Tre brittiska partiledare har svårt att behålla makten

Den misslyckade utmaningen från borgmästaren i Greater Manchester, Andy Burnham, under hösten 2025 var snarare början än slutet på diskussionen om partiledaren Keir Starmers framtid. Labours parlamentsledamöter är hänsynslösare än sitt rykte. De tvingade föregångaren Tony Blair att uppge ett avgångsdatum strax efter att han hade säkrat en historisk tredje mandatperiod. De utmanade sin förra vänster­ledare Jeremy Corbyn. Om läget inte ser bra ut för premiärministern kan den underskattade hänsynslösheten plockas fram igen.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Duncan Robinson, Politisk redaktör och Bagehot-kolumnist, The Economist

Den misslyckade utmaningen från borgmästaren i Greater Manchester, Andy Burnham, under hösten 2025 var snarare början än slutet på diskussionen om partiledaren Keir Starmers framtid. Labours parlamentsledamöter är hänsynslösare än sitt rykte. De tvingade föregångaren Tony Blair att uppge ett avgångsdatum strax efter att han hade säkrat en historisk tredje mandatperiod. De utmanade sin förra vänster­ledare Jeremy Corbyn. Om läget inte ser bra ut för premiärministern kan den underskattade hänsynslösheten plockas fram igen.

Hur underligt det än må låta bara två år efter valet, kan Keir Starmer bestämma sitt eget avgångsdatum. Han är förmodligen den normalaste personen som har blivit premiärminister, det var främst omständigheter som gjorde att han halkade in i jobbet. De som flyttar in på Downing Street uppfyller ofta sitt livsmål och tänker inte lämna förrän de bärs ut på en symbolisk bår. Som kontrast har 63-årige Starmer Storbritanniens mäktigaste pensionärspåhugg. Hans ledord är plikt; om han får höra att han leder Labour mot ett katastrofalt nederlag och att bara hans avgång kan rädda partiet, kommer han att göra sin plikt. Eller så avgår han på eget initiativ.

Det konservativa partiet, som alltid är blodtörstigast, kommer också att bidra till blodsutgjutelsen. Kemi Badenoch (oppositionsledare red.anm.) lär utmanas som partiledare efter det urusla valresultatet i maj. Under hennes ledning har partiet ruttnat inifrån. Många av dess frivilligarbetare har antingen gett upp eller deserterat till Reform UK – och lokalvalen kommer att utplåna ytterligare en massa lojala politiker. Desperata toryparlamentariker som inte vill möta samma öde kommer att leda angreppet.

Läget i parlamentet är ovanligt panikartat. Inte ens historiska framgångar skyddar mot utmaningar. Ed Davey är till exempel den mest framgångsrika ledaren för Liberaldemokraterna på ett århundrade. Partiets skörd på 72 mandat 2024 var den största sedan H.H. Asquiths dagar på 1910-talet. Sedan dess har Liberaldemokraterna vunnit i distrikt från Oxfordshire till Cornwall. Sir Ed har inga större ambitioner än att långsamt mala ned Tories och ersätta dem som ett sansat mitten-höger-parti, vilket skulle vara en häpnadsväckande framgång för den brittiska politikens eviga förlorare.

Men alla i Lib-Dem-lägret är inte nöjda. Privata diskussioner om Ed Daveys lämplighet blir snart offentliga. En del parlamentsledamöter är trötta på att partiet fortsätter att harva på, utan att präglas av vare sig kraft eller protest – det är bara en symbol för ett milt missnöje i Englands mest välmående delar. De anser att nu när alla partier har det jobbigt, kan Liberaldemokraterna chansa. Med en målmedveten ledare skulle de kanske kunna roffa åt sig 200 mandat. Men Ed Davey är inte den rätte mannen. För ambitiösa liberaldemokratiska politiker finns bara en slutsats: han måste bort.

Och partierna på ytterkanterna? ”Your Party”, som är arbetsnamnet på Jeremy Corbyns gäng med vänsterradikaler och Gazaaktivister, utkämpade ledarstrider innan partiet ens hade bildats. Dess sex parlamentsledamöter har nu formerat sig. Men partiet utgör en märklig blandning av extremt progressiva väljare och djupt konservativa muslimer. Frågan är inte om schismer kommer att uppstå inom partiet – utan när. Zack Polanski, den nye ledaren för De Gröna, vann 2025 ett internt val med 82 procent av rösterna och är ohotad inifrån. Han erbjuder ett renodlat vänsteralternativ till Labour 2026. Men som ny i den nationella politiken kommer han att bli hårt ansatt.

Reform UK:s partiledare Nigel Farage är den ende som sitter riktigt säkert. Medan andra ledare fruktar att stötas bort av sina parlamentsledamöter, befarar Reform-ledamöterna motsatsen: att stötas bort av sin ledare. Farage har i praktiken redan uteslutit två av dem som valdes 2024. Han har aldrig varit pigg på att dela med sig av rampljuset. Räkna med att 2026 bjuder på ett underligt spektakel när konservativa ledamöter går in i Reform UK i ena ändan, medan sittande Reform-ledamöter kastas ut i den andra.