FN:s klimatpanels första utvärderingsrapporter var tjocka luntor av vetenskaplig kunskap om klimatet som publicerades ungefär vart åttonde år. De innehöll en rad framtidsscenarier. Varje scenario resulterade i olika stor global uppvärmning, beroende på vilka antaganden som gjordes om politik, teknik, energianvändning och befolkningsstorlek. Det visade sig dock vara svårt för människor som inte var forskare att förstå dessa rapporter, och inte minst att omsätta dem i handling.

Rachel Dobbs, klimat- och miljö­­korrespondent, The Economist

FN:s klimatpanels första utvärderingsrapporter var tjocka luntor av vetenskaplig kunskap om klimatet som publicerades ungefär vart åttonde år. De innehöll en rad framtidsscenarier. Varje scenario resulterade i olika stor global uppvärmning, beroende på vilka antaganden som gjordes om politik, teknik, energianvändning och befolkningsstorlek. Det visade sig dock vara svårt för människor som inte var forskare att förstå dessa rapporter, och inte minst att omsätta dem i handling.

När den femte rapporten lades fram 2013 stod det dock klart att sambandet mellan de samlade koldioxidutsläppen och temperaturhöjningen var mycket linjärt. Komplexa detaljer kunde nu uttryckas som en enkel ”koldioxidbudget”: om du vill begränsa uppvärmningen till en viss nivå kan du bara släppa ut en viss mängd koldioxid. För att ha 50 procents chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 °C över den förindustriella nivån fastställdes koldioxidbudgeten till 2 890 miljarder ton. Män­niskan hade redan 2019 släppt ut 2 390 miljarder ton. Därmed återstod 500 miljarder ton.

2026 tycks bli ett sista år med svarta siffror. Enligt den senaste prognosen fanns det i början av 2025 endast 130 miljarder ton koldioxid kvar i budgeten. För att ha 67 procents chans att hålla temperaturen under 1,5 °C-tröskeln återstod bara 80 miljarder ton. Det innebär att vi med dagens utsläppstakt på cirka 42 miljarder ton per år med 33 procents risk kommer att överskrida tröskelvärdet innan 2026 är slut. Det är också troligt att temperaturen kommer att stiga mer än 1,5 °C före utgången av 2027. Slutsatsen att mänskligheten är på väg mot en värld efter 1,5 °C tycks oundviklig.

I bästa fall borde detta ge oss ökad motivation. Inbakat i Parisavtalet från 2015 fanns ett tyst konstaterande att många länder inte kunde, eller inte ville, minska utsläppen snabbt nog för att förhindra en farlig temperaturökning. I alla praktiska utsläppskurvor för att hålla uppvärmningen under 1,5 eller 2°C vid århundradets slut, gavs utrymme för temperaturen att överskrida målen under en period för att sedan sjunka igen.

Hur länge och med hur mycket målen överskrids beror på hur snabbt det går att få ned utsläppen till nära noll. Det beror också på hur snabbt det går att få fram teknik som tar upp koldioxid och möjliggör negativa utsläpp, och därmed kompenserar för att budgeten överskrids. Sådan teknik finns, men bara i liten skala och till en svindlande hög kostnad.

Regeringarna har en del svåra beslut att fatta 2026. När 1,5°C-gränsen har passerats kommer antingen en minskning av temperaturen via negativa utsläpp, eller en stabilisering av den på mindre än 2°C uppvärmning, fortfarande att kräva dramatiska utsläppsminskningar. Framtiden har, som Homer Simpson utbrast när ett lån förföll till betalning, en tendens att förvandlas till ett ”ruttet, jädra nu”.