Små drönare kan sänka (stora) skepp

Ur The Economists specialrapport Battlefield lessons, 8 juli 2023, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Vad handlar artikeln om?

Framtidens krig kommer att föras med hjälp av drönare, både på land och till havs. Det ändrar styrkebalansen. Störst behöver inte längre vara den självklara segraren.

Läs mer

”Större flottor vinner”, konstaterar konter­amiral James Parkin, utvecklingschef för den brittiska marinen. Av 28 sjöslag, förklarar han, har alla utom 3 vunnits av den större flottan. När Ryssland invaderade Ukraina hade de ett 20-tal krigsfartyg i Svarta havet. Någon ukrainsk flotta fanns knappt. Dag ett skrotade de sin enda fregatt för att hindra den från att falla i ryska händer. Det var en rostig kryssare från Sovjettiden som undertecknad en gång liftade med till Odessa, Ändå har kriget till havs, och på land, ställt förväntningarna på ända. ”När kriget är över kommer vi säkerligen att skriva en lärobok”, säger viceamiral Oleksij Nejizjpapa, Ukrainas marinchef. ”Och vi kommer att skicka den till alla Natoländers militärutbildningar.”

Brytpunkten kom den 14 april 2022, när Ukraina sänkte kryssaren Moskva, den allvarligaste förlusten av krigsfartyg sedan Falklandskriget 1982. Svarta­havsflottan drog sig snabbt tillbaka och befinner sig nu 100–150 sjömil utanför den ukrainska kusten, förklarar amiral Nejizjpapa. Därför hotas inte längre Odessa av amfibieangrepp. Stridsvagnshindren har knuffats undan och soldater har skickats till andra delar av fronten. Det banade väg för ett avtal i juli där Ryssland gick med på att låta Ukraina fortsätta att exportera spannmål. Detta hjälper inte bara Ukraina, där 70 procent av handeln före kriget gick genom Svarta havet, utan också spannmålsimporterande länder i den globala södern.

Slutet för de stora krigsfartygen? 

Det fanns inget revolutionerande med Moskvaoperationen. ”För mig visar det på vikten av ordentliga landbaserade sjömålsrobotar, sjöminor och bra underrättelser”, säger Niklas Granholm på svenska FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, ”och allt detta kombinerat i ett sammanhängande operativt koncept.” Delvis var det tur: väderförhållandena kan ha inneburit att Ukrainas radar nådde ovanligt långt. Men även Rysslands oduglighet spelade in. På samma sätt som landets enorma stridsvagnsförluster berodde på dålig taktik, snarare än på att tekniken blivit föråldrad och omsprungen, är Moskva ett varnande exempel på vikten av att göra rätt från grunden.

”För mig visar det på vikten av ordentliga land­baserade sjömålsrobotar, sjöminor och bra underrättelser.”

Niklas Granholm, FOI

Att bli träffad är en sak, att misslyckas med att få kontroll över den påföljande branden är en annan. ”Skademinimering är ett centralt mått i utvärderingen av professionella, marina standarder”, sammanfattar Alessio Patalano från King’s College i London. ”På förlisningsdagen fick jag frågan av armékollegor, nog måste väl det här innebära slutet för idén om att bygga stora krigsfartyg?”, minns Rune Andersen, chef för den norska flottan. ”Jag svarade nej, det är slutet för idén om att ha ett 40 år gammalt krigsfartyg utan såväl uppgraderingar som utbildad besättning.” Ett nyare krigsfartyg med bättre luftförsvar och mer skärpt besättning hade kanske kunnat parera Ukrainas robotar.

Tvingats ta till andra metoder

Kampen till havs är nu i ett dödläge. Ukraina lyckas vid kusten hindra ryska fartyg från att närma sig. Men ryskt stridsflyg rör sig fritt och hindrar ukrainska flottfartyg från att ta sig ut. Resultatet är en ”gråzon” på 25 000 kvadratkilometer i nordvästra Svarta havet där ingendera sidan kan röra sig fritt, säger amiral Nejizjpapa. Rysslands Svartahavsflotta kurar i relativ säkerhet, upprätthåller en avlägsen blockad och skickar ofta Kalibr-kryssningsmissiler mot Ukraina. Ukraina har bra underrättelser om flottans rörelser tack vare USA och Storbritannien, som kombinerar data från satelliter och spaningsplan. Men de saknar robotar med tillräcklig räckvidd för att slå mot det de kan se. Det har tvingat dem att ta till andra medel.

