräldrar eller ta hand om personliga angelägenheter. ”Det är en otroligt underlig känsla. Du åker tillbaka och allt ser exakt likadant ut. Samma tandläkare, samma butiker, samma restauranger – men allt har förändrats”, säger Lika Kremer, en rysk poddproducent. På ytan är det fortfarande en välbärgad europeisk stad. Men den har blivit urgröpt.
Vi befann oss bakom fiendens linjer och fienden var vår egen stad och vårt eget land. Vi kapitulerade.”
Sonja Arshinova, 26-årig programchef
Det mest outhärdliga är tystnaden och frånvaron av alla yttre tecken på krig, säger Kremer. Till skillnad från dem som har flytt Ukraina, varav många väljer att återvända till sina hem så fort de bedömer att det är någorlunda säkert, känner många exilryssar att de inte har något land att återvända till och att det är svårt att definiera vad ”Ryssland” egentligen innebär. ”Vi har vår identitet och våra sociala kontakter, men inget eget land”, säger historikern Ilya Venyavkin.
Drömmen om en virtuell stat
Kriget och den fysiska separationen från Ryssland har gett upphov till idén om en annorlunda rysk nation. En nation som är oberoende av en imperialistisk identitet, och till och med geografi. Det första steget för förespråkarna av denna tanke, är att befria sig själva från den imperialistiska arrogansen, hävdar journalisten Andrei Babitsksy, som lägger tio timmar om dagen på att lära sig läsa och skriva georgiska.
”Jag delar denna arrogans. Till och med i dag … kan jag inte sluta tänka på det ryska språket och den ryska kulturen. Min kultur. Jag skulle gärna ge bort den helt och hållet i utbyte mot verklig fred men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att mitt språk kommer att leva efter att så många människor har dödats i dess namn”, skrev han i en krönika nyligen.
Vissa exilryssar talar om att skapa en virtuell stat, där sociala strukturer kan byggas upp oberoende av någon form av regering eller ens geografisk bas. ”Ryssland handlar inte om longitud eller latitud. Den ryska diasporan är intellektuellt stark, motiverad och känslomässigt laddad, så den kommer otvivelaktigt att överleva”, säger författaren och publicisten Fillip Dziadko. ”Och vi har lärt oss att leva utan staten.”
Deras hopp är att internet och deras egen energi ska göra det möjligt för dem att förbli närvarande i samma informationsrymd som de likasinnade som stannade kvar. Än så länge finns det luckor i Rysslands internetcensur. Youtube är fortfarande tillgängligt. VPN-programvara, som kan användas för att dölja vilka webbplatser man är inne på, ger de som behärskar tekniken tillgång till världen utanför. Oberoende medieorganisationer som Meduza och TV Rain har flyttat till Lettlands huvudstad Riga och lyft över verksamheten till internet.
Drar paralleller till judarnas erfarenheter
Shimon Levin, israelisk rabbin född och uppvuxen i Ryssland, växte upp med rysk litteratur och tillbringade åratal med att arbeta för den ryskjudiska befolkningen. Han drar paralleller mellan sådant tänkande och judarnas erfarenheter. Och hur de har lyckats hålla sin särpräglade kultur levande i tusentals år. Orsaken till att judarna lyckades bevara sin identitet, förklarar han, var att de satte intellektuell frihet och böcker, inte landområden, i centrum för sitt nationella medvetande.
”Geografi är en viktig markör för nationell identitet, men identitet är något dynamiskt och kan bara blomstra om den berikas av ny mening”, fortsätter han. ”Om den ryska intellektuella eliten lyckas utveckla sin icke-imperialistiska identitet och fokusera på hur den ska leva i en ny verklighet och hur ’framtidens underbara Ryssland’ (ett begrepp som myntats av den fängslade ryske oppositionsledaren Alexej Navalny) ska se ut, kan den kanske åtminstone delvis kompensera för förlusten av sitt fädernesland.”
Tiden till exilryssarnas fördel
Dagens emigrationsvåg har en slogan: Poka Putin Zhiv, ”Så länge Putin lever”. Ingen vet hur länge det blir, även om tiden är på emigranternas sida. De flesta är i 20– och 30-årsåldern, medan Putin nyss fyllde 70. Men trots deras optimism är det långt ifrån säkert att de återvänder. Det är ännu mindre säkert hur Ryssland kommer att se ut när kriget slutar. ”Denna pågående exodus av Rysslands högutbildade, västtillvända klass kan vara Rysslands sista stora emigrationsvåg eftersom det inte finns något sätt att återskapa den eliten”, säger Zorin dystert. Dziadko, en tidigare student, föredrar att inte tänka så långt framåt. ”Vi vet inte var vi kommer att landa”, säger han. ”Eftersom vi fortfarande befinner oss på flykt.”
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, oktober 2022.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
