Ur The Economist 7 mars 2024, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Fram till 2050 kommer städerna i världen att växa med 2,5 miljarder invånare. Det kommer att bli trångt och pressat i städerna. Kan helt nya metropoler vara en del av lösningen? Rätt många verkar tycka det.
Afrikas högsta byggnad reser sig mot en tom himmel. Nedanför Iconic Tower i norra Egypten ligger en stad där politikerna en dag väntar sig 6,5 miljoner invånare. För stunden är den dock mestadels tom – likt öknen som låg där förut.
Egyptens ”nya administrativa huvudstad” är en del av en stadsbyggnadsboom. Företag och stater planerar fler nya städer än någon gång under efterkrigstiden, och många av dem är redan under uppbyggnad. Hela 91 nya städer har planerats under det senaste decenniet, 15 bara under det senaste året. Utöver en ny huvudstad i norr, bygger Egypten ytterligare fem städer och har planer på dussintals fler. Indien planerar åtta urbana nav. Utanför Bagdad i Irak har arbetarna precis tagit de första spadtagen för en av fem nya städer.
Och det är inte bara tillväxtekonomier som bygger. Amerikanska investerare har i hemlighet, i åratal, köpt upp mark för en ny stad i Kalifornien. I öster har Arizonas och Nevadas öknar lockat Bill Gates och Marc Lore, två miljardärer, båda med planer på en egen metropol. Till och med Donald Trump har i sitt nya valmanifest föreslagit tio ”frihetsstäder”. Många av projekten möter initialt hånfull kritik. Och historien visar att många av dem kommer att misslyckas. Men mängden och mångfalden av nya städer som växer fram tyder på att somliga kommer att bli lyckade.
Det är en stor sak. Edward Glaeser vid Harvard University har hyllat städerna som mänsklighetens största uppfinning. Han slår fast att ansamlingen av pengar och kompetens gör samhället rikare, smartare och grönare. Eftersom företag flyttar närmare sina kunder och människor närmare sina jobb, skapar växande städer ekonomisk tillväxt. Ekonomer uppskattar att en stad som dubblar sin befolkning ökar produktiviteten med 2–5 procent. Med tanke på det trängande behovet av nya stadsområden, och de rent fysiska begränsningarna i nuvarande städer, är det ibland klokt att börja helt från grunden.
Powell Jobs,
I stora delar av världen stryps utvecklingen av marktvister, kåkstäder och dålig infrastruktur. Problemen blir värre i takt med att städerna växer med ytterligare 2,5 miljarder invånare fram till 2050, enligt nya prognoser från FN, som visar hur stadsborna tillkommer i regioner där städerna redan står under extrem press. De som bygger hoppas på att nya metropoler ska bidra till att lätta på trycket. I Nairobi, i närheten av där riskkapitalisten Stephen Jennings bygger den nya staden Tatu, är pendlingstiden med kollektivtrafik över en timme till de flesta jobben. Byggandet tuffar på bra i Kenyas nyaste stad, där 5 000 invånare redan bor och arbetar i ett så kallat grindsamhälle. Jennings bygger sju andra städer i fem länder i regionen.
Rika städer har sina egna problem. Jakten på en ny stad utanför San Francisco – ett projekt som går under namnet California Forever – bottnade i ”episk bostadsbrist” på Amerikas västkust, enligt Jan Sramek, ledare för en grupp investerare från Silicon Valley, som gör verklighet av saken. Bland gruppens medlemmar syns Steve Jobs änka Laurene Powell, LinkedIns medgrundare Reid Hoffman, och riskkapitalisten Michael Moritz. Deras planer på ”bostäder, jobb och ren energi” blir föremål för folkomröstning i november. Om planerna godkänns, kommer staden att rymma upp till 400 000 invånare på 60 000 hektar som är jordbruksmark. Att börja om på nytt är en nödvändig del av lösningen på bostadsbristen, menar Sramek och hänvisar till de höga kostnaderna för att renovera befintlig infrastruktur.
California Forever är en av de planerade städer som också syftar till att skapa ett bättre stadsliv. Stadsutvecklarna fokuserar på täta stadsdelar där invånarna kan nå skolor, jobb och butiker utan bil. Dagens byggherrar har bestämt att promenadvänlighet – eller vad som ibland kallas en ”15-minuters-stad” – är ett viktigt försäljningsargument. Vissa, som Dholera i Indien och Bill Gates Belmont i Arizona, föreslår så kallade ”smarta städer”, där sensorer används för att hålla folk ur trafiken, eller tala om för dem när det är mest miljövänligt att duscha.
Vissa projekt fungerar som sociala experiment. Miljardären Lores stad Telosa (från det grekiska ordet för ”högsta syfte”) avvisar tanken på privat markägande. Marken kommer i stället ägas av en stiftelse, vars hyresintäkter ska investeras i samhällservice. Staden Praxis (ett annat grekiskt ord, som betyder ”teori i praktiken”) har samlat in 19 miljoner dollar och skapat en kölista med potentiella invånare som vill ”skapa en mer vital framtid för mänskligheten” vid Medelhavet.
Ett privat företag bygger Próspera, en kryptovaluta-vänlig, libertariansk, särskild ekonomisk zon i Honduras, med målet att ”maximera mänskligt välstånd”. Praxis och Próspera finansieras delvis av Pronomos, en riskkapitalfond som grundades 2019 för att investera i nya städer, under ledning av Patri Friedman (Miltons sonson), med stöd av bland andra investerarmiljardärerna Marc Andreessen och Peter Thiel.
