Staden rymmer ett rumsligt kapital som döljer stora ekonomiska värden, nu är det dags att uppmärksamma detta för en hållbar framtid.
Text: Per-Olof Lindsten, Dagens industri. Publicerad i Världen Om. ©2026 Bonnier News Business. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Stadsplanering skapar ett ”rumsligt kapital” som påverkar ekonomisk utveckling, segregation och hållbarhet. Lars Marcus menar att stadsplaneringen fokuserar för lite på att skapa närhet och tillgänglighet som gör det lättare för människor, kunskap, handel och företag att mötas
En gata är aldrig bara en gata. Hur staden binds ihop kan avgöra både hur kunskap, människor och kapital rör sig, och om segregation och klimatproblem fördjupas eller bryts
Den byggda miljön utgör en form av rumsligt kapital som förstärker andra former av kapital i städer, som socialt, ekonomiskt och ekologiskt kapital, om den också utformas med dessa mål i åtanke.
Det menar Lars Marcus, arkitekt och professor i stadsbyggnad vid Chalmers i Göteborg och expert på rumslig morfologi, vilket handlar om hur den bebyggda miljön påverkar och organiserar mänskliga aktiviteter. Han anser att vi måste börja se på våra städer i ett nytt perspektiv.
”Ibland blir det väldigt mycket fokus på frågor som: Hur upplever man staden? Är det attraktivt? Är det mysigt att gå på gatorna? Och det är ju jätteviktigt också. Men sedan inser man den här ekonomiska dimensionen, att det är så fruktansvärt många värden som omsätts i stadsutvecklingen och som skapas där också”, förklarar han.
Ett problem i detta är dock att nationalekonomin över tid har reducerat produktionsfaktorerna till endast ”arbete” och ”kapital”, medan ”mark” har glömts bort och lämnats som en förbisedd faktor.
”En ekonomisk och planeringsmässig brist som gör att vi i dag står teoretiskt oförberedda när det gäller att sätta marken i arbete inför dagens allvarliga ekologiska och sociala kriser. Vi saknar förståelse för hur den rumsliga form vi ger marken i stadsutvecklingen rymmer nycklar till lösningen på dessa kriser”, säger Lars Marcus.
När vi bebygger mark skapar vi oerhörda och extremt långsiktiga värden, ett rumsligt kapital, menar han, som i mycket högre grad behöver bli en del av vår förståelse av ekonomin.
”Närmare halva svenska nationalförmögenheten är markvärden och det mesta ligger i städerna, så det är enorma pengar som hanteras.”
I dag ligger ansvaret för denna väldiga resurs primärt hos kommunerna genom deras planmonopol. Men hanteringen präglas alltför ofta av kortsiktighet, där isolerade problem som bostadsbrist hanteras utan hänsyn till de övergripande ekonomiska och sociala utmaningar som kommunerna har.
”I dagens stadsplanering tenderar tyvärr processen att reduceras till att brandsläcka isolerade problem. Man upprättar planer för att snabbt bygga fler bostäder, men behandlar stadens segregation och klimatomställning som något separat från detta på den kommunala dagordningen”, säger Lars Marcus.
Det är här det blir fel, säger han. Det är nämligen genom kunskap om var och hur vi bygger dessa bostäder som vi kan bidra till att bryta segregationen och öka hållbarheten. Det har också direkta konsekvenser för det lokala näringslivet.
”I dag, i en extremt rörlig kunskapsekonomi präglad av distansarbete, utbredd segregation och en hotande klimatkollaps, borde behovet av kunnig och långsiktig planering av vår mark vara uppenbart.”
”Närmare halva svenska nationalförmögenheten är markvärden och det mesta ligger i städerna.”
”Egentligen går planering nästan renodlat ut på att skapa lägen av olika sorter och olika karaktär, var befinner sig en plats eller en fastighet i relation till andra platser och fastigheter. Det har jättestor betydelse för handeln i en stad till exempel, var den äger rum och inte, eller vilken handel som sker var”, förklarar Lars Marcus och fortsätter:
”Vi upptäcker nu hur våra förortscentra i städer som Stockholm har svårt att upprätthålla den kommersiella servicen, men också den offentliga servicen. Upptagningsområdet i de separerade bostadsområdena är ju så litet, de hänger inte ihop som i innerstan där de olika stadsdelarna kan leva på varandra genom att tillsammans skapa större underlag. Vi har byggt en rumsligt väldigt segregerad stad, så det är inte så konstigt om vi får en socialt segregerad stad.”
Vad händer med produktiviteten i Sverige?
USA tycks ha fått upp farten. Men vad händer på vår sida av Atlanten? Medan den amerikanska produktiviteten växer i en takt som fått The Economist att tala om ett produktivitetsmirakel, ser bilden betydligt blekare ut i Europa. Vi frågade ekonomen Mårten Blix om Sverige hänger med – och vad som krävs för att knappa in produktivitetsgapet till USA?
Han påminner om att markvärdet i grund och botten är just läget, ett läge som planeringen har makten att forma genom närhet och tillgänglighet. Det är närheten gatorna skapar som utgör det stora värdet, inte tätheten hos byggnaderna.