Användningen av obemannade ytfartyg, främst drönarbåtar, för att nå ryskkontrollerat territorium har varit slående. Förra hösten användes de tillsammans med flygande drönare för att slå mot Sevastopol, ryska Svartahavsflottans högkvarter, samt en oljedepå i Novorossijsk. Ytterligare attacker har skett, inklusive en uppenbart framgångsrik sådan mot ett underrättelsefartyg nära Bosporen den 24 maj. Det här bygger på en lång tradition av sjökrigföring.

Framtidens krig förs med drönare

Iranstödda Houthi-rebeller använde sjödrönare för att slå till mot en saudisk fregatt 2017. USA testade drönarbåtar redan på 1940-talet. Men modern elektronik, kraftfull AI och ständigt tillgänglig satellitkommunikation möjliggör smidiga drönare utom blickfång för radar och klarar att navigera långa avstånd i jakten på mål. Ukraina kan inte matcha Svartahavsflottan på lika villkor. Men de kan göra nålstick mot ryska hamnar och logistik.

”Drönare är mycket viktiga i vår krigföring”, säger amiral Nejizjpapa. ”Framtidens krig kommer att föras med drönare.” Han tillägger att Ukraina lär av praktisk erfarenhet. ”Inget annat land har så omfattande erfarenhet av sjödrönare.” Om det räcker för att bryta Rysslands blockad är en annan fråga. En räd mot Sevastopol i mars verkar ha avvärjts – en drönare blockerades av en bom och två andra sköts sönder. Alla drönare tar sig inte igenom. Men tekniken visar sin styrka i en annan, mer undanskymd del av sjökriget.

Förklädda ryska krigsfartyg 

Den 26 september 2022 slet explosioner hål i gasledningarna Nord Stream 1 och 2 i Östersjön. Ingen vet vem som stod bakom attacken. Men händelserna visade hur sårbar infrastrukturen under vatten är för sabotage. Rysslands spaning på kablar och pipelines har pågått i många decennier, har stora resurser och växer i omfattning, enligt amerikanska och europeiska underrättelsetjänstemän.

I april avslöjade en dokumentär en flotta av ryska fartyg, förklädda till fisketrålare och forskningsfartyg, verksamma i Nordsjön. Ett av dessa fartyg, Amiral Vladimirsky, syntes under en enda färd i närheten av sju vindkraftsparker utanför Storbritanniens och Nederländernas kuster. När journalister närmade sig möttes de av maskerade, beväpnade män.

Den röda linjen. De av Ryssland kontrollerade områdena som gränsar mot Svarta havet och Azovska sjön.

Att skydda varje centimeter kabel och rörledning är omöjligt. Men drönare är en del av svaret. Efter Nord Stream-attackerna ville europeiska stater skyndsamt kartlägga potentiella hot. Amiral Andersen berättar att Norge kontaktade privata företag som arbetar offshore med olja och gas. ”Vi mötte en bransch med en enorm ansvarskänsla och en vilja att bidra.”

Vill inte ha drönare i civila vatten

Inom några dagar hade han tillgång till 600 avancerade undervattensdrönare. I samverkan med Storbritannien, Danmark, Tyskland och Nederländerna skannade dessa ”varje tum” av över 9 000 kvadrat­kilometer gasinfrastruktur, och gick sedan vidare till el- och datakablar. Projektet visade hur teknik som en gång rörde sig från militär till civil sektor nu kan gå åt andra hållet. Den 15 februari etablerade Nato en ny cell för samordning av kritisk undervattensinfrastruktur för att uppmuntra sådant försvarssamarbete.

Angrepp är en annan sak. Paradoxen är att de länder som hjälper Ukraina att bygga offensiva system – ofta i största hemlighet – och förser landet med den underrättelseinformation som krävs för att kunna använda dem effektivt, såsom uppdaterade kartor över rysk störningsaktivitet, är förhindrade från att utveckla liknande teknik på hemmaplan. ”Det som ett brittiskt företag, finansierat av brittiska skattebetalare, under ledning av brittiska befäl kan göra i Ukraina, är jag på grund av fredstidsbestämmelser förbjuden att göra i Storbritannien”, beklagar amiral Parkin.

Europeiska sjöfartsmyndigheter vill inte att drönare hamnar i civila vatten. Det hindrar flottorna från att träna och experimentera på högsta möjliga nivå. Synd och skam för den ambitiöse amiralen. ”Vi befinner oss i en tid som påminner lite om när bilar var tvungna att ha en man med varningsflagga gående framför sig.”

Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, oktober 2023.
Läs fler artiklar från samma nummer här.