Ur TQ-rapporten In seach of forever The Economist, 30 september 2023, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Många av dagens techmiljardärer investerar i forskning som försöker förstå kroppens åldrande och de sjukdomar som följer med det. Klassisk medicin definierar dock inte hög ålder som ett sjukdomstillstånd – och anses därmed inte behandlingsbar. Samtidigt ökar kunskapen om åldrandets fysiologiska detaljer. Det finns en lista med 12 markörer för åldrande som många är intresserade av att forska på.
Allt jag vill äga är lite tid till.” Det lär ska ha varit Elizabeth I:s sista ord. Som drottning av England ägde hon tillräckligt mycket för att vara en av sin tids rikaste kvinnor. Hon kan ha menat det hon sade rent bokstavligt, då hon var känd för att stötta alkemister på jakt efter ett livselixir. Men inte hjälpte det. Hennes sista stund var kommen i mars 1603. Då hade hon några månader kvar till sin 70-årsdag, som enligt Bibeln är så många år som ”vårt liv varar”.
Mycket har blivit bättre sedan Elizabeth I:s dagar. För människor i den rika delen av världen är det nu rimligt att anta att de kommer att leva betydligt längre än 70 år. Människor i fattigare länder håller på att komma ikapp (se diagram 1). Varje år sedan 1950 har den genomsnittliga livslängden globalt ökat med 18 veckor.
Det finns dock två saker som komplicerar bilden. Den ena handlar om att det tycks finnas en bortre gräns för hur gammal man kan bli. Antalet hundraåringar och äldre har ökat, och kommer att fortsätta att öka. Pew Research Centre förutspår att globalt kommer 3,7 miljoner att ingå i den här gruppen till 2050, tre gånger så många per capita som 2015. Men bara en på tusen blir äldre än 110 år och historiskt finns det inga belägg för att någon blivit äldre än 120 år. Genomsnittet ökar, men maxåldern stiger inte i samma utsträckning. Den andra komplikationen handlar om att ”hälsospannet”, antalet friska, vitala år, inte automatiskt håller jämna steg med livslängden, eller ”livsspannet”.
I vår tid finns det också de som vill få lite tid till – de må inte vara lika kungliga som Elizabeth, men är minst lika rika. De vänder sig till dagens alkemister – forskare inom medicin och bioteknik som försöker förstå kroppens åldrande och de sjukdomar som följer med det. Tanken är att stoppa förloppet och helst också vända det, och forskarna belönas rikligt för att leta efter lösningen.
Peter Thiel, en av PayPals grundare, Larry Page och Sergey Brin, Googles grundare, samt Jeff Bezos, Amazons grundare, har alla investerat i – eller etablerat – företag som försöker förlänga livslängden och hälsospannet. I mars avslöjade Sam Altman, vd för OpenAI, att han för två år sedan investerade 180 miljoner dollar i Retro Biosciences, ett Silicon Valley-företag vars mål är att förlänga människors friska livslängd med 10 år.
”Allt jag vill äga är lite tid till”, lär ha varit Elizabeth I:s sista ord. Hon dog kort innan hennes 70-årsdag, som enligt Bibeln är så många år som ”vårt liv varar”.
Strax under de här företagen som stöttas av tech-aristokratin finns en undervegetation av mer konventionellt finansierade startup-företag. De forskar kring läkemedel som kan bromsa eller helt stoppa vissa aspekter av åldrandet. Ännu längre ned i hierarkin gror idéer om att förlänga livsspannet och hälsospannet med hjälp av befintliga piller och dekokter. De här lösningarna ses som komplement till, och ibland ersättning för, den konventionella strategin: äta rätt, motionera och lägga sig i tid. En gör-det-själv-strategi för längre livsspann håller på att få fäste – åtminstone för välbärgade människor på platser där man har den sorts tekniska expertis och tekniska hybris som förknippas med Silicon Valley.