”Odenplan i Stockholm var för hundra år sedan en kohage som inte hade några stora värden alls egentligen. I dag är det en central nod värd flera miljarder med alla sina fastigheter runt omkring och dessutom upplevs det som en fantastisk stadsmiljö. Egentligen är det ju lägen som planeringen behöver fokusera på.”
Inom svensk stadsplanering har ”förtätning” länge varit det främsta ledordet. Men ur ett ekonomiskt och strategiskt perspektiv leder begreppet tankarna fel. Den verkliga drivkraften för städers attraktivitet och tillväxt stavas istället ”närhet”, enligt Lars Marcus.
”I övergången från industrisamhället till dagens kunskapsekonomi har närheten till andra människor blivit central. Det är närheten som möjliggör ökad arbetsdelning, kunskapsöverföring och en högre grad av specialisering. Det är inte täthet vi är ute efter när vi bor i städer, utan det är närhet”, betonar han.
Denna närhet skapar helt andra ekonomiska och sociala förutsättningar, något han menar förbises i debatten:
”Nu har vi tjatat om förtätning i tjugo år och det leder tanken fel. Täthet är det ju ingen som vill ha. Närhet vill alla ha. Det är det som är den stora drivkraften”, säger han.”
Problemet är att stora delar av våra städer är byggda utifrån en industriekonomisk logik där behovet av kunskapsutbyte inte var lika intensivt. Vi har skapat stora avstånd mellan utspridda bostadsområden och centrala arbetsplatser. Det är inte vad dagens ekonomi behöver”, säger han.
”Nu har vi tjatat om förtätning i tjugo år och det leder tanken fel. Täthet är det ju ingen som vill ha. Närhet vill alla ha.”
Ett tydligt exempel på denna uppdelning hittar han i staden där han arbetar.
”I Göteborg är det otroligt tydligt med Angered och hur alla skulle åka ut till Volvo. Det finns en gigantisk bro rakt ut till Volvofabriken, men som samtidigt skapar stora avstånd till resten av Göteborg”, säger han. Svenska städer är ju enormt utspridda, vi har mycket mer avstånd i Stockholm än vad vi har i, låt säga, London eller Köpenhamn.”
Lars Marcus pekar på hur vi missat möjligheterna att bygga sammanhängande stadsmiljöer längs de gamla landsvägarna och infartslederna.
”Man kan kapa avstånden jättemycket om man får en bra sammanbindande länk. Avstånd är ju kostnader i ekonomiska termer, det är transaktionskostnader.”
Säkra din plats: Världen 2027 – unika samtal med The Economist
På Världen 2027 möts experter, företagsledare och analytiker på Grand Hôtel tillsammans med The Economist för att diskutera betydande trender.
Att inte fullt ut utnyttja dessa länkande stråk anser han vara resursslöseri.
”Egentligen skulle jag tycka att det är viktigare att bygga längs de här huvudgatorna ut från stan, till exempel Solnavägen. Där tycker jag att man
istället föröder marken med stora industrilador, när det i själva verket är ett fantastiskt läge. Många av de gamla landsvägarna ut från Stockholm, som ut mot Nacka och Nynäsvägen, har denna potential, men man har alltför ofta missat möjligheterna.”
De långsiktiga konsekvenserna av en uppsplittrad stad är oroväckande, konstaterar han vidare.
”Vi riskerar sitta med transaktionskostnaderna i hundra år, som vi sitter med miljonprogrammet. Vad kostar inte det nu, socialt och ekonomiskt?”, säger han.”
Historiskt har dock den svenska staten varit extremt handlingskraftig när det gäller att använda det rumsliga kapitalet för att ställa om ekonomin, menar Lars Marcus och drar paralleller till 1600-talets stadsomvandlingar under Axel Oxenstierna för att säkra skatteintäkter, 1700- och 1800-talets radikala jordskiften för att optimera livsmedelsproduktionen, och slutligen 1900-talets folkhemsbygge som både utformades för att matcha industrins behov av välmående arbetskraft och reformera bostadsstandarden.
Mot den bakgrunden framstår dagens kortsiktighet och idéfattigdom kring stadsplanering som en ekonomisk gåta, anser han.
”Det var ju en medveten hantering av marken. Men i dag tycker jag att man är förbluffande blind för det grundläggande behovet av medveten markutveckling, vår digitala tid har inte förändrat det.”
Det krävs en mer samordnad vision och ett starkare ledarskap för att detta ska ske, säger Lars Marcus.
”Markfrågan är väldigt lokalt styrd av kommunerna och ibland tycker jag att det skulle behövas mer statlig styrning eller lite mer konstruktivt engagemang därifrån som stöttar kommunerna, inte bara kontroll”, säger han. Det är läge att ta frågan på allvar, hur ska vi ta hand om marken i Sverige?”, säger han. I en tid då den friktionsfria internationella globaliseringen bromsar in, växer behovet av att mer effektivt förvalta de tillgångar vi har inom landets gränser. Vid sidan av befolkningen är ändå marken vår absolut största resurs”, säger Lars Marcus.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
