Lektion för makthungriga

Ur The Economist, Backstabbing block­busters 5 juli 2024, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper  Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Båda tv-serierna är episka, påkostade berättelser om hänsynslösa maktambitioner. Båda kom­binerar fantastiska produktionsvärden med enorm popularitet. House of the Dragon – vars andra säsong inleddes på HBO i juni – är den tredje mest ”efterfrågade” tv-serien i världen, enligt analysföretag Parrot Analytics. Game of Thrones, dess föregångare, toppar fortfarande listorna trots att serien slutade 2019. Shogun, som släpptes i februari och streamas på Hulu och Disney+, rankas bland de översta 0,2 procenten. 

Bland de tiotals miljoner som sett dessa serier finns säkerligen många politiker, från Washington till War­szawa. Det väcker en spännande fråga: kan de lära sig något? Och om de kan det, vilken av dessa serier om svärd och sammansvärjningar ger bästa möjliga vägledning för den med maktambitioner?

Vid en första anblick är det uppenbart. Game of Thrones är en fantasi­värld. Människor i Westeros rider på drakar genom molnen i hundratals kilometer i timmen. Fiender besegras inte i val eller debatter, utan med förtrollade skuggor, förklädnader och mineral. Ibland väcks de åter från dödsriket. Ibland väcks drakar på samma vis, och blir zombiedrakar. Sådana möjligheter saknas för verklighetens politiker. Shogun däremot, är löst baserat på faktiska händelser. Den engelske fartygs­ingenjören William Adams spolades i land i Japan år 1600, och blev adlad för att ha hjälpt shogun Tokugawa Ieyasu bygga en starkare flotta. 

Tv-serien, liksom förlagan, romanen av James Clavell, döper om karaktärerna: Adams blir John Blackthorne, spelad av Cosmo Jarvis, och Tokugawa blir Lord Toranaga, spelad av Sanada Hiroyuki. Engelsmannen ges en överdriven roll i krigsherrens väg till makten. Men för att vara drama är det rätt verklighetstroget. En engelsman i 1600-talets Japan skulle säkerligen ha häpnat över lokalbefolkningens intrikata artighet, överlägsna hygien och plötsliga halshuggningar.

Trots allt detta tycks fantasyvärlden med sina drakar ge en riktigare bild av hur makt uppnås och utövas idag. I första säsongen av House of the Dragon syns en välmenande kung, uppenbart sviktande och oförmögen att regera särskilt mycket längre. Alla omkring honom smider våldsamt planer om hur han ska efterträdas, men låtsas göra ingenting. Ingen vill verka illojal mot den åldrande monarken. Låter det bekant?

Även i säsong två hörs ekon från amerikansk sam­tid. Kung Aegon II Targaryen, spelad av Tom Glynn-Carney, är en narcissist med osannolik frisyr. Han vet ingenting om politisk styrning, utan säger vad som helst för att behaga publiken. När han erbjuds kloka råd, grimaserar han av tristess. När sluga typer i hans hov vill snärja honom vädjar de till hans absurda ego.

I varje säsong av Game of Thrones och House of the Dragon är maktspelarna hisnande cyniska. De gapar efter mer makt, trots att de redan har mycket. De tar varje tillfälle att utöka sina domäner, för att de tror att de kan. De bryr sig inte om ”småfolkets” lidande.

Kung Aegon II Targaryen är en narcissist med osannolik frisyr.  

Det är en värld fullt begriplig för Vladimir Putin. Dess värderingar delas av de krigsherrar som just nu förvandlar Jemen och Sudan till aska och ruiner. Och de segrande i Westeros förnedrar de besegrade, på sätt som liknar hur Kinas kommunistparti förödmjukar var och en som tänker tanken att utmana Xi Jinping.

Karaktärerna i Shogun har också nära till grymhet, men de följer en hederskodex. De lyder lagen – ja, många av deras planer bygger på att motståndarna inte öppet bryter mot den. Tänk den som bemötte Putin så.

De gör också enorma uppoffringar för att bevara sin heder. En ung samuraj, som oförsiktigt hasplat ur sig en sanning och kränkt en adelsman, gottgör saken genom att skära upp sin mage. Det är svårt att föreställa sig något mer avlägset från moderna seder. Istället för att ivrigt jaga tänkbara kränkningar i andras illa valda ord så sonar samurajen sin oartighet med ett litet, stickande svärd.

Många av Westeros politiker har en modern känsla för populistiska gester. Vanligt folk hatar brottslighet, så ledarna gör spektakel av att avhumanisera brottslingar. I första säsongen av House of the Dragon leder Daemon Targaryen, spelad av Matt Smith, stadsgardets vakter, iförda pråliga guldkappor, när de under en natt högljutt mördar misstänkta mördare och våldtar förmodade våldtäktsmän.

Det råder gradskillnad snarare än artskillnad mellan Targaryen och El Salvadors president Nayib Bukele, som har låst in tiotusentals misstänkta brottslingar på obestämd tid, och i videoklipp i sociala medier visat hur de staplas likt halvnakna legoklossar i överfulla fängelser. Båda ledarna vill verka hårda mot brottsligheten; ingen av dem är särskilt brydd i rättssäkerhet.

Trots olika genrer har serierna vissa likheter. Allianser skiftar. Ledarna är ständigt på jakt efter massförstörelsevapen, europeiska kanoner eller ägg som kan kläckas till drakar. Religionen använder härskarna för att stärka sin auktoritet, men märker snart att de religiösa ledarna, jesuiterna i Japan, High Sparrow i King’s Landing, har egna ambitioner.

I likhet med sina moderna motsvarigheter behandlar Japans och Westeros krigsherrar sina fotsoldater som kanonmat. Men krigets kaos är mer verklighetstroget i Westeros. Övermodiga generaler går i fällor. En prins i Game of Thrones dricker sig berusad innan en kamp på liv och död, med väntat resultat. I House of the Dragons senaste säsong visar sig Daemons lönnmördare vara lika hopplöst inkompetenta som dem Putin skickade att beundra katedralen i Salisbury.

För tittarna i den verklighet där regeringschefer har poserat barbröstade, viftat med motorsågar och gnällt om att sakna tillgång till betal-tv i barndomen, framstår Shoguns värld som overkligt värdig. Toranaga behåller lugnet även när han nästan blir levande begravd av en jordbävning. Verklighetens Tokugawa var säkerligen mindre imponerande, men han förenade Japan och inledde drygt tvåhundra år av fred och blomstrande kultur. I dag låter sådant ledarskap som fiktion.

Om det finns någon positiv lärdom att dra av Game of Thrones-eposet, är det en varning för blind lojalitet. Om den ledare du valt inte mäktar med rollen, hitta då en ny förr hellre än senare.

Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2024.
Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.