Balansgång mellan krig och fred
Vissa länder vill ha regional omvandling, andra inte.
Det kan låta paradoxalt men krigen som svept över Mellanöstern de senaste två åren har varit både omvandlande och ofullständiga. I två decennier hade Iran och dess allierade påtvingat regionen sina lagar. Men sedan krossade Israel det nätverk av miliser som stöttades av Iran och förstörde imperiet. Assadregimen i Syrien kollapsade. Sedan bröt Israel ett tabu när man, med USA:s stöd, attackerade själva Iran. Men Irans imperium är inte uträknat. Hamas är försvagat, men livsdugligt, som Hizbollah i Libanon.
Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Gregg Carlstrom, Mellanösternkorrespondent, The Economist
Det kan låta paradoxalt men krigen som svept över Mellanöstern de senaste två åren har varit både omvandlande och ofullständiga. I två decennier hade Iran och dess allierade påtvingat regionen sina lagar. Men sedan krossade Israel det nätverk av miliser som stöttades av Iran och förstörde imperiet. Assadregimen i Syrien kollapsade. Sedan bröt Israel ett tabu när man, med USA:s stöd, attackerade själva Iran. Men Irans imperium är inte uträknat. Hamas är försvagat, men livsdugligt, som Hizbollah i Libanon.
Den iranska regimen överlevde tolv dagar av israeliska och amerikanska bombningar. I Syrien har Ahmed al-Sharaa ett bräckligt grepp om sitt land. Det kommande året blir en kamp mellan förändring och kontinuitet. Donald Trumps hoppfulla vision omfattar ett återuppbyggt Gaza, ett avtal om Irans kärntekniska program och fler arabstater som normaliserar banden med Israel. Men starka krafter sätter hinder i vägen.
Den stora frågan är vad som händer med Gaza. För att återuppbyggnaden ska börja måste många saker gå rätt. Hamas måste lägga ned vapnen. Arabstaterna måste sätta in fredsbevarande trupper trots oron för att de ska hamna i strid med palestinierna. Israel måste acceptera en roll för den palestinska myndigheten, och ge vissa garantier för att kriget verkligen är över.
Allt det verkar osannolikt. Går återuppbyggnaden långsamt kan delar av Gazas två miljoner människor försöka fly. Det skulle försvåra Israels relation med Egypten, och ge Israel en förevändning för att återuppta striderna i Gaza.
En annan fråga är om Israel och Iran hamnar i en ny konflikt. Iran kan undvika det genom att sluta ett avtal med USA, men högste ledaren ayatolla Ali Khamenei är ovillig att göra den sortens eftergifter som Trump kräver. Hans kärntekniska program är i spillror efter det tolv dagar långa kriget i juni, men han överger det inte. Om det blir ett andra krig försöker Israel förmodligen störta regimen. Men om Iran tror att Israel är inriktat på regimskifte kan de ge sig på grannarna på andra sidan Persiska viken. Det skulle tvinga Trump att välja mellan att tygla Israel och att riskera stabiliteten hos USA:s arabiska allierade.
En tredje fråga är om Trump lyckas utöka Abraham-avtalen från 2020, då fyra arabstater normaliserade relationerna med Israel.
Israel är för både förändring och stagnation.
Det är orealistiskt att tro att Syrien och Libanon ska skapa djupare band till den judiska staten. Men Syrien kan underteckna en icke-aggressionspakt för att begränsa Israels intrång på sitt territorium. Libanon kanske inte ens sträcker sig så långt, eftersom landet går till val i vår. Men ett fredsfördrag, vilket länge varit tabu, kan komma på tal.
Det blir svårare att göra framsteg med den saudiska kronprinsen Mohammed bin Salman. Om Saudiarabien normaliserar banden med Israel skulle nog andra arabiska och muslimska stater haka på. Men saudierna är tydliga med att de inte kommer att erkänna Israel om de inte går med på en verklig fredsprocess med palestinierna. De har få anledningar att ändra den inställningen. Deras tidigare förhoppning var att Abrahamavtalet skulle leda till en formell försvarspakt med USA.
Under 2026 kan de få till en ändå. Om Trump är den främsta förespråkaren för förändring, är Iran den främsta för stagnation. Ayatollan har i årtionden försöka gå balansgång mellan krig och fred med Israel, och varit på randen till att bygga en atombomb. Balansakten har misslyckats. Men vid 86 års ålder verkar han inte kunna ändra kurs. Det får hans efterträdare ta itu med. Förvirrande nog är Israel för både förändring och stagnation. De stöder Trumps vision för omvandling i regionen, men den som vinner valet i Israel kommer inte att vilja göra eftergifter till palestinierna. Drömmen om regional förening får vänta: Israel förblir en oälskad regional ledare.
Allt det här innebär ett oroligt år för gulfstaternas monarker. De är nervösa över att bli måltavlor för Iran och tyngda av återuppbyggnaden av Gaza. Saudierna vill dessutom undvika ultimatum från Trump om relationen till Israel. De fortsätter med smicker och gåvor, samtidigt som de stärker banden till andra makter. Den mest omedelbara och varaktiga förändringen kan vara att USA:s stöd till Israel har gjort gulfstaterna mer nervösa inför att förlita sig på dem för regional stabilitet.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
