Europa står inför tre stora utmaningar under det kommande året.
Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Chris Lockwood, Europaredaktör, The Economist
När 2026 inleds är Europa pressat från alla håll. Det krävs pengar för att återuppbygga försvaret inför hotet från ett alltmer fientligt Ryssland. Samtidigt utökar man stödet till Ukraina när USA drar sig tillbaka. Man måste hitta ett sätt att få fart på den ekonomiska tillväxten, samtidigt som protektionismen sprider sig över världen. Annars är risken stor att missnöjda väljare drivs ut mot de politiska ytterkanterna. Och man måste fortsätta med klimatomställningen, trots stark press från den populistiska högern om att sänka eller överge klimatmålen. Varje enskild uppgift skulle vara svår i sig. I kombination är det en mardröm.
Rysslands invasion av Ukraina 2022 blev ett uppvaknande – och utmaningarna bara växer. Ryssland har eskalerat provokationerna genom att klippa av kablar i Östersjön, sabotera och utföra lönnmord runt i Europa. Landet skickar också drönare till Polen och Rumänien samtidigt som landets flygvapen med uppsåt kränker Natos luftrum. Det här lär fortsätta och bli värre under 2026. Donald Trumps dubbla budskap i relationerna med USA:s allierade i Europa har stärkt Vladimir Putin. Han fortsätter att testa gränserna i syfte att splittra och skada Nato.
När 2026 inleds är Europa pressat från alla håll.
Nästan alla Nato-medlemmar lever nu upp till alliansens mål från 2014 om försvarsutgifter på 2 procent av BNP. Ett nytt mål på 3,5 procent fastställdes vid toppmötet i juni 2025. Men med undantag av Polen, Litauen och Lettland har få medlemmar ens inlett arbetet med att förklara för väljarna hur detta ska genomföras. Tyskland har varit modigast: landets förbundskansler Friedrich Merz har undantagit försvarsområdet från den tyska skuldbromsen och har presenterat ett sätt att nå det nya målet redan till 2029. Spanien säger sig inte vara bundet av beslutet.
2026 lägger Europa mer på försvaret än någon gång sedan kalla kriget. Ändå är man inte i närheten av den ”strategiska autonomi” som Frankrikes president Emmanuel Macron vill se. Därför kan 2026 komma att domineras av bråk om var extrapengarna till försvaret, och till Ukraina, ska hämtas. Under krigets tre första år bidrog USA och Europa med vardera cirka 50 miljarder dollar per år till Ukraina. Bidragen från USA har nu
sinat. Även om kriget tar slut kommer Ukraina att behöva stöd i många år framöver. 2026 måste politikerna hantera den frågan.
Det blir också ännu ett prövoår för Europas ekonomier. Inflationen faller, liksom räntorna, men tillväxten är fortfarande svag och höga försvarsutgifter bidrar inte nämnvärt. Produktivitetsökningen har planat ut, en åldrande arbetskraft leder till minskad produktion, och riskkapital och arbetstillfällen försvinner till USA och Asien.
Kvoten mellan statsskuld och BNP ligger på över 100 procent i Italien, Frankrike, Spanien och Belgien.
De offentliga finanserna tyngs av skulder från pandemiåren, av gröna subventioner och nu av försvarsutgifter. Pressen ökar under 2026, eftersom svaga regeringar inte klarat att driva igenom nedskärningar i välfärden och att höja skatterna. I Frankrike kan Emmanuel Macron utlysa nyval som en lösning på problemet.
Tysklands nya infrastruktursatsning, ett paket som omfattar 500 miljarder euro, kan höja stämningen något. Nya vägar, järnvägar och elnät lockar till sig privata investeringar.
I hela euroområdet förväntas tillväxten öka måttligt, men bara till 1,2 procent från 0,8 procent under 2025. Europeiska exportföretag möts fortsatt av höga tullar i USA, deras största marknad.
Det tredje problemområdet att hålla koll på under 2026 är klimatpolitiken.EU:s ambitiösa mål för att minska utsläppen av växthusgaser möter motstånd.
Ytterkantshögern, som är på frammarsch i hela EU, vill inte bara stoppa migrationen, utan är också motståndare till grön politik. Ett förbud mot nya bensinbilar till 2035 och nettonollutsläpp till 2050 tycks vara allt mer orealistiska mål. Röster har höjts för att försvaga EU:s gränsjusteringsmekanism för koldioxid. Den förväntas träda i kraft 2026. Under det kommande året kan regeringarna tvingas ompröva sina ståndpunkter – inte minst om högerkantspartiet Nationell samling vinner ett parlamentsval i Frankrike.
Europa har lyckats vända svårigheter till möjligheter tidigare. Eurokrisen ledde till de första stegen mot en bankunion och en ny långivare i sista hand. Pandemin ledde till gemensam upplåning. Och kriget i Ukraina har gjort att steg tagits mot en integration av försvaret. Får vi se lika djärva åtgärder under 2026? Det verkar tyvärr föga sannolikt.
Tänk om?
Enligt Natos grundfördrag är ett angrepp på ett medlemsland att betrakta som ett angrepp på alla. Vad händer om Ryssland angriper en Nato-medlem? Skulle alliansen verkligen svara militärt och riskera krig med Ryssland? Om Donald Trump försökte stoppa ett sådant svar skulle Nato ohjälpligt försvagas.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
