Sammanfattning
Vad handlar artikeln om?

Om försvunna industri­jobb framför allt beror på tekniska framsteg, vilka vinner på ny vurm för industri­politik? I alla fall inte arbetare i fattigare länder, menar artikel­författaren.

Läs mer

Utöver att ta udden av Kina, ge tryggare leveranskedjor och rädda planeten, menar politikerna att hembygdsekonomin minskar ojämlikheten. Både till vänster och höger beskylls 1990- och 2000-talens globalisering för att ha lett till växande inkomst- och förmögenhetsskillnader när jobben i tillverkningsindustrin försvann i spåren av den så kallade Kinachocken. Båda sidor vill återskapa dessa jobb och med dem industriarbetarklassen. Demokraterna hoppas att det kan avskräcka folk från att återigen rösta på Trump. Men båda sidor kommer sannolikt att bli besvikna.

Under de senaste decennierna har många gamla jobb försvunnit. 1990 hade cirka 30 procent av arbetarna i den rika världen industrijobb, i bred mening. Nu är de cirka 20 procent. Under samma period ökade inkomstskillnaderna före skatt kraftigt. Från 1990-talet och framåt började ”desperationsdödsfallen”, till följd av opiatöverdoser, skjuta i höjden – inte minst i USA, men även i andra länder. Ökningen i förväntad livslängd avtog. Antalet ”eftersatta” orter, där invånarna har magra framtidsutsikter, ökade.

david autor
Professor i ekonomi vid Massachusetts Institute of Technology, MIT. Foto: MIT

Många ekonomer skyller detta, åtminstone delvis, på kraftigt ökad handel, i synnerhet med Kina. Under de tio åren fram till 2008 ökade exporten från Kina till den rika världen med 17 procent i årsmedeltal. I vissa länder följde en Kinachock, där ultrabillig import från världens näst största ekonomi raserade stora delar av den lokala tillverkningsindustrin.

David Autor och hans kollegor vid MIT undersökte USA mellan 1990 och 2007, och fann att ökande import från Kina ”ledde till högre arbetslöshet, lägre arbetskraftsdeltagande och lägre löner på lokala arbetsmarknader” som var särskilt exponerade. João Paulo Pessoa vid São Paulo School of Economics kom fram till att brittiska arbetare i de branscher som exponeras särskilt mot kinesisk importkonkurrens, var arbetslösa i längre perioder än kollegor i andra branscher.

Sådan forskning har gett intellektuell tyngd åt de beslutsfattare som vill göra globaliseringen ogjord. Det saknar de fog för. För det första, Kinachocken var ett faktum, men ekonomerna tenderar att överdriva dess effekter. Som Autor och hans medförfattare visar, var många av de områden som under 1990- och 2000-talen exponerades för mer import blomstrande städer, som Boston, Dallas och Los Angeles. Överst på listan låg San Jose, mitt i Silicon Valley. Där är det inte precis ont om jobb. Låt vara att det inte längre finns någon fabrik för Levi’s-­jeans i centrala San Francisco – kinesisk importkonkurrens slog ut den 2002 – men hur stor roll spelar det?

Makroekonomiskt är Kinachocken också obetydlig. Sannolikt är det maximalt 2 miljoner amerikanska jobb som gått förlorade på detta sätt mellan 2000 och 2015. Det är en liten bråkdel av den totala arbetskraften på 130 miljoner år 2000. Under den perioden lämnade folk sina jobb ungefär 900 miljoner gånger, många mer än en gång. De allra flesta fick snabbt ett nytt jobb. Och det är högst troligt att Kinachocken också skapade en del jobb, eftersom produktionskostnaderna i andra branscher minskade.

Inom OECD är sysselsättningsgraden i arbetsför ålder i dag runt 70 procent, förmodligen den högsta någonsin – knappast förenlig med påståenden om färre arbetstillfällen på grund av import. ”Trots vissa lokala problem är Kinachockens påverkan på USA:s arbetsmarknad totalt sett liten nog att vara ett avrundningsfel”, menar Adam Posen vid tankesmedjan Peterson Institute.

”Kinas handelsexpansion verkar inte vara den främsta orsaken till färre tillverkningsjobb i USA under samma period”, menar Lorenzo Caliendo vid Yale University och Fernando Parro vid Penn State i en ny studie. Den långsiktiga nedgången i antalet tillverkningsjobb beror främst på tekniska framsteg, inte på handel. Maskinerna har blivit bättre och kan därför producera mer med mindre arbetskraft. Det är därför inte förvånande att tillverkningsjobben uteblir, trots att det byggs fler fabriker.

