Vill Europa ha fred måste det rusta för krig
Men inga av kontinentens stora stater verkar beredda på framtiden.
Från The World Ahead 2025 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Europas säkerhet är på väg in i ett farligt och ihållande förfall. 2025 kommer Ryssland att ha övertaget i Ukraina. USA, som under president Trump blickar mot Asien, kommer att bli kallsinnigt transaktionell. Inte sedan 1930-talet har europeiska ledare så akut behövt ta mod till sig att möta verkligheten och visa statsmannamässig handlingskraft.
Tyvärr är Europas ledare svaga och distraherade av problem på hemmaplan. Snarare än att resa sig, är de benägna att sticka huvudena längre ned i sanden. Faran börjar i Ukraina. Den bottnar inte bara i Rysslands långsamma, obevekliga framfart i öster – i takt med att Ukrainas armé blir alltmer nednött ökar risken för att fronten kollapsar. Det verkliga problemet är att Rysslands president, Vladimir Putin, vet att västvärlden varit ovilligt att ge Ukraina tillräckligt med pengar och vapen för att försvara sig.
Dessutom vet Putin att väst har misslyckats med att hindra Ryssland, trots att de då hade sluppit det kostsamma, farliga alternativet att istället försvara fronten i norra och östra Europa. Han kommer med rätta att dra slutsatsen att Europa är för svagt och självbelåtet för att möta den föränderliga geopolitiska verkligheten. Om han tror sig ha fler chanser att störa Nato, kommer hans beteende att bli än mer aggressivt.
Trumps återval förvärrar hotet betydligt. Ukraina har visat hur Europas säkerhet fortfarande i hög grad är beroende av USA:s hårda makt, 30 år efter kalla krigets slut. Men USA är överansträngt i sina internationella engagemang och behöver ett Europa som tar mer eget ansvar för sitt försvar. Även under en demokratisk president skulle USA:s uppmärksamhet ha skiftat mot Asien.
Trump kommer att påskynda processen. Även om oförutsägbarheten blir ett centralt inslag i hans utrikespolitik, har han vissa fasta övertygelser. Däribland tanken om att allianser är kontrakt enligt vilka USA erbjuder säkerhet som en tjänst. Detta oaktat att USA tjänar på sina allianser diplomatiskt och militärt på sätt som Trump struntar i. Om USA ska fortsätta stödja Europa kommer Trump vilja ha något konkret i gengäld, antingen i fråga om handel, militära kontrakt eller rena betalningar. Han kan till och med komma att förhandla med Putin, över huvudena på Europas ledare, om att stycka upp Ukraina.
Oavsett vad som händer kommer de europeiska länderna, som medlemmar av ett uttalat transaktionellt Nato, inte längre uppleva att de kan lita på USA:s järnhårda löfte om militärt stöd i händelse av att de blir angripna. Det vet även Putin. Det blir ytterligare ett incitament för honom att destabilisera och angripa västliga grannländer.
Hans motiv är enkelt, men existentiellt – åtminstone med hans synsätt. Efter Sovjetunionens fall insåg Ryssland att de inte kunde blomstra i den välordnade, demokratiska och av USA ledda världen. Ryssland kunde bara hävda sig som stormakt genom att rasera grunden för denna ordning, inklusive Nato, EU och de västerländska demokratiernas trovärdighet. Det är alltså en existentiell fråga även för Europa. Det kan man inte tro. Även om Rysslands grannländer kan känna björnen flåsa dem i nacken, är många av dem upptagna av interna konflikter.
Det är svårt att säga vad det råder störst brist på: pengar eller ledarskap. Tyskland, under den inskränkte Olaf Scholz ledning, sliter sig självt i stycken. I Frankrike överlever minoritetsregeringen på nåder av proryska Marine Le Pen, medan de politiska klasserna positionerar sig inför presidentvalet 2027. Storbritanniens oerfarna Labourregering är helt upptagen med klumpiga försök till inrikespolitiska reformer.
Inget av länderna är redo för framtiden. Trumps återkomst har legat i korten under lång tid, men Europa har inte lyckats formulera en samlad plan för det fall han drar sig ur Ukraina, så som han har hotat att göra. Även om Bryssel kommer att omfördela en del EU-medel till försvar, lider Europa en ihållande brist på vapen, trots varningar om att försvarsindustrin är allt för klen. De nationella satsningarna måste också öka. Att säkra Europa är en enorm uppgift, som kommer att ta många år. Desto större anledning att sätta igång. Makthavarna måste vara tydliga inför sina befolkningar med vilka faror som väntar, och med att Ryssland vill förstöra EU och Nato, inte bara Ukraina.
De europeiska länderna behöver också bilda enad front. Både Trump och Putin kommer att försöka splittra dem. För Putin är splittringen ett självändamål; för Trump är det ett sätt att undergräva Europas styrka vid förhandlingsbordet. Storbritanniens utträde ur EU är ett hinder för industriell mobilisering. Men de är medlemmar av Nato och det nordeuropeiska partnerskapet Joint Expeditionary Force.
Slutligen behöver man börja bygga avskräckning mot Putin. Europa behöver större väpnade styrkor. Dessa behöver utrustas av en försvarsindustri med större kapacitet. De behöver en befälsstruktur, utifall att Trump vägrar låta USA delta i striderna. Det kommer inte att bli billigt. Europa har inte kunnat samla tillräcklig viljestyrka för att förhindra ett ukrainskt nederlag. Kommer de under 2025 att ha beslutsamhet nog att undvika något ännu värre?
Edward Carr, Biträdande redaktör, The Economist
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
