Efter Gaza

Hur ser framtiden ut för Mellanöstern? Josie Delap har tre scenarier för det kommande året.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Josie Delap, Mellanösternredaktör, The Economist

Mellanösternkännare har en tendens att tro att de inte kan landa alltför fel i sina förutsägelser om de är pessimister. De senaste två åren har gjort mycket för att stärka den uppfattningen. Men på senare tid syns skäl till hopp. Trumps fredsplan har inneburit en viss lättnad för Gaza. USA:s och Israels attacker mot Iran innebar inte någon regional konflikt. Syrien har inte förfallit till fullskaligt sekteristiskt krig.

Föreställ er då det bästa scenariot för att bygga vidare på dessa framgångar: en värld där de som strävar efter ett fredligare Mellanöstern segrar. Det börjar i Gaza. Den skakiga freden där håller i sig, och Trump investerar på nytt i sin plan. Lugnade av detta ställer arabiska och muslimska stater upp med fredsbevarande trupper, och den internationella stabiliseringsstyrkan, ISF, inrättas. Islamisterna avväpnas eftersom det är det enda sättet att underlätta Gazas återuppbyggnad. Med stöd från Gulfstaterna påbörjas återuppbyggnaden. Palestinas president Mahmoud Abbas ersätts av Marwan Barghouti, som genomför sedan länge utlovade reformer inom palestinska myndigheten. Israel låter den ta ansvar för Gaza.

Samtidigt enas oppositionen i Israel mot Benjamin Netanyahus koalition och valet ger en bred, moderat regering. Israels högerextrema religiösa nationalister misslyckas med att ta sig in i Knesset. Den nya regeringen tecknar icke-angreppspakter med Syrien och Libanon, och förbinder sig till en fredsprocess med palestinierna för att närma sig normalisering med Saudiarabien.

På andra håll fortsätter ledarskapsförändringarna i och med att Irans högste ledare Ayatollah Ali Khamenei avlider. Reformisten Hassan Rouhani efterträder honom och påbörjar moderniseringen av den islamiska republiken. Han lättar på de religiösa restriktionerna och släpper politiska fångar. Han landar i att landets status som kärnvapenskurkstat bara för med sig förnedring och elände, och går med på att stänga ned Irans kärnvapenprogram i utbyte mot fullt normaliserade förbindelser med USA. Trump tar triumferande emot sitt Nobelpris för freden.

Hoppet lever för evigt. Men optimisterna, däribland The Economist, har många gånger fått se sig motbevisade. Så vad händer om pessimisterna får rätt? Entusiasmen för fred har avtagit bland viktiga väljargrupper. Endast en femtedel av israelerna stöder nu skapandet av en palestinsk stat. Omkring 45 procent av palestinierna står bakom detsamma, men en stor majoritet motsätter sig avväpnandet av Hamas.

Stärkta av det vägrar Hamas, i detta scenario, att ge upp vapnen. De behåller makten över Gaza och utlovar fortsatt väpnat motstånd. Följden blir att ingen bidrar med trupper till ISF och under våren övertygar Israels regering, fortfarande under Netanyahu, den amerikanske presidenten om att fortsatt krig i Gaza är det enda alternativet. Trump, frustrerad och uttråkad av förhandlingarna kring de senare stegen i sitt avtal, ger efter och går vidare. Kriget i Gaza leder till en flyktingvåg till Egypten, som återupprustar Sinai.

Det kommer inte att finnas utrymme för blind optimism, men hoppet lever.

Efter Trumps tillbakadragande angriper Netanyahu återigen Iran, som svarar med robotattacker mot Förenade Arabemiraten och Bahrain. FAE, Bahrain och Marocko bryter förbindelserna med Israel och Abraham­avtalen faller samman. Khamenei dödas i kriget och ersätts av någon hårdför revolutionsgardist, som i hemlighet utvecklar kärnvapen. Samtidigt försöker kurder och druser i Syrien bryta sig loss efter ännu en tid av sekteristisk blodsutgjutelse. Med hänvisning till det försämrade säkerhetsläget i regionen skjuter Netanyahu upp valet. Han fortsätter förlita sig på allierade på yttersta högerkanten och låter nyporna hårdna på Västbanken, vilket leder till en ny intifada. 

I själva verket ligger det mest sannolika scenariot någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter. Kriget återupptas inte i Gaza, men återuppbyggnaden kommer heller inte riktigt igång. Den fredsbevarande styrkan kommer inte på plats. Hamas attackerar israeliska trupper och Israel svarar med regelbundna motangrepp. Gazas nya teknokratiska regering styr bara på papperet. Israel behåller kontrollen över halva Gazaremsan samt delar av Libanon och Syrien. Ett fåtal flyktingar når Egypten, men de flesta Gazabor förblir instängda.

Valet i Israel slutar i ännu ett dödläge. Netanyahu får inte majoritet, men sitter kvar som expeditionsministär eftersom oppositionen inte lyckas bilda en koalition. Minoritetsregeringen undertecknar en icke-angreppspakt med Syrien, men inte med Libanon, och gör inga framsteg i att normalisera relationerna med Saudi­arabien. Khamenei inleder halvhjärtade kärnvapensamtal med USA som inte leder någonstans. Israel försöker övertala Trump att på nytt slå till mot Iran i hopp om att störta regimen, men han vägrar.

Allt kommer inte att gå rätt under 2026. Så mycket är säkert. Men det värsta kanske inte heller inträffar. Det finns inget utrymme för blind optimism, men det bör ändå finnas hopp, ty det finns alltid de som kan föreställa sig en bättre framtid. ”Glöm inte dem som önskar fred”, vädjade Mahmoud Darwish, inflytelserik röst i Palestina. Yehuda Amichai, en av Israels främsta poeter, uttryckte sin önskan så här: ”Låt den komma plötsligt som vilda blomster, ty ängen behöver den:
den vildvuxna freden”.