alasdair ross,
redaktör för sektionen om världens länder i The World In, den årliga framtidsprognosen från The Economist. Foto: Samuel Unéus

För ett år sedan stod världen inför många oroväckande utmaningar, bland annat en stökig reträtt från globaliseringen, ett isolationistiskt USA som inte ville axla en global roll och samtidigt muckade gräl med Kina, en våg av folkliga protester från Paris till Hongkong och ett skakigt EU som måste hantera brexit. Sedan dök covid-19 upp. Allt stannade upp och tog samtidigt ny fart. Kontorsarbete, fritidsaktiviteter och kollektivtrafik avstannade när regeringar i olika länder försökte minska virusets spridning och skydda sina sjukvårdssystem. Ett ständigt flöde av katastrofrubriker kring pandemin dominerade när dödstalen steg. Miljontals människor förvandlades till lätt maniska hobbyepidemiologer. Men vid sidan om covid-19-nyheterna utvecklades de geopolitiska megatrenderna med förnyad fart.

Medan människor funderar över hur framtiden efter pandemin ska se ut – eller hur man åtminstone ska lyckas leva utan att vardagen blir kaos – riktas fokus till de långsiktiga trenderna och hur de förändrats av pandemin.

1.Kalla kriget 2.0
De största förändringarna har skett i Kina och USA, och inte minst i de båda ländernas relation till varandra. USA har höjt volymen mot den nya stormakten, samtidigt som Kina har stärkts av sina framgångar mot viruset. I övriga världen tar man på sig munskydd, medan man i Beijing tar till hård­handskarna. Kina har viftat bort filmbilder som visar hur man förtrycker uigurerna och har infört en genomgripande ny säkerhetslag i Hongkong i strid med sin paroll om ”ett land – två system”. Sedan har man använt denna lag för att vidta hårdare åtgärder mot demo­krati­förespråkare inom territoriet. Kina har också trappat upp militärövningarna i Sydkinesiska havet.

Spänningarna mellan Washington och Beijing är ett symptom på en mer djupgående trend: Kina håller på att bli en global ekonomisk maktfaktor, vilket medför att den geopolitiska tyngdpunkten förskjuts från väst till öst. Precis som under kalla kriget ställs två olika styrmodeller mot varandra runt om i världen och mindre aktörer tvingas välja i vilken sfär de vill höra hemma.

Pandemin har lyft fram dessa motsättningar och kan komma att påskynda utvecklingen ytterligare i öst. Ekonomierna i väst kommer under många år att tyngas av de extraordinära åtgärder som de tvingats till för att mildra pandemins konsekvenser.

Kina och många av dess grannar, som använt sig av strategier från tidigare pandemier som SARS och MERS, har inte drabbats lika hårt. De tar sig igenom krisen snabbare och med färre konsekvenser. Under den långa marschen mot att nå samma nivå som väst­ekonomierna, kommer Kina att betrakta den här perioden som en överväxling till ett snabbspår. Samtidigt som västekonomierna förlorar flera år av tillväxt [graf 1] tappar Kina ingenting, även om den ekonomiska utvecklingen i år blir svag jämfört med de senaste årens nivåer.

Pandemin gör det också möjligt för Kina att befästa sin ställning som en attraktiv utvecklingspartner för tillväxtländer. I samband med pandemin har landet använt sig av mjuka maktmedel i form av medicinskt bistånd i Afrika, Östeuropa, Latinamerika och på sin egen bakgård. Det lägger grunden för en rivalitet mellan stormakterna som kommer att dominera geopolitiken under flera generationer.

Med en gest avsedd att provocera väst flögs medicinsk utrustning in till Italien, som ett led i Kinas internationella bistånds­insatser, vid en tidpunkt då Italiens befolkning kände att EU glömt bort dem. (Allt har dock inte varit charmoffensiver: I mars fördömde The Global Times, ett organ för kommunistpartiet, Sveriges beslut att undvika en hård nedstängning. Det var att ”kapitulera för viruset” och man uppmanade det internationella samfundet och EU att rikta kritik mot Sverige.)

