Drygt tre år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina växer kraven på ett avslut. Frågan är inte bara när kriget kan ta slut – utan hur. Militärstrategen och tidigare överstelöjtnant Joakim Paasikivi ger en geopolitisk analys av vad som står på spel.
Text: Ulrica Segersten ©2025 InPress
Vad handlar artikeln om?
När kraven på både eldupphör och fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina ökar, behövs en förståelse för Putins ambitioner och för vad som står på spel. Joakim Paasikivi, geopolitisk säkerhetsexpert på Mannheimer Swartling, ger här sin syn på förutsättningarna för fred – och hur Europa behöver förbereda sig på lång sikt.
Joakim Paasikivi har bytt uniformen mot en elegant blå kostym. Vi möts på affärsjuristerna Mannheimer Swartlings kontor på Norrlandsgatan i Stockholm, där han sedan slutet av förra året har titeln geopolitisk säkerhetsexpert.
– Det är inte så annorlunda mot vad jag gjorde tidigare: att analysera geopolitiska scenarier, försöka förutse säkerhetsläget och vilka konsekvenser det kan få. Nu gör jag det bara i större utsträckning för företagsledningar.
– Jag är som byråns motsvarighet till Misan i Mumindalen, som bara säger att allt är förskräckligt, tillägger han med ett snett leende.
Men någon tragedienne är han knappast. Snarare ger han intrycket av Too-ticki, figuren som är känd för citatet: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.
Nästan dagligen får han frågor om sin farfars far, Juho Kusti Paasikivi, Finlands president 1946–1956, som ledde landet genom en avgörande och svår period med en granne vars världsbild inte förändrats speciellt mycket sedan dess, eller knappast alls, under de senaste 1000 åren, menar Joakim Paasikivi.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har paralleller dragits till Finlands vinterkrig. Fredsavtalet som avslutade det kriget – Moskvafreden – lyfts ibland som ett möjligt scenario för Ukraina. Men jämförelsen haltar, menar Paasikivi.
Världen Om förklarar
Moskvafreden, undertecknades den 12 mars 1940, och markerade slutet på vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen.
Bakgrund: Sovjetunionen anföll Finland i november 1939, i syfte att flytta gränsen bort från Leningrad och få kontroll över strategiskt viktiga områden.
Resultat: Trots hårt motstånd tvingades Finland gå med på stora landavträdelser, bland annat Karelska näset och Viborg (Finlands näst största stad där det talades finska, svenska, tyska och ryska i en salig blandning. Bland andra författaren Edith Södergran bodde i Raivola, några mil från Viborg).
Konsekvenser: Freden upplevdes som ett nederlag för Finland, men man bevarade sin självständighet under politisk påtryckning och press från Sovjetunionen.
– Ukraina har ett betydligt starkare internationellt stöd än Finland hade. Och att säga att ”Finland gav upp 10 procent av landet – och se vad bra det gick” är att glömma att Finland därefter levde med ”jättens andedräkt” – Sovjetunionens politiska press.
Allianser, både före och efter krig, är helt avgörande för hur framgångsrik en förhandling blir.
Därför välkomnar Joakim Paasikivi påven Leo XIV:s uttalande om fredsförhandlingarna, en 180 graders helomvändning mot föregångaren.
– Till skillnad från Franciskus signalerar Leo XIV att fred inte kan nås till vilket pris som helst. Det är avgörande, inte bara ur ett medmänskligt perspektiv, utan också för att värna internationell rätt. Om Ryssland tillåts vinna, undermineras hela det ramverk som skapades i Helsingfors 1975 och som ledde till OSSE.
Foto: Maria Grazia Picciarella/TT
Någon hållbar fred i sikte på kort sikt, ser han inte – men ett stillestånd? Kanske.
– Det kan komma redan i år, men då på grund av rysk ekonomi, inte tack vare amerikanska initiativ. Trump verkar ha lämnat förhandlingsbordet.
Att Ryssland tvingas till förhandlingar sker på grund av ekonomin och det sjuttonde sanktionspaketet. Kanske ett artonde, som på sikt kommer att leda till ett ryskt tillbakadragande. Men inte som Putin kräver.
– Om man spekulerar fritt, kan det bli som efter Sovjetunionens fall: en långsam reträtt på några år från forna Östeuropa. Men då krävs tydliga säkerhetsgarantier, som nu inte finns.
Kan mineralavtalet mellan USA och Ukraina vara en slags förtäckt säkerhetsgaranti?