Andreessen, Lore och Thiel hör till en grupp rika människor med egna idéer om hur man driver städer. Men stater vill också experimentera. God kapitaltillgång och låga räntor under 2010-talet gjorde att politikerna kunde låna billigt. Även om räntorna nu är högre, kvarstår entusiasmen för att bygga, eftersom länder apar efter varandra. Politikerna vill gärna använda statskassorna för att stöpa om sina länders ekonomier – och de tror att nya städer hjälper.
Foto: Gage Skidmore
Saudiarabiens Muhammed bin Salman hoppas att flertalet nya, skinande metropoler ska locka till sig branscher landet saknar, såsom finansiella tjänster, tillverkning och turism. Neom, en stad som består av en 170 kilometer lång byggnad i öknen, ska utgöra kronjuvelen. Egyptens nya administrativa huvudstad är särskilt utformad för statens byråkratiska maskineri; regeringen hoppas att det ska ge minskad trängsel i Kairo. Staden hyser redan försvarsministeriets imponerande Octagon – inte att förväxla med USA:s Pentagon – som sträcker sig över en kvadratkilometer. I Indonesien håller arbetare på att röja skog för en ny huvudstad, Nusantara.
För ledare som Indonesiens Joko Widodo och Egyptens Abdel Fattah el-Sisi innebär nya huvudstäder att de kan efterlämna ett arv, skapa mängder av nya jobb och hålla väljarna på armlängds avstånd.
På annat håll har makthavarna mer exotiska ambitioner. El Salvador planerar att sälja obligationer som löses in i bitcoin, för att finansiera en kryptostad. Konungariket Bhutan meddelade i december att man ska bygga en ”mindfulness-stad”, där kvarteren följer de upprepande geometriska mönstren i den buddhistiska mandala-symbolen. Framväxten av China State Construction Engineering Corporation, vars arbetare bygger städer i Afrika, Sydostasien och Mellanöstern, har sänkt kostnaderna för alla megaprojekt, såväl vidlyftiga som vardagliga.
Edward Glaeser har hyllat städerna
som mänsklighetens största uppfinning.
Hur många av dessa städer kommer att blomstra? Viss infrastruktur, såsom el, internet och vägar, måste vara på plats innan den första invånaren kommer, vilket gör att de initiala kostnaderna kan bli svindlande höga. Srameks företag har redan lagt 1 miljard dollar på markköp för California Forever och kommer att behöva ytterligare 1–2 miljarder dollar bara för byggets första etapp. Lore räknar med initiala investeringar på 25 miljarder dollar i sin ökenstad.
Prins Muhammed förlitar sig på kungarikets oljepengar för att finansiera Neom, med en initial kostnad på 319 miljarder dollar. Men entusiasmen och pengarna kan ta slut; grandiosa projekt kan bli vita elefanter. Arbetet med Egyptens nya huvudstad för 60 miljarder dollar haltar i takt med landets ekonomi. Den kinesiska byggherren bakom Malaysias Forest City gick i konkurs 2023, innan någon ens hunnit flytta in.
Foto: Ministry of Communications
Genom historien syns ett antal gemensamma nämnare för framgångsrika projekt. Statliga institutioner kan bidra till att förankra städer, vilket Brasília (i Brasilien) och Chandigarh (i Indien) visade på 1900-talet. Även om de båda har haft sina problem, röstar folk i Brasilien och Indien med fötterna. Brasílias befolkning växer med 1,2 procent per år, mer än dubbelt så mycket som det nationella genomsnittet. Delstatshuvudstaden Chandigarh är nu Indiens fjärde rikaste region per capita.
Framtiden är mer osäker för de städer som inte kan förlita sig på finansiering från arbetande skattebetalare, men California Forever och Tatu verkar bygga på sunda idéer. Enligt Jennings är det avgörande att få ordning på ”tråkigheterna”, som vägar och avlopp, för att skapa en stad som är promenadvänlig och grön, men inte särskilt smart. Utöver att vara vad han kallar en ”dum stad”, har Srameks California Forever en annan fördel gemensam med Tatu: båda får snålskjuts av grannstädernas ekonomier. ”Vi har städer en knapp mil bort på båda sidor”, förklarar stadsutvecklaren. ”Nivån på efterfrågan har en avgörande betydelse för hur snabbt man kan växa.” I Storbritannien frodas Milton Keynes – en stad som grundades på 1960-talet, mindre än en timme med tåg från London. Reston, en stad som planeras utanför Washington, D.C., är en annan framgång.
Förnuftiga stadsutvecklare är försiktiga med skuldsättning. De har i stället börjat sälja andelar i projekten och fått folk att köpa in sig i långsiktiga satsningar. ”Det handlar om en 50-årig tidshorisont”, förklarar Jennings, som medger att det ”låter vansinnigt”. Han har mjölkat vänner på kapital, och undvikit de riskkapitalinvesterare som oftast blickar knappt ett decennium framåt. California Forever finansieras helt av aktieinvesteringar. Om de två nya byggprojekten lyckas blir investerarna rikligt belönade. Och inte bara de, många andra också. Det är det fina med städer.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2024. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