I takt med att Kinas globala inflytande ökar, har USA:s inflytande i världen försvagats under Trump­administrationen. Det har delvis skett avsiktligt, då doktrinen om ”America first” har satt fokus på inrikesfrågor. Men bundsförvanternas tilltro till det amerikanska partnerskapet har fått sig en törn av orealistiska och egennyttiga politiska beslut. USA:s ledande ställning efter kriget var kopplad till hur landets styrelsesätt uppfattades. Under den nuvarande administrationen har den bilden förändrats. Det kommer att ta tid och kräva skickligt ledarskap för att återskapa förtroendet.

Under kalla kriget innebar framväxten av två poler att alla andra länder tvingades ta ställning till vem de ville vara lojala med. Vissa länder gick helt i takt med den övermakt de valt, medan andra försökte hitta en komplicerad mellanväg. Den alliansfria rörelsen gjorde en dygd av att hålla avstånd till båda sidor och försökte upprätta en alternativ maktbas, men hade svårigheter att etablera en enhetlig tredje väg som kunde locka följare och utmana de västerländska och sovjetiska modellerna. Liknande trender kan urskiljas tydligt i de första sammandrabbningarna i det andra kalla kriget, också här tillspetsat av covid-19.

Vid sidan av ”Belt and Road”-initiativet, flaggskeppet i Kinas globala infrastrukturstrategi, har landet utvidgat sina strategiska insatser genom medicinskt bistånd. Man surfar på sina framgångar i kampen mot covid-19 för att vinna stöd utom­lands. USA undviker den typen av morötter och använder sig istället av piskor och vill tvinga sina allierade att anpassa sig. I Storbritannien försökte Boris Johnsons nyvalda regering till en början att hitta en medelväg i relationerna med den kinesiska telekomleverantören Huawei. (Trumpadministrationen fruktar att Huawei skulle låta den kinesiska staten avlyssna kommunikation i väst när 5G-nätverken byggs ut.) Men när pressen från Washington ökade backade Johnsons regering och rättade in sig i ledet. Huawei stängdes ute. [Graf 2]

Liksom under den alliansfria rörelsens glansdagar (rörelsen finns fortfarande, men har svagt inflytande) har en del länder utnyttjat den geopolitiska turbulensen för att främja sina nationella intressen och trotsa stormakternas påtryckningar. Ryssland, Iran och Turkiet har blivit mer självsäkra och försöker möblera om i grannskapet för att det bättre ska passa deras långsiktiga ambitioner.

Än så länge har förhållandena varit gynnsamma för bråkmakare, men det kan komma att förändras under de kommande åren. Alla tre länderna har drabbats hårt av covid-19 och behöver ta itu med försvagade ekonomier och hantera missnöjet hos sina befolkningar. Deras manöverutrymme kan begränsas när en ny administration i USA försöker förnya allianser och ta mer aktiv del i globala frågor (såvida inte också nästa administration leds av Donald Trump, ett osannolikt men möjligt scenario).

Om Biden vinner i november utlöser det inte någon omedelbar omställning av den amerikanska utrikespolitiken.

För det första har de amerikanska institutioner som Trump sågat som opålitliga företrädare för ”deep state” tagit skada och det kommer att ta flera år att reparera dem. Delvis som ett resultat av detta har gamla väst­allianser brutits upp och nya allianser börjat ta form. USA:s roll har degraderats.

För det andra är väst som helhet mindre benäget att lita på Kinas påståenden om att landet har fredliga avsikter: i mars 2019 förklarade EU för första gången att Kina är en ”strategisk rival”. Samtidigt har de kinesiska ledarna dragit slutsatsen att den institutionella miljö som västmakterna etablerade efter kriget inte är kompatibel med landets framtida överlevnad, och försöker därför att undergräva eller byta ut den.

Det andra kalla kriget är nu en realitet, oavsett vem som sitter i Vita huset.

