Stålmannen speglar USA:s roll i världen
Borde den som kan göra vad som helst välja att göra ingenting?
Ur The Economist, 9 juli 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Genom olika epoker i amerikansk utrikespolitik har Stålmannen speglat USA:s syn på sin roll i världen, utåtriktad eller isolationistisk. Den senaste filmen med Stålmannen utgör inget undantag.
Det är svårt att ta en man i blå trikåer och röda kalsonger på allvar. Men i en ny film, som släpptes 11 juli, har Stålmannen åtagit sig det extremt seriösa jobbet som världspolis. David Corenswet (bilden) spelar för första gången superhjälten som här hindrar ett land från att invadera ett annat. Han tycker att han har gjort något bra och har räddat liv. Ändå är Lois Lane (spelad av Rachel Brosnahan med välkommen spetsighet) skeptisk till ensidiga handlingar: hon undrar om Stålmannen alls reflekterar över följderna av att gripa in i andra länders konflikter.
Sådant geopolitiskt grubbel kan tyckas malplacerat i superhjältefilmer, som brukar präglas av svällande muskler och spektakulära actionscener. Men många filmer har också blivit liknelser om USA:s roll i världen. Detta gäller i synnerhet Stålmannen, vars uttryckliga mål är att försvara ”sanning, rättvisa och amerikansk livsstil”. Han har överlevt i snart nio decennier för att han är snygg, menlös och anpassningsbar – han kan återspegla den ”amerikanska livsstil” som gäller vid varje givet tillfälle.
Rock Bowers, författare till en bok om Stålmannen, beskrev honom som ”den urtypiske amerikanen”. Även om hjälten anlände från planeten Krypton som baby, så växte han upp i Mellanvästern, lärde sig älska hårt arbete och blev den enda amerikanen som bokstavligt talat kan lyfta sig själv i skjortkragen.
Stålmannen skapades av Jerry Siegel, son till litauisk-judiska invandrare. Siegel var ett udda barn som tillbringade sina unga år med att hitta på berättelser. Han stod nära sin far, som drev en butik med begagnade kläder i en stökig del av Cleveland. Efter att hans far hade dött under ett rån, började Siegels fantasier handla om en figur med övermänsklig styrka. Hans hjälte började med att rädda en medelålders man från en angripare.
Läsarna mötte Stålmannen i juni 1938, när han lyfte en bil på omslaget till Action Comics 1. På första sidan inser Stålmannen att ”han måste kanalisera sin titaniska styrka så att den tjänar mänskligheten”, och sedan dess har hjälten med den bestämda hakan personifierat godhet och noblesse oblige.
Inledningsvis var hans fokus inhemskt – i den första berättelsen räddar han en oskyldig kvinna från elektriska stolen – snarare än internationellt. USA var just då isolationistiskt, trots president Roosevelts växande oro över Nazityskland.
Siegel och tecknaren Joe Shuster stod inför ett dilemma när USA gick in i kriget. Figurens rättvisekänsla borde utan tvivel få honom att ingripa på de allierades sida. Inte ens det fruktade Luftwaffe skulle vara någon match för den mantelprydda mirakelmannen. De bekymrade sig över att soldaterna kunde tappa gnistan av berättelser om Stålmannens enkla segrar. Omkring 80 procent av det som lästes inom amerikanska armén var serietidningar, och Stålmannen toppade listan.
Så de lät Clark Kent, hjältens civila alter ego, bli ratad av armén för att han var närsynt. Stålmannen tillbringade kriget på annat håll med att bekämpa skurkar, varav en del var tyskar eller japaner. Han användes fortfarande som symbol för amerikanernas tapperhet och rättfärdighet. På ett tidningsomslag från juli 1944 krokar Lois Lane arm med inkallade soldater och utropar: ”Ni är mina Stålmän!”.
Senare brottades Stålmannen med frågan om han borde ingripa i jordiska konflikter. I filmen Superman II från 1980 offrar han sina superkrafter för att kunna leva ett vanligt liv med Lois, vilket gör att USA – och världen – riskerar att utsättas för den krigsgalne och maktsugne general Zods onda planer. (Det är inte svårt att analysera budskapet i denna historia från kalla krigets dagar.)
Självklart slutar filmen med att Stålmannen återfår sin styrka, återupptar sin uppgift som global beskyddare och återställer den amerikanska flaggan på Vita huset.
Serier och filmer från sent 1900-tal och tidigt 2000-tal porträtterar Stålmannen som allt nervösare för att gå för långt när det gäller interventioner utomlands och frågor om självständighet. Vid ett tillfälle frågar han: ”Vad har jag för rätt att pådyvla någon annan mina värderingar?”. Han strävar efter att åstadkomma så mycket som möjligt med så lite våld som möjligt, och eliminerar terroristceller med kirurgisk precision. Detta avspeglar USA:s policy sedan 2002: att döda fientliga individer med missiler som avfyras från drönare.
Nu har Stålmannen omvandlats för att passa dagens politik. Den nya filmen innehåller som vanligt fånig dialog och planetära hot. Men utan att avslöja för mycket, visar den att konflikten som han kastar sig in i är en fälla. Det är ungefär så som en del i Donald Trumps utrikespolitiska team känner inför skärmytslingar på annat håll: att USA förlorar på att bli inblandat. Det kan tyckas underligt för en man som kan göra vad som helst, att överväga att göra ingenting. Men resultatet blir en film i tiden.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2025. Översättare: Johan Erséus
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
