Populistiskt högerparti kan bli störst i Storbritannien

Brittiska val har präglats av två långsiktiga trender. Väljarna har blivit mer ombytliga: mer än fyra av tio bytte lojalitet mellan parlamentsvalen 2019 och 2024, den största omkastningen sedan mätningarna började på 1960-talet. De splittras också mellan allt fler partier: 2024 fick de två ledande partierna Labour och Tories sin minsta sammanlagda andel sedan 1910.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Matthew Holehouse, Brittisk politikkorrespondent, The Economist

Brittiska val har präglats av två långsiktiga trender. Väljarna har blivit mer ombytliga: mer än fyra av tio bytte lojalitet mellan parlamentsvalen 2019 och 2024, den största omkastningen sedan mätningarna började på 1960-talet. De splittras också mellan allt fler partier: 2024 fick de två ledande partierna Labour och Tories sin minsta sammanlagda andel sedan 1910.

Räkna med att den utvecklingen fortsätter 2026. Det kommer att bli upprorsmännens år. I maj hålls lokalval i stora delen av England, och även till parlamenten i Wales och Skottland. I teorin gäller dessa val vilka politiker som ska styra de områdena. I praktiken blir de en opinionsmätning för sir Keir Starmers regering. Domen kan bli allt annat än smickrande.

Tre frågor är centrala. För det första: kan Nigel Farages populistiska högerparti Reform UK befästa sin opinionsställning som Storbritanniens största parti? I så fall ligger det bra till för att försöka få till en majoritetsregering efter nästa parlamentsval, som väntas hållas 2029. Partiets uppgång i mätningarna 2025 drevs framför allt av avhoppade toryväljare. Om det fortsätter, och fler toryparlamentariker förmås byta parti, kan Reform bli den nya dominerande kraften på den brittiska högerkanten.

Men om Tories lyckas slå tillbaka, kan luften gå ur Reform och den brittiska högern splittras för gott. Hur de vanliga soffliggarna agerar är också avgörande. Många säger att de ska stödja Reform, men de utgör en svårbedömd grupp. Lokalvalen kommer att avslöja om de är villiga att gå till valurnorna för Farages skull.

För det andra: kan Labour stoppa blodflödet på vänsterkanten? Sedan han fick makten har Keir Starmer fokuserat på att hindra sina väljare från att hoppa av till Reform, vilket förklarar hans hökaktiga uttalanden om migranter. Men Labours största förluster har varit till partier till vänster, däribland De Gröna och Liberaldemokraterna. På Labours partikongress i september 2025 försökte Starmer vädja till sin väljarbas och kallade Farages politik”rasistisk”. Labourpolitikerna befarar ändå tunga förluster till progressiva rivaler i storstäderna i maj.

För det tredje: kommer den brittiska unionen att attackeras? I Skottland har Scottish National Party, SNP, stora möjligheter att återta kontrollen i det lokala parlamentet, mycket tack vare Starmers impopulära regering i Westminster. I så fall kommer partiet att ha styrt Skottland från 2007 till åtminstone 2031, en hisnande bedrift med tanke på nationalisternas skakiga facit i frågor som hälsovård och utbildning. SNP skulle se det som ett klartecken till att utlysa en ny folkomröstning om skotsk självständighet.

I Wales bubblar en annan revolt. Vissa valkretsar har under ett helt sekel skickat Labour­­kandidater till parlamentet, och Labour har styrt det walesiska parlamentet sedan det inrättades 1998. Det kan bli slut på det. Partiet Plaid Cymru, som vill ha ett självständigt Wales, hoppas kunna vräka Labour från högsätet för första gången. Lägg till valet av Sinn Feins Michelle O’Neill som försteminister i Nordirland 2024, och resultatet kan bli att separatistiska partier leder alla de tre mindre landsdelarna. Keir Starmer lovade att stilla Storbritanniens politiska oro. Det löftet får han ytterst svårt att hålla.