2.Teknikkamp mellan Öst och Väst 
När västvärlden och Sovjetunionen gjorde upp handlade det om rå produktionskapacitet för sådant som traktorer och kärnvapen. Det andra kalla kriget kommer att handla om programvara. De bakomliggande principerna är desamma: pluralism och individens rätt står mot auktoritära styrelseskick där kollektivet måste underkasta sig en centralmakt. Men det slagfält där allt avgörs handlar om kontrollen över cyberspace. Digital uppkoppling erbjuder regeringar oöverträffade möjligheter till övervakning och social kontroll – och är kommersiellt lukrativt när hela världen blir uppkopplad.

Covid-19 har gjort internets betydelse ännu mer tydlig. Stora delar av den globala ekonomin har flyttat in i hemmakontor. Nedstängningarna har varit ett spontant experiment i nya sätt att arbeta och många företag omvärderar redan sina lokalbehov mot bakgrund av denna erfarenhet.

Det råder stark konkurrens om att leverera den utrustning som möjliggör denna migration till den virtuella världen och ett exempel på det är den USA-ledda kampanjen för att pressa ut Huawei. Men det här är inte en kommersiell revirstrid. Det är en strid om vem som utformar och reglerar världen på nätet – och potentiellt också om vem som får spionera på medborgarna.

Grälet om vem som ska bära hundhuvudet för covid-19, som till stor del utspelas på sociala medier, har visat vilken kapacitet digitala plattformar erbjuder för den som vill påverka över landsgränserna. Som en reaktion på detta försöker Trump­administrationen att neutralisera ByteDance, den kinesiska ägaren av TikTok och WeChat – den ena är en populär videodelningsapp och den andra en meddelande- och betalningsplattform som används av många amerikanska företag på den kinesiska marknaden. Andra kinesiska teknikproblem kan snart hamna i fokus. Teknikkampen delar upp den nätbaserade världen i två konkurrerande system. Det finns inte längre något ”World Wide Web”, utan istället ett ”West Wide Web” och ett ”East Wide Web”.

3.Alla för en
Europa, som hela tiden förhandlar om sin roll på världsscenen, har möjlighet att ta större plats i det vakuum som USA lämnar efter sig. EU är ekonomiskt omskakat och med ett medlemsland som är på väg att hoppa av har pandemin varit en blandad upplevelse.

Italien och Spanien drabbades tidigt och hårt av viruset. Frankrike och Tyskland klarade sig bättre, men till en hög ekonomisk kostnad. Grekland, Kroatien, Rumänien och andra länder hanterade de första utbrotten av smittan väl, men fick senare under året fler fall. Reflexmässiga stängningar av gränserna, i strid med Schengenavtalets fria rörlighet, hotade att förvärra skadan och under flera månader kunde Bryssel inte enas kring ett samordnat agerande.

När EU till slut gjorde något skedde det i form av ett stödpaket som innebar en ny fas för unionen. För första gången gick rika länder i norr med på att utnyttja sina starka kreditbetyg för att skaffa fram ekonomiska medel till de hårt prövade länderna i söder. Denna uppvisning i ekonomisk solidaritet, som inte förekom under krisåren 2008–2009, skapar förhoppningar om både mer effektiva åtgärder mot covid-19 och ett mer stabilt politiskt agerande från hela unionen vid kommande kriser.

Pandemin tycks också föra medlemsländerna närmare varandra i gemensamma utrikesfrågor som 5G-utbyggnad, att skydda inhemska tillgångar från rovgiriga kinesiska uppköp under den kommande ekonomiska turbulensen och samarbete om industripolitik för att stärka hela unionen. Även om EU till en början vacklade, kan unionen gå stärkt ur krisen.

4.Det svenska undantaget
Under finanskrisen för ett decennium sedan samlades världens ledare för att diskutera gemensamma åtgärder, vilket sannolikt räddade den globala ekonomin från en katastrof. Något sådant samarbete har inte förekommit under covid-19-pandemin. I en situation med ökade spänningar mellan stormakterna och en populism som präglas av ”mitt-land-först” har alla länder gått sin egen väg för att möta hotet. Reaktionerna spänner mellan strikta nedstängningar i ena änden och försiktiga rekommendationer i den andra. Sverige sticker ut som ett land som valde och höll fast vid en policy där man ger rekommendationer istället för att stifta lagar och låter medborgarna fatta egna beslut om hur de ska agera.

