Lyckas Kina locka Indien?

Mot slutet av 2026 kommer Xi Jinping att hålla stor galamiddag för de politiker som leder drygt tre femtedelar av världsekonomin. Asia Pacific Economic Cooperation (APEC)-toppmötet, som hålls i Kina för första gången sedan 2014, innebär en vändpunkt för Kinas rykte. Xi vill att världen, och Asien i synnerhet, ska se Kina som den mest pålitliga handelspartnern, i implicit kontrast till osäkerheten kring handel med president Trumps USA.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Aaron Connelly, Utrikespolitisk redaktör, Asien, och chef för Singapore-kontoret, The Economist

Mot slutet av 2026 kommer Xi Jinping att hålla stor galamiddag för de politiker som leder drygt tre femtedelar av världsekonomin. Asia Pacific Economic Cooperation (APEC)-toppmötet, som hålls i Kina för första gången sedan 2014, innebär en vändpunkt för Kinas rykte. Xi vill att världen, och Asien i synnerhet, ska se Kina som den mest pålitliga handelspartnern, i implicit kontrast till osäkerheten kring handel med president Trumps USA. 

Redan under 2025 visade Kina glimtar av denna strategi. I slutet av oktober utökade de sitt frihandelsavtal med Association of South-East Asian Nations (ASEAN). Att Kina kunde komma överens med övriga ASEAN-länder var anmärkningsvärt. De har anklagat Kina för att undergräva inhemska tillverkare genom att dumpa lågprisvaror i regionen. Det nya avtalet gör det de facto svårare för ASEAN-länderna att blockera exporten av kinesisk överkapacitet.

Men i en värld där USA blivit den främsta källan till geopolitiska risker, har små stater ont om alternativ. Jämfört med Trump framstår Xi som långt mer pålitlig. Under det kommande året hoppas Kina teckna nya handelsavtal med gulfstaterna, Schweiz och Sydkorea.

Ett av Kinas ambitiösa mål är medlemskap i Trans-Pacific Partnership.

I juni 2025 meddelade Xi ensidiga tullsänkningar för import från Afrika. Bara några månader senare avslutade Trump ett projekt där afrikanska länder gavs tillgång till den amerikanska marknaden i utbyte mot marknadsekonomiska reformer. 

Ett av Kinas ambitiösa mål är medlemskap i Trans-Pacific Partnership, den sammanslutning som Barack Obama en gång hoppades skulle flytta regionens ekonomiska tyngdpunkt från Kina och mot USA. Istället drog sig Trump ur avtalet på första dagen av sin första mandatperiod. Japan och Australien, två av ursprungsmedlemmarna, är skeptiska till att överhuvudtaget släppa in Kina, då de i närtid drabbats av kinesiska ekonomiska påtryckningar. Men när handelshindren växer runt om i världen kommer de att vackla i sin beslutsamhet. Mot slutet av 2026 kan Kina vara på väg in. 

Framgången för Kinas ekonomiska diplomati hänger på hur de hanterar APEC. Organisationen, bestående
av 21 länder, verkar vanligtvis i det fördolda. Den inrättades under det tidiga 1990-talets glansdagar för att liberalisera handeln över Stilla havet, men frihandelsuppdraget strandade under den asiatiska finanskrisen 1997 och återhämtade sig aldrig. Oftast utgör APEC-mötena bara ett årligt forum där nationella ledare kan träffas för att diskutera ekonomi, och ett av få där både amerikanska och kinesiska presidenter regelbundet deltagit. 

Men APEC går upp i högsta växel när en stor ekonomi som Kina är värdland. Värdskapet innebär att de leder dussintals möten om ekonomisk politik under året, och ordförandelandet sätter agendan. Stora stater utnyttjar ofta situationen för att driva på för den samhällsekonomiska modell de föredrar. Kinas ekonomiska experter har ännu inte avslöjat hur de planerar att dra nytta av 2026 års agenda, men sannolikt kommer de att försöka stärka sina band till medlemsländernas ekonomier när USA kapar banden. 

Kina kan försöka charma APEC-länder och andra genom att skilja ut sig gentemot Trumpadministrationen särskilt på två områden: AI och klimatpolitik. Medan USA har skrutit om sin ”seger i AI-kapplöpningen”, har Kina i sin diplomati lagt fram tekniken som en möjlighet för länder i det globala syd att komma ikapp. Även i klimatfrågan har Kina spelat ansvarstagande och presenterat blygsamma utsläppsminskningsmål som ändå framstår tilltalande i kontrast mot Trumps konstaterande att global uppvärmning är en bluff. 

USA kan fortfarande sabba festen. Trumps hot om 40-procentiga tullar på ”omlastade” varor är luddigt. Det finns ingen tydlig definition av omlastning. Men enligt vissa analytiker kan försämrade handelsrelationer mellan Kina och USA 2026 innebära att Trump riktar den mekanismen mot länder som ingått nya handelsavtal med Kina. Det skulle bara ytterligare skada USA:s rykte som pålitlig handelspartner.