EU-politiken kan kännas som en ständigt pågående valkampanj: med jämna mellanrum beger sig väljarna till valurnorna i de 27 länderna. När regeringar hela tiden tvingas bort – från Aten till Helsingfors – kan det få en förlamande effekt på en union som också i normalfallet har svårt att omsätta sina genomtänkta planer i handling. Nästa år kan bjuda på något helt nytt. Det råder inte bara brist på val som kan distrahera politikerna. Årets viktigaste val kan dessutom bidra till att bryta upp låsningarna inom EU.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Stanley Pignal, Charlemagne-krönikör och chef för Brysselredaktionen, The Economist
EU-politiken kan kännas som en ständigt pågående valkampanj: med jämna mellanrum beger sig väljarna till valurnorna i de 27 länderna. När regeringar hela tiden tvingas bort – från Aten till Helsingfors – kan det få en förlamande effekt på en union som också i normalfallet har svårt att omsätta sina genomtänkta planer i handling. Nästa år kan bjuda på något helt nytt. Det råder inte bara brist på val som kan distrahera politikerna. Årets viktigaste val kan dessutom bidra till att bryta upp låsningarna inom EU.
Rent statistiskt är det en avvikelse att inte något av de tio största EU-länderna, där mer än 80 procent av unionens 450 miljoner invånare lever, genomför ett nationellt val under 2026. Eftersom året lär avslutas med i stort sett samma uppsättning presidenter och statsministrar som när det inleddes, borde det erbjuda en möjlighet att agera beslutsamt. Samtidigt är det andra året på Donald Trumps andra mandatperiod.
Det är ganska troligt att Socialdemokraterna får flest platser i Sveriges riksdag i september. Däremot kan de få svårt att hitta någon att bilda regering med. Men det är inte Sverige som står i fokus, utan Ungern. Under våren står Viktor Orbán och hans parti Fidesz på valsedlarna för sjunde gången sedan 2002. Den ”stolt illiberale” premiärministern har suttit på posten sedan 2010.
Orbáns förmåga att hålla sig kvar vid makten har inte ökat hans popularitet i Europas högsta beslutsfattande forum. Hans nära band med både Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin är en röd flagga för de flesta andra EU-ledare.
Det vet Orbán, liksom hur man gör för att stå i centrum för uppmärksamheten. Gång på gång har EU:s toppmöten kretsat kring om Orbán kommer att avstå från att använda den vetorätt som varje land har i vissa frågor. Oavsett om det handlar om att införa sanktioner mot Ryssland eller inleda samtal med Ukraina om ett eventuellt EU-medlemskap, har Orbán låtit övriga Europa betala varje gång genom att tänja på reglerna som styr EU:s finansiering.
Få EU-ledare skulle sörja om Viktor Orbán förlorade valet. Och för första gången på över ett decennium är det en möjlighet. Tisza, som i praktiken är ett enmansparti grundat 2024 av Peter Magyar, leder över Fidesz i opinionsmätningarna. Tisza har samlat en enad anti-Orbán-front.
Att hoppas på att Magyar ska innebära en nystart för ungersk politik är en smula ironiskt. Magyar var tidigare nära allierad med Orbán, men hoppade av. Inom EU är dock många övertygade om att han skulle vara lättare att ha att göra med än den sittande premiärministern. Också utanför Europas gränser finns det många som följer valet. Inom den amerikanska Maga-rörelsen ser vissa Orbán som en förebild, han har återgäldat komplimangen genom att lova att ”Make Europe Great Again”. Om en ”stark man” i en försvagad demokrati utmanas i ett val, kan det bli en lärdom för fler länder.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."