Historikerna kommer under de kommande åren diskutera vad resultatet blev, men det står redan klart att Sverige jämfört med grannländerna har betalat ett högt pris för sin avslappnade hållning i form av antal dödsfall och förstörda liv, utan att det gett någon tydlig ekonomisk fördel [graf 3, 4]. I mitten av augusti hade Sverige registrerat mer än dubbelt så många fall som Norge, Finland och Danmark tillsammans och nästan fem gånger så många dödsfall. I ett bredare perspektiv är skillnaderna mindre extrema, men Sverige presterar ändå dåligt. Bland de utvecklade västländerna har endast USA haft fler fall per miljon invånare (16 722 mot 8 340) och när det gäller dödsfall per capita ligger bara Spanien och Storbritannien sämre till.

Det större handlingsutrymmet för medborgarna att arbeta och umgås skyddade Sverige bara delvis från de ekonomiska konsekvenserna av epidemin. Sverige är en öppen ekonomi som är exponerad för andra länders svårigheter. Men många svenskar undvek butiker och arbetsplatser på eget initiativ, oberoende av förbud och regler. Den lågkonjunktur som epidemin skapat kommer att vara mindre djup i Sverige än i andra EU-länder, men ligger ändå på samma nivå som i de övriga nordiska länderna.

… och fler coronadopade megatrender

5.GLOBALISERINGEN, som var på reträtt redan före pandemin, kommer att försvagas ytterligare när olika nationalstater fokuserar på egna intressen och säkerhet. Hotet från covid-19 försvinner under de kommande åren, men minnet av hur viruset påverkade känsliga leveranskedjor försvagas inte. I likhet med andra långsiktiga globala hot, som klimatförändringarna, kommer risken för en ny pandemi att få företag och länder att bygga in  större motståndskraft i sina leverans- och distributionsnätverk. Det innebär ökad redundans, kortare leveranskedjor och återföring av grundläggande produktionskapacitet till det egna landet. Det gör att globaliseringen försvagas.

6.MULTILATERALA INSTITUTIONER som kunde ha sam­­ordnat internationella åtgärder mot covid-19 har istället pekats ut som pandemins syndabockar. I juli meddelade Trumpadministrationen att man har för avsikt att lämna WHO och hävdade att organisationen styrdes av Kina. Detta är det senaste i en lång rad angrepp på multilaterala institutioner som WTO och Paris­avtalet om klimatförändringar. Kina är lika kallsinnigt till institutioner som man anser fun­gera som en västerländsk tvångs­tröja och förhindrar de kinesiska ambitionerna. Det är nu inte bara institutionerna som är under hot, utan också själva konceptet multilateralism.

7.VÄSTALLIANSEN grundades efter andra världskriget, men står nu inför en fördjupad kris. För ett år sedan varnade Frankrikes president Emmanuel Macron för att NATO håller på att bli ”hjärndött”, samtidigt som Donald Trump rasade mot de västmakter som gör USA till åtlöje när de snålar in på försvarsutgifterna. Emmanuel Macron menade i en intervju med The Economist, att Europa måste se sig själv som en strategisk kraft som är oberoende av USA, när landets engagemang för att försvara västvärlden minskar. En del av drivkrafterna för en oberoende europeisk försvarsstrategi kan försvagas om Joe Biden blir president, men Donald Trumps isolationistiska hållning har skakat om förtroendet för den atlantiska alliansen.

8.Efter decennier av urbanisering kan STADENS ÖVERLÄGSENHET, en dogm i den moderna ekonomin, börja ifrågasättas. Covid-19 är framför allt en urban epidemi, vilket den tragiska statistiken för städer som New York och London pekar på. I städerna samlas talanger och miljön stimulerar till kreativitet, men miljontals människor transporteras också runt varje dag och missgynnade samhällsgrupper samlas i trångboddhet i vissa områden. Epidemin har lyft fram denna sårbarhet och många funderar kanske redan på ett liv på landet.