Energins nya skärgård
Europa behöver bygga energiöar. Men av vilken sort?
Från The World Ahead 2024 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Ludwig Siegele, Ekonomikorrespondent för Europa, The Economist, Berlin
Filmen Glömska, med Tom Cruise i huvudrollen, gick snabbt samma öde till mötes som titeln antyder. Den var ändå minnesvärd för en sak: de gigantiska utomjordiska ”hydroriggarna”. De svävade över jordens alla hav och sög upp vatten. Europas ambitiösa planer på att bygga en skärgård av artificiella ”energiöar” i Nordsjön och Östersjön ger en sci fi-känsla. En del kommer att vara lika stora som ett dussintal fotbollsplaner och utformade för att samla upp energi, som genereras av hundratals närliggande vindkraftverk. I mars 2024 börjar den belgiska kraftnätsoperatören Elia att bygga den första, 45 km från kusten. Men behöver Europa sådana jätteprojekt?
Man behöver inte vara ingenjör för att se fördelen med öarna. I dag ansluts varje havsbaserad vindkraftspark till nätet på land via egen kabel. Men när Europa växlar upp för att producera 300 gigawatt, GW, från haven i norr till 2050 – tillräckligt med energi för alla bostäder i världsdelen – blir den här metoden alltmer ineffektiv. Det är mycket billigare att först samla el från flera havsbaserade vindkraftsparker och därefter överföra den genom en enda stor kabel. Energiöar skulle också kunna mata kraft till flera länder baserat på efterfrågan.
Elias Princess Elisabeth Island blir världens första elnätsnod av det här slaget. Den samlar in upp till 3,5 GW från en närliggande havsbaserad vindkraftszon. Energin behandlas sedan av två transformatorstationer på ön och skickas till Belgien via en kabel, samt till Storbritannien och Danmark. Ön är fem hektar stor och beräknas kosta 2 miljarder euro. Den byggs på sandfyllda betongkistor på havsbotten, med en liten hamn och helikopterplatta för underhållsbesök.
Danmark planerar att bygga en mer än dubbelt så stor ö 80 km från landets kust med plats för olika tilläggsfunktioner: boende för personal och turister, reservdelar till vindturbiner – och elektrolysörer, som omvandlar vatten till syrgas och vätgas med hjälp av el. Produktion av vätgas skulle vara en viktig intäktskälla. Bland annat kan stålindustrin använda vätgas för att minska koldioxidutsläppen.
Men projektet har stött på hinder. I juni 2023 avbröt Danmark anbudsprocessen på grund av den förväntade kostnaden. Den danska staten, som ska äga strax över 50 procent av ön, skulle behöva hosta upp nästan 7 miljarder euro. Danmark har nu gått tillbaka till ritbordet.
Ö-projekten kan ändå bli av även om Elias småskaliga planer också visar sig vara för överdådiga. Kanske blir det något som mer påminner om vanliga oljeborrplattformar.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