– Nej, men det har säkerhetsaspekter. Trump som person ägnar sig inte åt utrikespolitik – han bedriver inrikespolitik, men med globala konsekvenser. Handelsfrågor, bra deals styr. Det är därför han pratar om Grönland, Ryssland och Arabiska halvön – som affärsmöjligheter med mineraler och gas. Fred, räknar han, kommer på köpet. Ser man det så blir det han håller på med lite lättare att begripa.
Men de ekonomiska resonemangen haltar, tycker Paasikivi.
– Det är märkligt att tala om ”fantastiska affärsmöjligheter” samtidigt som EU – USA:s största handelspartner – ses som ett hot.
Finns det en risk att Europa underskattar hotet från Ryssland?
– Med risk för att låta cynisk är Ukraina bara en testscen för Rysslands ambitioner att förändra världsordningen.
Enligt Paasikivi tydliggörs det redan i Primakov-doktrinen från 1996, som förespråkar en multipolär värld där USA:s hegemoni motverkas, Nato förkastas som ett hinder för rysk expansion och enligt den ska Ryssland dominera det postsovjetiska området.
Putin framställer ofta Ukraina som ett slags ”nazistiskt” hot. Så absurt att man helst väljer att vifta bort det. Men vilka signaler ger det här om Rysslands narrativ?
– Putins essä från 2021* säger allt: Ukraina finns inte, det är en västlig konstruktion. För att få sina medborgare att acceptera detta krävs känslomässiga argument.
Timothy Snyder, professor vid Munk School of Global Affairs, har beskrivit det träffsäkert: Ryssland väljer fiender som passar publiken. Gillar man inte nazister? Då är ukrainarna nazister. Gillar man inte homosexuella? Då är ukrainarna det. Gillar man inte judar. Då är ukrainarna det. Det spelar ingen roll vad som är sant.
Och samma logik kan riktas mot oss. Och har gjort det, när både Ingmar Bergman, Astrid Lindgren och Marskalk Gustaf Mannerheim på affischer vid Sveriges och Finlands ambassader i Moskva utpekats som nazister.
I Polen, Baltikum och Norden finns en djup oro för rysk imperialism, bortom Putin. Överdriven?
– Inte alls. Vi har en mycket klar bild av hotet. Och även om upprustningen går olika fort ser vi positiva tecken. Polen satsar stort på försvar. Tyskland har släppt skuldbromsen. EU talar med tydligare röst, även om Kissinger-frågan kvarstår – ringer USA till Europa, vem svarar? Macron, Starmer, Merz, Tusk, von der Leyen, Kallas?
Den militära planeringen, hur förberedda är vi?
– Nato kommer att finnas kvar. Men Pentagon har signalerat att USA inte nödvändigtvis kommer att bistå Europa med konventionella styrkor vid ett krig – fokus ligger på Kina. Däremot fungerar kärnvapenavskräckningen. Och Europa har materiel och manskap. Det som saknas är gemensam ledning utanför Nato.
– Men som Dwight D. Eisenhower sa: ”En plan är ingenting, planeringen är allt”. Det finns ingen plan som överlever första kontakten med fienden. Vi måste kunna planera om och det finns det förutsättningar för.
Hur bör väst agera?
– Fortsätt med smarta sanktioner mot eliten, skuggflottor, oljan.
Det förbryllar dock Paasikivi att det fortfarande finns saker kvar att sanktionera.
– Det är precis som med det militära stödet till Ukraina: för lite och för sent, noterar han.
Samtidigt som den ryska ambitionen – att förändra världen till sin fördel – står fast, finns risken för version 2.0 av Sovjetunionens upplösning. Det är en utveckling utan kända odds, men som vi också måste ha mental och diplomatisk beredskap för.
Det rapporteras om att Ryssland kraftigt ökar sin militära närvaro – särskilt längs den finska gränsen?
– Sedan Finland började närma sig Nato, i synnerhet efter inträdet 2023, har Kreml varnat för att man kommer att svara med det man kallar ”militärtekniska åtgärder”. På rysk sida sade man tidigt att man skulle upprätta tolv nya förband, samtidigt som omkring 30 000 soldater rekryteras varje månad, främst till kriget i Ukraina. Därtill har 160 000 värnpliktiga nyligen kallats in. Men utbildningen håller ofta låg kvalitet; resurserna är ansträngda och mycket personal är redan hårt engagerad i striderna. I höst ska en större övning genomföras i Belarus – en händelse som kan fungera som temperaturmätare. Frågan är bara: blir det en övning, eller något mer?
