Sudans väg mot helvetet

Från The World Ahead 2025 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Tom Gardner, Afrikakorrespondent, The Economist

Förutom huvudstaden Khartoum är det ingen stad i Sudan som man strider hårdare om än al-Fashir i västra Darfurregionen. Under större delen av 2024 var den under belägring av Rapid Support Forces, RSF, en paramilitär grupp som har ägnat mer än 18 månader åt att försöka besegra den sudanesiska armén, SAF, och ta kontroll över landet. Resultatet är en hungersnöd som började i al-Fashir och nu hotar att sprida sig över hela landet. På grund av intensiteten i striderna är al-Fashir också en möjlighet att studera den kanske största och mest förödande konflikten i världen i dag, och försöka förstå vart den kan vara på väg härnäst.

När artikeln publicerades var al-Fashir SAF:s sista urbana fäste i Darfur. Alla andra garnisoner i regionen hade intagits av RSF många månader tidigare. Observatörer hade länge väntat sig att staden skulle falla och att det i huvudsak arabiska RSF skulle inleda en etnisk rensning av svarta afrikanska grupper. Hundratusentals civila har redan flytt och anslutit sig till de över 20 procent av landets befolkning på 50 miljoner som har tvingats fly sina hem sedan kriget började i april 2023.

Men trots att RSF är överlägset både i fråga om vapen och antal soldater, har SAF klamrat sig fast i al-Fashir och på andra håll. RSF:s snabba framfart öster­ut och söderut under första halvåret 2024 bromsades av sommarregnen. Längst ned i söder fastnade de i triangelstrider med armén och en lokal rebellrörelse. Och i Khartoum och dess omgivningar började SAF gradvis vinna tillbaka den terräng som de hade förlorat i början av kriget. I början av 2024 gjorde RAF:s ökända befälhavare Muhammad Hamdan Dagalo en triumferande rundtur i regionens huvudstäder, vilket sporrade prat om en total RSF-seger. Det verkar nu mycket mindre troligt.

Sudans inbördeskrig blir alltmer brutalt.

I stället kommer inbördeskriget i Sudan förmodligen att bli ännu mer brutalt, komplext och svårlöst. Liksom i al-Fashir, där en blandning av lokala väpnade grupper från Darfur har stridit vid SAF:s sida, kommer grupper och miliser att uppstå på andra platser. Miliserna omfattar jihadistbrigader kopplade till armén och enheter med tidigare medlemmar i Sudans fruktade underrättelsetjänst. I områden som återerövrats från RSF under andra hälften av 2024 rapporterade man om brutalt förtryck och hämndattacker. På vissa ställen kommer våldet att leda till lokala etniska konflikter som river hål i Sudans redan slitna sociala väv.

Och i områden under RSF:s kontroll kommer det att finnas motstånd. Dagalos paramilitära styrkor är skickliga på mobil krigföring, och kända för att terrorisera civila från bepansrade jeepar och motorcyklar. Men de är avskydda i hela Sudan, där de rutinmässigt har utfört ohyggliga dåd, och dessutom har de aldrig suttit vid makten. Även om de erövrar mer territorium förblir deras styre osäkert.

Samtal om en vapenvila har inte lett någonvart och det lär inte förändras 2025. SAF anser sig vara Sudans legitima regering och är ovilliga att förhandla med vad de ser som en stöddig milisgrupp. Under 2024 fick armén stöd av Ryssland och vapen från Iran, vilket stärkte de ledare som motsätter sig en vapenvila. Bland dem finner man hårdföra islamister från den tidigare diktatorn Omar al-Bashirs parti. De ser krig som en chans att återta makten, samtidigt som affärseliten ser det som en chans att bli rikare.

Inte heller RSF ser någon större anledning att göra eftergifter. De har starkt stöd av Förenade Arabemiraten som fortsätter att förse dem med vapen och drönare, trots utbredda protester. Förenade Arabemiraten gör det eftersom de vet att de kan komma undan med det.

Trots det skrämmande antalet mänskliga offer och hög sannolikhet för att instabiliteten sprider sig utanför landets gränser, får Sudans inbördeskrig bara en bråkdel av den internationella uppmärksamhet som krigen i Mellanöstern och Ukraina får. Och biståndsleveranserna är sorgligt otillräckliga, trots att vissa experter förutspår att svälten blir den värsta sedan Stora språnget i Kina. De kommande två åren kan över 10 miljoner människor dö, och alldeles för lite görs för att förhindra det.