Baserat på data från 11 länder bedöms att antalet tillverkningsjobb i den rika världen förblir 2 miljoner färre än toppsiffran före pandemin. I Indien, som nu entusiastiskt satsar på tillverkningsindustrin under statlig ledning, tyder de bästa uppskattningarna på att det hittills bara gett en femtedel av antalet utlovade jobb.

I en handfull rika länder, däribland Kanada och Frankrike, finns fler tillverkningsjobb än före pandemin. Men forskning tyder på att dessa nya jobb sannolikt tillfaller högutbildade arbetare – de som designar och övervakar maskinerna, och svarar mot kundernas önskemål – inte de som tillhör den ”eftersatta” arbetarklassen. Anställda inom USA:s tillverkningsindustri har akademiska examina i betydligt högre utsträckning än genomsnittet. Ett annat exempel är nederländska Utrecht, känt för sin högteknologiska tillverkningssektor. Två tredjedelar av arbetarna mellan 25 och 34 år har högre utbildning, en högre andel än i nästan någon annan region i EU. En statligt stödd utbyggnad av tillverkningssektorn skulle, i den meningen, få regressiva följder.

Pinelopi goldberg
Yale University:
”Under globali­seringens guld­ålder minskade den globala fattig­domen och ojämlik­heten kraftigt.”  Foto: Yale University

Mot osäkra vinster för arbetare i rika världen kan man ställa dem i fattiga länder som sannolikt blir förlorare. Under globaliseringens guldålder minskade den globala fattigdomen och ojämlikheten kraftigt. ”Konsensus bland ekonomer är att öppnandet av under lång tid stängda gränser, ökad internationell handel och etableringen av det moderna, globala handelssystemet spelat en viktig roll” för denna utveckling, menar Pinelopi Goldberg vid Yale University och Tristan Reed vid Världsbanken i en studie. Under 1990- och 2000-talen fick västerländska företag som öppnade fabriker i fattiga länder ofta kritik. De nya jobben innebar dock oftast löner över genomsnittet och bättre villkor.

Vissa delar av hembygdsekonomin kanske kan hjälpa världens fattiga. Vid ett toppmöte i Hiroshima i maj i fjol bekräftade G7-länderna sitt engagemang i Partnership for Global Infrastructure and Investment, en investering på 600 miljarder dollar. Det är i praktiken en motvikt till Kinas Belt and Road Initiative, ett infrastrukturprogram som försöker dra in fattiga länder i Kinas ekonomiska maktsfär. Andra påpekar att brådskan att säkra leveranskedjorna och få mer grön energi kommer att öka efterfrågan på råvaror, vilket gynnar exportörerna. Faktum är att exporten från världens allra fattigaste länder under 2022 var cirka 35 procent högre än 2019, en snabbare ökning än det globala genomsnittet.

Läs även

Prognoser för framtiden

Från papper och penna till världens snabbaste datorer att beräkna klimatförändringar.

Kostnaderna som följer av en mer sluten världshandel kommer dock att väga tyngre än dessa förtjänster. Kinas fattiga kan drabbas. Landets intåg på världsmarknaden hade 2021 bidragit till att lyfta 800 miljoner människor ur fattigdom. Men nu försöker politiker i väst stuka Kinas ekonomiska tillväxt. Det är tänkbart att fattigdomen i landet slutar minska, eller till och med ökar, till följd av detta – inte för att någon i maktens korridorer i Bryssel eller Washington, DC bryr sig nämnvärt om det.

Fattiga på andra håll kommer sannolikt också att drabbas. De rika ländernas strävan efter att producera mer på hemmaplan snuvar utvecklingsländerna på lukrativa arbetsgivare. Flödet av mer effektiv teknik och bättre förvaltningsmetoder, från rika till fattiga länder – en gång i tiden en viktig källa till ekonomisk tillväxt – kommer att minska. Fattiga länder kan också tvingas att välja mellan handel med väst respektive Kina, och alltså förlora en handelspartner. WTO förutspår BNP-förluster på uppemot 12 procent för de värst drabbade länderna, vid en fullständig frikoppling mellan väst och öst.

Och det finns fler problem. Fattiga stater har inte råd att erbjuda subventioner i nivå med USA och EU, så de kommer sannolikt att gå miste om handel och investeringar. Världsbanken publicerade nyligen en studie med slutsatsen att ”utvecklingen i riktning mot global reshoring kan försätta ytterligare 52 miljoner människor i extrem fattigdom fram till 2030.” De flesta av dessa människor finns förmodligen i Afrika, söder om Sahara.

Det finns ett område där hembygdsekonomin kan vara till nytta för alla. Politikerna menar att nyinvesteringar i grön teknik tar världen närmare en framtid med nettonollutsläpp.