Kus(t)ligt värre

Från The World Ahead 2025 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Catherine Nixey, Storbritannien­korrespondent, The Economist

Man går förbi Pevensey, där Vilhelm Erövraren landsteg, och Margate, där den spanska armadan inte gjorde det. Man går förbi Plymouth, som det berömda fartyget Mayflower seglade ifrån, och Southampton som Titanic lämnade. Man går förbi platser som är kända från poesi, prosa och sånger: förbi Lyme Regis där Mary Anning sålde seashells on the sea shore, förbi marknaden Scarborough Fair och förbi svalorna över Dovers vita klippor. Man går längs ”en vandringsväg genom brittisk historia och dess förhållande till havet”, säger David Abulafia, pensionerad historieprofessor.

Storbritannien är en önation. Och snart blir det möjligt att vandra runt hela ön, då King Charles III England Coast Path, som den formellt heter, öppnas. Wales har redan en kuststig, och i Skottland är vandring fritt tillåtet, även längs kusten. Den engelska kuststigen är efterlängtad, kampanjen för den inleddes 2004. Med 4300 kilometer är det den längsta obrutna vandringsleden längs någon kust i världen. Neil Constable, nationell rådgivare i organisationen Natural Britain som har skapat kuststigen, hoppas att det 2025 blir möjligt att anlända till Englands kust och sedan ”ta höger eller vänster och följa den nationella vandringsleden så långt man vill”.

Sedan 1930-talet har brittiska vandrare kampanjat för att få besöka Storbritanniens vackraste platser. Ett område som inte alltid var tillgängligt var kustlinjen: innan leden skapades var den bara ”fläck­vis” framkomlig, säger Kate Conto på Ramblers’ Association som drog igång kampanjen. Bara två tredjedelar av kusten var tillgängliga. Nu blir hela sträckan det. Robert Macfarlane, Cambridge professor i engelska och författare till flera vandringsböcker, säger: ”Det är verkligen ett storslaget projekt, det förbinder det fjärran förflutna med en möjlig framtid, fågelsång med industrihistoria, flodmynningar med fyrar”.

Karta: The Economist

Det har bitvis varit svårt att skapa vandringsleden. Stigar som löper längs den brittiska kusten har en irriterande benägenhet att sluta under vattenytan. På vissa platser brukar kuststigen ”falla ned i havet”, påpekar Darren Braine, senior rådgivare i Natural England. Detta är inte bara ett logistiskt problem, utan också ett lagligt dilemma. I Storbritannien definieras tillträdesrätten genom en markering på en karta. Den definieras med andra ord av koordinater, inte av sunt förnuft.

Därför gäller tillträdesrätten på en stig även om marken under den vittrar bort; till och med om havet lägger sig ovanpå den. Precis som vattnen öster om England innehåller spöklika, fossiliserade skogar från tiden då det fanns land mellan brittiska öarna och Danmark, finns det också spöklika, upptrampade stigar som bara fiskar kan använda. Vilket är charmigt, men rätt opraktiskt. Den nya stigen har därför ”återställningsrättigheter”: tillträdesrätten kommer att följa kustlinjen så att den alltid är på land, oavsett var landet befinner sig.

Stigen som passerar många av den brittiska kustens kända minnesmärken – kyrkor, slott och fyrar – kan tyckas spegla en historisk kontinuitet. Men sanningen är, påpekar professor Abulafia, att den kommer att kännetecknas av förändring. Inte bara för att den omsluter en tidigare stor sjömakt, utan för att den leder förbi platser som inte längre finns. Här passerar den Winchelsea, en gång en viktig hamn, men som nu ligger långt uppe på land. Där stryker den förbi Dunwich, en hel stad som slukats av havet. Det finns ”ett svunnet förflutet som knyter Storbritannien till havet”, säger professor Abulafia. 2025 gör öppnandet av kuststigen detta förflutna lite mer synligt.