I februari släppte danska underrättelsetjänsten en ny hotbedömning: sex månader efter ett stillestånd kan Ryssland åter angripa Ukraina, inom två år kan de rikta sig mot Baltikum eller Finland, och inom fem år – om vi inte rustar upp – hela europeiska Nato.
– Problemet är hur vi definierar upprustning i relation till Ryssland, särskilt om de slipper kriget i Ukraina och fortsätter producera militär utrustning i högt tempo.
Samtidigt påpekar Joakim Paasikivi att det nu sker positiva investeringar – både från EU och i Ukrainas försvarsindustri – som stärker både deras och vår långsiktiga kapacitet. Att investera i ukrainsk försvarsindustri ger en bättre ekonomisk utväxling än att bygga samma kapacitet utanför Ukraina.
– Det här är det första verkligt teknologiska kriget med AI. Alla krig har fört med sig ny teknik. Krig accelererar utvecklingen. Nu ser vi obemannade farkoster, men även traditionella system är relevanta. Gripen flyger, ubåtar behövs. Det är inte ett antingen eller.
– Ryssland trodde de kunde vinna kriget med modern krigföring. Men efter ett par veckor var det tillbaka till andra världskrigets artillerikrig, och sedan – när det körde fast – mer likt första världskriget. Allt prat om framtidens ”glesa stridsfält” visade sig vara fel.
– Föreställningar om framtidens krig är i princip alltid fel. Vi måste ha beredskap för det oväntade.
Då har vi inte pratat om Kina?
– USA ser Kina som huvudhotet. Och Ryssland är en ekonomisk knähund till Kina, vilket är en idealisk position för Peking – en billig energileverantör och marknad.
Men det är ingen gränslös vänskap. Kinesiska banker undviker ryska motsvarigheter för att slippa sanktioner. Det sker tekniköverföring, men inga kinesiska vapen har synts till vid fronten.
– Ett svagt Ryssland är idealiskt för Kina – men inte ett kollapsande Ryssland, det vore ett hot mot stabiliteten. Fokus för Kina ligger i Sydkinesiska havet och på att bli världens ledande makt till 2049. För USA är det visserligen strategiskt intressant – men de bör inte äventyra sina relationer med allierade i processen.
Men samtidigt har det fått Europa att börja stå på egna ben?
– Det kan det verka som, men beroendet av USA har historiskt gynnat båda. Vi har köpt säkerhet mot amerikanskt inflytande. Om vi själva ska ta ansvar, kommer USA:s inflytande minska. Och då hör vi gråtmilda propåer från USA att vi ändå bör köpa deras försvarsmateriel. Man kan inte alienera dem man vill ha inflytande över.
Sanna Marin: ”Nu måste Europa visa styrka och enighet
Finlands före detta statsminister Sanna Marin vill öka stödet till Ukraina med hundratals miljarder kronor.
Kan vi påverka Ryssland?
– Vi kan inte påverka den ryska ledningen eller opinionen. Det vi kan göra är att påverka dem ekonomiskt och se till att vår militära styrka relativt sett är större. Det är bättre med ett kallt krig än ett hett. Men vi ska också erkänna våra egna blinda fläckar – vi såg inte Sovjetunionens fall, inte den arabiska våren. Vi måste ha beredskap för det oväntade.
Under kalla kriget fanns kontakt med vanliga ryssar. Hur är det nu?
– Vi måste våga tala om ansvar. Precis som vi har sett på Tyskland efter andra världskriget, måste vi också ställa frågan om det finns en kollektiv skuld hos det ryska folket. Opinionsundersökningar visar att många ryssar, både i och utanför, stöder tanken om ett hotat Ryssland med ett särskilt uppdrag. Det måste vi förhålla oss till.
Till sist: skulle du kalla dig själv optimist eller realist?
– Jag har svårt för ismer, men brukar kalla mig avvaktande positiv nu när vi verkar gå åt rätt håll. Vi har fattat vad som är viktigt. Säkerhetsmässigt betyder det inte att vi klivit ut ur skogen, men vi är åtminstone inte på väg längre in. Vi har sjukdomsinsikt, men inget botemedel. Och som det heter: Det kan ju lika gärna gå bra.
Världen Om förklarar
Primakov-doktrinen från 1996:
1. Ryssland bör sträva efter en multipolär värld som styrs av ett samarbete mellan stormakter, i syfte att balansera USA:s unilaterala makt.
2. Ryssland bör hävda sin särställning i det postsovjetiska området och leda integrationsprocessen i regionen.
3. Ryssland bör motsätta sig Natos utvidgning.
4. Ryssland bör eftersträva ett partnerskap med Kina.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2025.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