Inom den breda vetenskapen och medicinen är många misstänksamma till den här utvecklingen. Det är lätt att förstå. Det är ett område som lockar till sig risktagare och charlataner, men även personer med mer hederligt uppsåt. Historien är full av ”genombrott” som inte har lett någonstans. Amerikanska läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration, FDA, identifierar inte ”hög ålder” som ett sjukdomstillstånd och det anses därmed inte vara behandlingsbart. Ändå har det samlats belägg för att den här forskningen kan bidra.
Vissa etablerade läkemedel verkar faktiskt kunna förlänga livet, åtminstone hos möss. Det tyder både på att de kanske kan förlänga människans livslängd och även ge viss insikt i de bakomliggande processerna. Här får man hjälp av att det blir allt enklare att redigera gener och att det finns stora mängder data om gensekvenser att tillgå. Möjligheten att ta fram individanpassade stamceller, som håller sig evigt unga, har öppnat för nya behandlingsmöjligheter. Och nya diagnosverktyg ger nu forskarna metoder för att beräkna den ”biologiska åldern” hos kroppar och organ, och jämföra den med den faktiska kalenderåldern. I princip gör detta att långtidsstudier kan nå fram till övertygande resultat mycket snabbare.
Foto: Christopher Michel
Åldrandet kan tyckas vara okomplicerat. Kroppar är maskiner och maskiner slits ut. Men till skillnad från maskiner skapar kroppar sig själva och reparerar sig själva. Varför är inte den processen perfekt?
Ett svar är att den som designat maskinerna – evolutionen – har fokus på reproduktion och inte på ett långt liv. Liv handlar om gener och miljö. Och det är miljön, i form av olyckor, rovdjur och sjukdomar, som dödar de flesta levande varelser. Gener, vars fördelar ger sig till känna först under ett längre livsspann, fyller ingen viktig funktion om de inte också bidrar med andra fördelar. Gener som bidrar till en framgångsrik och fertil ungdomstid är ett vinnande koncept.
Det kan till och med vara så att evolutionen aktivt motverkar hög ålder. Om en gen är till fördel för ett djur i ung ålder, men till nackdel i hög ålder, förs den med största sannolikt vidare. Det finns vissa belägg för att en variant av en viss gen som är kopplad till Alzheimers sjukdom ger unga människor reproduktiva fördelar.
Ur ett evolutionärt perspektiv, för de inblandade generna, är en individ bara en plats där generna kan skapa kopior av sig själva. Individen är inget ändamål i sig. För genen är det endast värt besväret att hålla kroppens reparationsmekanismer i toppskick om det innebär att fler gener kan föras vidare till nästa generation. Om de resurserna kan användas till något bättre är det reparationsfunktionen som får stryka på foten. I enlighet med ”disposable soma”-teorin är individen ett medel för att nå målet – och behövs inte när den inte längre fyller någon funktion.
Den här typen av perspektiv förklarar varför det finns så många sjukdomar, som Alzheimers och Parkinson, retinal degeneration, typ-2-diabetes och olika cancerformer, som är ovanliga tidigt i livet, men ganska vanliga bland äldre. Men här finns också en ledtråd till lösningar. Även om det inte är evolutionärt viktigt att hålla igång reparationssystemen, innebär det inte att det är omöjligt. Det kan dock kräva viss list.
De flesta gener har varianter som kallas alleler, med lite olika funktion. Genmanipulation på organismer i laboratorier och studier av generna hos hundraåringar har identifierat alleler hos vissa gener som i labbexperiment visat sig förlänga livsspannet. Hos hundraåringarna var de förknippade med längre livslängd. Den här forskningen bidrar till att belysa processerna bakom kroppens åldrande.
Färre kalorier kan skjuta upp åldrandet
Och nya läkemedel kan ge liknande fördelar.
Den kan exempelvis leda till en förståelse för varför det är mindre sannolikt att hundraåringar dör av cancer eller hjärtsjukdomar jämfört med människor i åttioårsåldern – vilket en studie som publicerades 2014 av forskare vid King’s College London visade. Detta tyder på att människor som lever riktigt länge har en jämförelsevis sällsynt form av skydd mot sådant som dödar äldre, men inte fullt lika gamla, personer. Det är förstås positivt.
