Striderna kommer att fortsätta eftersom Vladimir Putin inte har någon plan för seger i Ukraina, menar Edward Carr.
Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Edward Carr, Biträdande redaktör, The Economist
Den 10 juni 2026 kommer striderna mellan Ryssland och Ukraina att ha pågått längre än första världskriget. Även den konflikten var tänkt att bara ta några veckor. Precis som i Ukraina körde striderna fast och militärledningen slösade människoliv i det ena hopplösa anfallet efter det andra. I augusti 1918 använde de allierade ny taktik för att bryta tyskarnas linjer. Men Ukraina kommer inte att kapitulera, och Ryssland vet inte hur de ska vinna.
Även i en diktatur får den ledare som inte vet hur segern ska gå till snabbt problem. Som tsar Nikolaj II fick erfara under första världskriget, kommer någon förr eller senare att ställas till svars. Ju fler ryska liv Putin förslösar i dag, desto större kris kommer han att stå inför i morgon.
Roten till Putins problem är att han inte har kunnat besegra Ukraina på slagfältet. Sommaroffensiven 2025 – hans tredje och mest ambitiösa – blev ett fullständigt misslyckande. Rysslands taktik är att skicka in små grupper i den aktiva stridszonen. Men om några bryter igenom kan inte resten dra nytta av deras framsteg. Så snart de samlar sig i större antal blir de utplånade.
Denna groteska sanning syns i statistiken. Under året fram till mitten av oktober ökade de ryska förlusterna med nästan 60 procent, till någonstans mellan 984 000 och 1 438 000. Antalet döda uppgår nu till mellan 190 000 och 480 000. Det kan handla om fem döda ryska soldater för varje ukrainare. Och ändå lyckades Putins arméer inte inta en enda storstad under sommaren. Ryssland avancerar, men det skulle ta ytterligare fem år att ockupera de fyra regioner de hävdar som sina egna. Om dödandet fortsätter i samma takt som 2025, kommer de totala ryska förlusterna att uppgå till nästan 4 miljoner.
Bristen på framsteg förklarar varför Putin också slår till mot ukrainska städer och infrastruktur. Han hoppas kunna göra delar av Ukraina obeboeliga och rasera uthålligheten. Ryssland har börjat tala om den förödande vinter som väntar. Ingen ska bagatellisera ukrainarnas lidande, men attacker mot civila är sällan det som får ett land att kollapsa. Folk vet redan att Ryssland är skoningslöst. Varje missil som träffar ett civilt mål understryker bara hur mycket de har att förlora om Putin skulle segra.
Ju fler ryska liv Putin i onödan förslösar idag, desto större kris kommer han att stå inför imorgon.
Däremot kan Ukrainas anfall långt in i Ryssland få somliga att ändra sig. Enligt opinionsundersökningar säger sig 70 procent av ryssarna stödja kriget. Andelen ivriga anhängare kan vara så liten som en femtedel av dessa. Resten tar den enkla vägen och väljer att inte tänka på vad som sker. Men genom att slå mot oljeinfrastruktur och flygplatser när ekonomin mattas av och budgeten stramas åt, kan Ukraina kanske pressa ryssarna till att konfrontera sin verklighet.
Putin hoppades också att Trump skulle bli tungan på vågen till hans fördel. Genom att dra tillbaka viktigt amerikanskt stöd – särskilt rörande underrättelseverksamhet och luftförsvar – skulle Trump i praktiken kunna påtvinga Ukraina en dålig fred. I början av 2025 gjorde han kort ett sådant försök.
Men den taktiken verkar inte gälla längre. Fredsmäklaren i Vita huset fortsätter att vela hit och dit med Ukrainas president Zelenskyj, som han ogillar. Men Europa står nu för Ukrainas nota, vilket undanröjer Maga-rörelsens största orosmoln: utnyttjandet av USA. Och Trump verkar ha insett att det vore förödande att kasta Ukraina till björnarna, om målet är att bli Nobelprisvinnande statsman. I oktober gick han så långt som att införa sanktioner mot ryska oljebolagen Lukoil och Rosneft.
Putins sista hopp är att Europas beslutsamhet kollapsar. De pengar som Ukraina behöver för fortsatt krig sinar i februari. Risken för fler populistiska, mer Kreml-vänliga regeringar hänger över kontinenten. Ett splittrat och dysfunktionellt Europa får svårt att ge Ukraina det långsiktiga stöd landet behöver för att blomstra när striderna upphör. Men det är inte detsamma som att överge Ukraina i stridens hetta. Argumentet att Ukraina är nyckeln till europeisk säkerhet är vattentätt. Om Kiev faller får Putin makten över Europas största armé och en framtidsinriktad vapenindustri. Nu arbetar man med att att upprätta en trovärdig, långsiktig finansieringsmekanism som går bortom beslagna ryska tillgångar. Om det lyckas vet Putin att den ukrainska ekonomin kan överleva den ryska.
Enligt somliga måste den ryske presidenten tro att han har tiden på sin sida, annars hade han redan förhandlat om fred. Men lärdomen från Vietnam, Afghanistan och Irak är att makthavare klamrar sig fast i hopp om att något – vad som helst – ska hända. Sannolikt kommer Putin alltså fortsätta strida under 2026, i väntan på att hans generaler ska hitta ett nytt sätt att föra krig, att Ukraina ska få slut på soldater, på att Zelenskyjs regering ska kollapsa, eller att Trump eller Europa tappar tålamodet.
Men om inget sådant händer, då väntar en fruktansvärd uppgörelse för Putin. Ryssland har intecknat sin ekonomi, pressat Finland och Sverige att gå med i Nato, gjort sig till Kinas underordnade och låtit lien gå över en generation unga män. Och vad har de vunnit på detta? I samma ögonblick som ryssar öppet börjar ställa sig den frågan, står världen inför en ny fara. Putin kan acceptera ett utrikes nederlag och införa terror på hemmaplan. Eller så kan han välja att eskalera.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
