Kampen hårdnar om Arktis

Arktis kommer allt närmare den globala ekonomin.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Anton La Guardia, diplomatiredaktör, The Economist

Norra ishavets kustområden sjuder alltmer av aktivitet. Havet trafikeras av tankfartyg, fraktfartyg, forskningsfartyg, pråmar, kryssningsfartyg och till och med privata lustjakter. Och mer är att vänta till våren 2026 när isen bryts. I takt med att polarisen krymper blir Arktis mindre avlägset och otillgängligt.

På konventionella kartor är Arktis avhugget och marginellt. Men om man betraktar polarregionen uppifrån (se karta på nästa sida) blir det genast uppenbart varför regionen står vid ett strategiskt vägskäl. Polarregionen spänner över de eurasiska och amerikanska landmassorna, och binder samman Atlanten och Stilla havet. Den är rik på olja, gas, mineraler och fisk. Den har också förutsättningar att korta ned de sjötransporter som i dag måste pressas genom Suez- och Panamakanalerna, något som på senare år har blivit svårare på grund av konflikter respektive torka.

Hur lång tid det tar för Arktis att öppnas upp beror på klimatförändringarna, ekonomiska faktorer och framför allt geopolitiken. Smälttakten har avtagit de senaste åren. Men om inte den globala uppvärmningen på något sätt
plötsligt stoppas, är det oundvikligt med allt fler isfria somrar. Havsisens årliga minimiutbredning var 39 procent mindre i september 2025 än 1980. Mindre is underlättar sjötransporter, men medför komplikationer. Lösare is är mer oförutsägbar, stigande havsnivåer och stormar skadar kustlinjer utan fastis, tinande permafrost försvagar byggnader och isvägar är bara farbara när de är frusna.

Rivaliteten mellan Kina, Ryssland, USA och de västeuropeiska länderna – och utvecklingen längre bort – har stor påverkan på vad som händer på toppen av klotet. Om kriget i Ukraina avslutas och sanktionerna mot Ryssland hävs under 2026, kan västländerna komma att återuppta investeringarna i ryska Arktis. De amerikanska och ryska presidenterna Donald Trump och Vladimir Putin har diskuterat framtida uppgörelser om Arktis. Men om kriget i Ukraina fortsätter och Trump bestämmer sig för att fortsätta att dra åt tumskruvarna, kan Ryssland få svårt att exportera arktisk olja och gas. Då kan fossilprospekteringen få ett uppsving på annat håll, särskilt kring Alaska, där Trump lättar på regelverket.

Om det fortsätter att vara riskabelt att ta sjövägen till och från Röda havet via Suezkanalen på grund av huthirebellernas attacker i Jemen, kommer intresset att öka för att utveckla den kortare, men svåra och årstidsbetonade Nordostpassagen längs Rysslands norra kust. I dagsläget används den huvudsakligen för att transportera rysk olja, gas och andra råvaror till Kina. Men under hösten seglade ett kinesiskt containerfartyg från Ningbo i Kina till Felixstowe i Storbritannien genom Nordostpassagen i vad företaget påstår vara starten på en reguljär fraktförbindelse. Sydkorea säger att man kommer att börja provköra den under 2026. Om huthierna lägger ned sina vapen kommer dock Nordostpassagen att bli mindre attraktiv.

Det är svårt att verka i Arktis, även om det är mindre is. Ekonomiska projekt, inte minst infrastrukturprojekt, kommer att vara priskänsliga och beroende av statligt stöd. Det är tveksamt om Trump-administrationen kan förverkliga sin ambition att fördubbla Alaskas oljeexport med tanke på de svindlande kostnaderna för att borra efter olja och pumpa den från North Slope genom den 1 300 kilometer långa oljeledningen Trans-Alaska Pipeline. Än mer ovisst är det med den ”stora, vackra tvillingledning” som föreslås förse de asiatiska marknaderna med flytande naturgas. Det företag som ligger bakom projektet påstår att det
kommer att börja rörläggningen 2026.

Samtidigt kommer Kinas exportrestriktioner för sällsynta jordartsmetaller att öka efterfrågan på Arktis naturtillgångar, vilket kan vara en förklaring till att Trump vill överta Grönland. Men förhållandena där är ännu svårare än i Alaska. 

Under 2026 påbörjas arbetet med att bygga ut hamnen i Nome i västra Alaska för att skapa en djuphavshamn nära det alltmer trafikerade Berings sund. I dag är den närmaste hamnen Dutch Harbour, cirka 1 300 kilometer bort. En ökad kapacitet i Nome innebär bättre förutsättningar för det planerade närliggande gruvprojektet Gra­phite One, som ska producera grafit till litiumjonbatterier. 

I årtionden var Arktis lite som en snöglob – en kuriositet som man betraktade utifrån, säger Mads Frederiksen vid det Arktisövergripande organet Arktiska ekonomiska rådet som verkar för ekonomisk utveckling och har sitt säte i Norge. Han menar dock att Arktis alltmer kommer att vara en del av en globalt sammanlänkad värld. Det kommer att bli tydligt under det kommande året.