Men i slutändan är det ändå något som dödar dem. King’s College-studien kom fram till att hundraåringar i större utsträckning drabbas av en generell skörhet och lunginflammation.
lópez-Otín
Foto: Anel Kenjekeeva
Evolutionen må vara grym, men det skänker hopp att vi nu vet mer om åldrandets fysiologiska detaljer. Forskare på området har kunnat dela upp problemet i mindre bitar så att man kan arbeta med en del i taget. En del av dessa mindre, om än fortfarande enorma, problem är intressanta i sig. Det kan handla om kronisk inflammation eller inlagringen av de proteiner som förekommer vid Alzheimers sjukdom. George Church vid Harvard University – en bioteknikguru som inte räds ovanliga metoder – tror att den här metoden kan bidra med ännu mer. Genom att man identifierar och hanterar var och en av komponenterna kan man kanske lösa hela problemet.
Flera olika grupper har samlat på sig listor med sådana småbitar. Carlos López-Otín med kollegor vid universitetet i Oviedo i Spanien, har tagit fram en av de mer kända listorna. De lyfter fram tolv markörer för åldrande (se diagram) baserat på att de normalt försämras med stigande ålder, att de påskyndar åldrandet om de stimuleras och kan få det att bromsas upp genom behandling. Hittar man en lösning på de här tolv områdena, dr Church vill även lägga till cancer på listan, kan man förlänga det friska livsspannet i oändlighet. Det är åtminstone så optimisterna ser på saken.
Onkologi är redan ett välutvecklat forskningsfält. Det kommer inte att tas upp närmare här. Fokus ligger inte heller på kost, motion och god sömn. Men de är fortfarande lika viktiga faktorer.
Istället är det vilka framsteg som görs när det gäller de tolv markörerna som står i centrum. Bilden är inte så tydlig som man kunde önska. Biologi är ett komplext område och många av åldrandets markörer överlappar varandra. Ibland innebär det att det man gör på ett område också kan vara positivt för andra områden. I andra fall kan man tvingas kompromissa. Om forskarna bara betar av en del av listan kan det trots allt förbättra människors liv. Om man hittar lösningar på alla områden – vem vet vad som händer då?
Tolv markörer för åldrande
PRIMÄRA
Skador på cellens grundläggande beståndsdelar: DNA, kromosomer, proteomet och organellerna.
Genominstabilitet
Nya mutationer uppstår hela tiden och hindrar cellernas normala funktion.
Telomerförkortning
En förkortning av ”hättorna” på kromosomernas ändar som hämmar celldelningen.
Epigenetisk förändring
Förändringar i kromosommarkörer som ger celler info om vilka gener som ska användas.
Förlust av proteostas
Celler producerar proteiner i icke-funktionella former och olämpligt antal.
Inaktiverad autofagi
Celler förlorar sin förmåga att bryta ned komponenter som inte längre fungerar.
ANTAGONISTISKA
Mekanismer avsedda att kompensera för skada som åsamkas av primära mekanismer fungerar inte längre.
Mitokondriell dysfunktion
Cellkomponenter som tillför energi bryts ned och börjar Läcka.
Felreglerad hantering av näringsämnen
Cellens uppfattning om hur den behöver reglera sin energimetabolism störs.
Cellåldrande
Celler som inte längre kan dela sig dör inte, utan finns kvar.
INTEGRATIVA
Skadliga eller försämrade reaktioner på förändring.
Försvagade stamceller
Stamceller som inte klarar att producera nya celler som ersätter gamla celler.
Förändrad kommunikation mellan celler
System som cellerna använder för att samordna sina funktioner slutar fungera.
Kronisk inflammation
Signaler som begär en inflammatorisk respons skickas ut i onödan.
Dysbios
Kommunikationen mellan kroppen och mikrober som lever i den slutar fungera.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, mars 2024. Översättare: Helén Gustafsson
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."