Hur gamla politiker vill vi ha?

Från The World Ahead 2025 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Leo Mirani, Asienkorrespondent, The Economist

Det amerikanska presidentvalet 2024 var banbrytande på många sätt, inte minst i det att en dömd brottsling för första gången upphöjdes till det högsta ämbetet. Men det innebar också ett annat prejudikat, att ålder spelar roll när man kandiderar till presidentposten. Amerikanska väljare, makthavare inom det demokratiska partiet och till sist även president Joe Biden själv, drog slutsatsen att man vid 81 år är för gammal för ytterligare en fyraårig mandatperiod. Vore det vettigt för demokratiska samhällen att fastslå sådana gränser i lag?

Tjänstgöring upp i hög ålder är ofta ett tecken på politikers hängivenhet i att tjäna allmänheten. Men det finns åldersgränser för anställda i andra yrken med tunga ansvarskrav. Kommersiella piloter i USA och EU måste lämna jobbet vid 65. Brandmän och poliser pensionerar sig i många länder vid 60, eller tidigare än så. I USA måste man lämna de väpnade styrkorna när man fyller 64.

Stater begränsar också medborgarnas rättigheter att göra alla möjliga olika saker när de blir äldre, i synnerhet om de kan utgöra en fara för andra. Många EU-länder kräver regelbundna medicinska kontroller från och med 70 års ålder för att få behålla körkortet. Finland kräver medicinsk kontroll från 45 år och uppåt för den som vill skaffa körkort. I England finns en åldersgräns för jurydeltagande. Att i domstol bedöma sina medmänniskor, eller framföra ett ton glas och metall i hundra kilometer i timmen, är ingen liten sak. Detsamma gäller att styra ett land, en delstat eller en region.

Samtidigt ökar medelåldern bland världens ledare. Den har stigit från 55 till 62 år under de senaste fem decennierna, enligt vår analys (se sektionen Internationellt). Och det är inte bara presidenter och premiärministrar som blir äldre. I Kapitolium är två tredjedelar av USA:s senatorer och hälften av representanthusledamöterna över 60. Många av dem är säkerligen i gott skick, men inte alla. Sedan 2020 har elva lagstiftare dött på sin post. Hälften av dem var över 80 år. Domare i Högsta domstolen tjänstgör också på livstid.

Alla demokratier har en undre åldersgräns för ämbeten. Vissa, som Frankrike, är exceptionellt liberala och låter 18-åringar kandidera till presidentposten med dess närmast monarkiska befogenheter. Andra är mer nogräknade. I Italien måste presidenten vara minst 50 år, även om rollen i stora stycken är ceremoniell. Men inget land sätter någon övre åldersgräns för maktutövning. Borde de göra det? Visdom och erfarenhet har stor betydelse. Men detsamma gäller vitalitet, dynamik och fräscha idéer.

North Dakota leder strävan i den riktningen. I juni godkände delstatens väljare ett lagförslag om högsta ålder för att företräda delstaten i kongressen. Kandidaterna får inte bli äldre än 80 år under kommande mandatperiod. Enligt en undersökning från Pew Research Centre förespråkar en överväldigande majoritet av både republikaner och demokrater mer allmänt åldersgränser för politiker och Högsta domstolens domare. I Storbritannien har det regerande Labourpartiet lovat att införa en pensionsålder på 80 för medlemmar av överhuset, som utses på livstid. Indiens styrande Bharatiya Janata-parti har infört en åldersgräns på 75 år för kandidater, även om den inte tillämpas strikt.

Det kan låta rimligt att demokratier inför åldersgränser för dem som vill bli förtroendevalda. Men det skulle skapa ett farligt prejudikat. I ett fritt samhälle bör både väljarkåren och kandidaterna de röstar på vara så brett representativa som möjligt. Det innebär så få begränsningar som möjligt för vem som får rösta och vem de får rösta på. Ju fler stater som sätter gränser för vem som får kandidera, desto större blir risken att gränserna utnyttjas i politiska syften. Bättre att bara låta väljarna bestämma. Tröskeln för att införa en åldersgräns bör vara mycket hög.

USA:s politiska gerontokrati är snarare symptom på, än orsak till, allvarligare problem.

Dessutom finns det, enligt vår analys, inget behov av en sådan. För även om världsledarnas snittålder stiger, sjunker den i demokratier, såsom de definieras av vår systerorganisation Economist Intelligence Unit. Medelåldern för demokratiska ledare har sjunkit från 59,4 under perioden 1975–1985, till 58,2 under 2015–25. I OECD sjönk motsvarande siffra från 59,0 till 55,7. 1975 fanns ingen demokratiskt vald ledare under 45, men i dag, när Världen 2025 går till tryck, finns tre sådana länder: Chile, Irland och Guyana. Kort sagt, i de flesta fria länder är makthavarnas ålder varken ett betydande eller växande problem.

Det anmärkningsvärda undantaget från trenden är USA. Men det beror på att många aspekter av landets demokratiska system gynnar tjänstgöringstid och senioritet. Valkretsar som utformats för att gynna ett visst parti innebär också att många kandidater förblir sittande på sina poster i decennier. USA:s politiska gerontokrati är symptom på, men inte orsak till, allvarligare problem. En övre åldersgräns skulle helt enkelt dölja dessa problem, snarare än att lösa dem.

När Donald Trump, 78, återvänder till Vita huset, kommer den globala debatten om politiska åldersgränser sannolikt att tillta under 2025. Totalitära ledare skulle, av naturliga skäl, strunta i sådana begränsningar. Demokratier bör tänka sig mycket noga för innan de inför dem.