Leo Mirani, Asienkorrespondent, The Economist

Finns det något som heter ”överturism”? Fråga människor som har turen att bo i eller nära Amsterdam, Goa, Fuji eller vilken hyggligt stor stad i södra Europa som helst och de svarar med ett rungande ”ja”. De har, så att säga, kommit över turismen. Turisterna, muttrar de, skapar trängsel och skräpar ned, driver upp boendekostnaderna och styr utvecklingsprioriteringarna bort från lokalbefolkningens behov. Många kräver att myndigheterna ska göra någonting åt det.

Några saker har de gjort. 2024 satte Venedig stopp för turistgrupper på över 25 personer och tog ut 5 euro i avgift för dagsbesökare under dagar med högt besökstryck. Amsterdam planerar att flytta sin kryssningsterminal från stadskärnan och tvinga vissa fartyg att lägga till 85 kilometer bort i Rotterdam. Barcelona och vissa delar av Grekland klämmer åt kryssningsfartygen och korttidsuthyrningen av bostäder via exempelvis Airbnb. Rom överväger en avgift på 2 euro för att se Fontana di Trevi. Nya Zeeland, ett land med åtta gånger fler får än turister, har tredubblat skatten för besökare.

Effekterna av dessa åtgärder är oklara. Nästan en halv miljon människor betalade glatt Venedigs avgift, som ungefär motsvarar en kaffe på Piazza San Marco, vilket tyder på att avgiften var för låg för att avskräcka dagsbesökarna. Större besöksgrupper delade upp sig i grupper om 25, men höll sig nära varandra. Att flytta kryssningsterminaler ut ur stadskärnorna kan öka vägtrafiken då turister åker till och från hamnarna. Och att avskaffa Airbnb-uthyrningen minskar konkurrensen och gör att hotellen kan ta mer betalt. Sådana åtgärder är inte bara kosmetiska – de är en överreaktion mot överturismen.

Sommaren 2024 slog resandet rekord då den postpandemiska turismen fortsatte att blomstra. Antalet besök under hela året väntas överträffa rekordåret 2019 något. Men uppgången är vilseledande. Globalt sett ökade antalet utländska turistbesök mellan 1995 och 2019 med i genomsnitt 5 procent, innan de störtdök under nedstängningarna 2020–2021. För att åter komma upp till 2019 års nivå måste besöken öka med 66 procent 2022, 46 procent 2023 och minst 38 procent 2024. En ökning med 5 procent är hanterbar, men 40 procent kan kännas som en ostoppbar störtflod. Även de mest gästvänliga människor kan få nog när de ställs inför 25 års ökning på tre år.

Den goda nyheten är att 2025 troligen blir lugnare. Flygbolag, hotell och kryssningsföretag noterar minskad trafik till sina webbplatser. Airbnb varnade i augusti för att den utländska efterfrågan från amerikaner – en enorm turistmarknad – minskade. Resebyråer på nätet konstaterar att priserna mattas. Hotell och andra reseföretag kommer med liknande varningar. Mycket tyder på att saker och ting, särskilt i Europa, håller på att återgå till det normala. Antalet turister fortsätter att öka, men ökningstakten återgår till en mer sansad, förpandemisk takt.

För att tillvarata turismens ekonomiska möjligheter kanske de städer som välsignats med besökare borde låta bli att införa hinder och istället öka sin beredskap för att välkomna resenärer. De kan till exempel uppmuntra till resor under lågsäsong och fördela turisterna jämnare i en stad eller på en ö så att ”alla inte är på samma kvadratkilometer”, säger Margaux Constantin från konsultföretaget McKinsey. 2023 hade London 18,8 miljoner besökare – mer än någon annan stad, förutom Istanbul. Ändå är det få Londonbor som klagar på turisterna, även om de klagar på mycket annat.

Alternativet är att hissa upp vindbryggan och förlora intäkter till andra resmål. Men turismen är en lukrativ exportindustri. Många länder som avundas Europas problem lättar på visumkraven för att locka resenärer från till exempel Indien, där den utgående turismen blomstrar. Och de som högljutt protesterar i Europas städer, är bara en liten minoritet. I en undersökning nyligen om turisternas inverkan på deras städer svarade 75 procent av spanjorerna att den var positiv. Bara 8 procent tyckte tvärtom. Samma personer som klagar på överturismen i sitt kvarter är trots allt ibland även turister i andra människors städer.