Ur The Economist, 7 augusti 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Den nya framtidsstaden skapar stort utrymme för myndigheterna att kontrollera de boendes liv, vilket passar kommunistpartiet, medan landets mest begåvade kanske inte känner sig lockade …
Kinas ”framtidsstad” Xiongan är ett älsklingsprojekt för landets högsta ledare Xi Jinping, men också sinnebilden för dyra skrytprojekt. Centrala och regionala myndigheter har lagt minst 835 miljarder yuan (116 miljarder dollar) på staden sedan 2017, när de satte spaden i den sanka jordbruksmarken 125 kilometer söder om Peking.
Det har hyllats som en lösning på Kinas urbana problem, med löften till invånarna om korta pendlingsresor genom lummiga parker i stället för hostningsframkallande trafikstockningar. Enligt myndigheterna ingår staden i en ”tusenårig plan” för civilisationsbygge. I en bok om Xiongan från ett statligt förlag jämställs skapandet av staden med insatser från mytiska kejsare som antas ha levt för 5 000 år sedan.
Kritiker har påpekat att snarare än att vara ett skyltfönster för Kinas smarta stadsteknik och ekologiska framsynthet, vilket är avsikten, har Xiongan sett ut som landets största spökstad. Artiklar från 2023, däribland i The Economist, noterade att den var en jättelik byggarbetsplats med få tecken på att någon bodde där.
Nu däremot ändras området snabbt. En urskiljbar stadskärna har dykt upp. En fuktig sommarkväll för inte länge sedan vandrade en handfull personer längs imponerande byggnader som rymmer lokala myndigheter och ett fascinerande datacenter som liknar en enorm ögonglob. Xiongans affärsdistrikt börjar fyllas av företag. I slutet av förra året blev China Satellite Network Group det första statliga bolaget som officiellt flyttade hit från Peking. Den statliga energijätten China Huaneng har följt efter, och en handfull andra statliga företag väntas snart göra samma flytt.
Det som tills nyligen liknade en spökstad fylls därför med boende, som i sin tur drar till sig servicenäringar. Några av Kinas ledande sjukhus har öppnat filialer, liksom välkända skolor. Lokala universitet får allt fler elever. I början av 2024 hade över 100 000 studenter flyttats hit från Peking, som en del i en pågående utveckling. Omkring 15 000 nya studenter sägs ha tillkommit i år. Vid slutet av förra året låg stadens befolkning enligt officiell statistik runt 1,4 miljoner.
I takt med att folk flyttar in börjar de politiska experimenten på allvar. Planerarna i Xiongan riktar verkligen in sig på några av Kinas knivigaste problem. En satsning gäller hukou, Kinas bostadssystem som styr befolkningstillväxt, och håller inflyttade landsbygdsbor borta från kommunala skolor och andra förmåner.
En snabb befolkningsökning är inte Xiongans mål. Tvärtom vill tjänstemännen hålla befolkningen under 5 miljoner år 2035, för att förhindra att staden breder ut sig. Därför har de utvecklat ett meritbaserat boendesystem som tar hänsyn till den sökandes utbildningsnivå, fackkunskaper, arbetslivserfarenhet och skatteinbetalningar. Flest tillstånd kommer att delas ut till anställda vid de största statliga företagen, studenter vid de bästa universiteten och högkvalificerade arbetare i branscher som artificiell intelligens, bioteknik och finansiella tjänster. För dem som inte kvalificerar sig till den lokala hukou, kommer staden att införa ett parallellt system som liknar USA:s ”Green Card”-lotteri. Den som har ett sådant ID-kort får ta del av vissa förmåner och gratis lokaltrafik, men bara under fem år.
De som släpps in i Xiongan får åtnjuta ett nytt pensionsupplägg. Kina saknar starka skyddsnät; pensionssystemet går med underskott i stora delar av landet. I februari meddelade stadens myndigheter att de kräver att företagen ansluter alla anställda till ett system för statliga pensioner och ”företagslivränta”, som både företag och anställda bidrar till. Det är det första regionala styret i Kina som förmår arbetsgivare att avsätta extra pengar till arbetarnas pensioner. Detta blir en morot för alla som överväger att jobba i staden. Personal som flyttar från Peking kommer att kunna behålla pensionsförmåner som de hade i huvudstaden – ännu en bonus i ett land där det är svårt att få behålla pensionen när man flyttar mellan regioner.
Stadens invånare kanske också slipper de dramatiska upp- och nedgångarna inom Kinas fastighetsmarknad, som är i kris. Alla kan inte köpa en bostad i området. Presumtiva köpare måste tillhöra en grupp av skickliga arbetare som antingen har en hukou från Peking eller Xiongan, eller ett grönt kort. De som har gjort inbetalningar i det lokala socialförsäkringssystemet i minst fem år kan också köpa. Men ingen får äga ett boende någon annanstans i landet – ett tydligt sätt att avskräcka spekulanter som samlar på sig lägenheter.
Bostäderna fördelas i ett lotteri, som arbetarna får deltaga i med tillstånd från sina chefer. Dessa åtgärder ska minska efterfrågan på bostäder, vilket i sin tur ska hålla priserna nere. Allt detta ligger i linje med ett av Xis mantran: ”bostäder är till för att bo i”, inte för att spekulera med.
Man experimenterar även med tillgången på tomter. I årtionden har lokala myndigheter förlitat sig på avkastningar från uthyrd mark, ofta tack vare decennielånga kontrakt med markexploatörer. Detta har lockat dem att driva upp priser genom att begränsa utbudet. Även exploatörerna samlar ibland på sig mark för att kunna höja priset på andra fastigheter. För att undvika detta, experimenterar Xiongan med hyreskontrakt på fem år eller kortare tid, trots att det minskar deras värde. Exploatörer som samlar på sig tomter riskerar att inte få sina kontrakt förnyade.
Det här är högtflygande föresatser. De bildar förmodligen också mönster för byggandet av liknande städer. Ett utställningscenter i Xiongan lär innehålla skisser på en liknande utvecklingsplan som ännu inte har offentliggjorts. Centret är stängt för allmänheten; Economists utsända blev stoppad i dörren.
Men även om Xiongan inte längre är en spökstad, så har den sina brister. Stadsmodellen är otvivelaktigt statisk. Myndigheterna vill ha ännu större kontroll över de boendes liv, vilket tilltalar kommunistpartiets kader, men gör det svårare att locka Kinas mest begåvade individer. Trots alla pengar som östs över Xiongan, tycks tjänstemännen göra ett misstag som är alltför vanligt när partiet har stora framtidsplaner.
Lokalbefolkningen som är född i trakten säger att de knappt har dragit några fördelar av stadens utveckling. För bara tio år sedan liknade området alla andra landsbygdsregioner i norra Kina – enligt invånarna var det en fattig trakt med små bondgårdar och enstaka fabriker. Nu har allt ställts på ända. För att leva upp till stränga ekologiska krav har nästan alla fabriker i regionen lagts ned, och de som har drabbats har bara erbjudits blygsam kompensation.
En lokalbo säger att han hade sparat i åratal för att kunna köpa lägenheter till sina söner, men nya regler och stegrade kostnader har helt stängt den möjligheten för honom. Som det är nu blir staden ett elitområde för samhällets mest priviligierade arbetare. Om den överlever i tusen år, är det så som Xiongan blir ihågkommet.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
