Farväl till det lilla myntet

I ensamt majestät låg det lilla bruna myntet på fönsterbrädan i trädgårdsskjulet. Ibland tittade en spindel eller en fluga förbi; han var täckt av spindelnät och ett tunt lager damm. Morgonsolen värmde och försvann. Han hade lagts där ”ifall”.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Ann Wroe, redaktör för Minnesorden, The Economist

I ensamt majestät låg det lilla bruna myntet på fönsterbrädan i trädgårdsskjulet. Ibland tittade en spindel eller en fluga förbi; han var täckt av spindelnät och ett tunt lager damm. Morgonsolen värmde och försvann. Han hade lagts där ”ifall”.

Han var kanske liten, men ändå hyggligt stor för att vara ett mynt. Det var förstås en ”han”, eftersom han bar Abraham Lincolns allvarliga, skepparkransprydda porträtt med de rörande orden ”I Gud vår förtröstan”. På baksidan sågs Lincolnmonumentet i Washington D.C. – ett tecken på att han hade myntats mellan 1959 och 2009, om nu någon behövde veta det. Det gjorde ingen. Ingen behövde honom till särskilt mycket längre. Folket på myntverket brukade sårande påpeka att det kostade mer att tillverka en penny (2024: 3,69 cent) än den var värd, vilket kostade dem 85 miljoner dollar om året. De förklarade att det var därför som de skulle avsluta tillverkningen 2026.

Det var sant att han inte hade den friska kopparglöden, eftersom han inte innehöll särskilt mycket koppar: bara 2,5 procent som en tunn plätering, medan hans äldsta förfader, som såg dagens ljus 1787, hade varit helt av koppar. Själv bestod han nästan enbart av zink, ett material för sittbadkar och foderhinkar. Men under sin glansperiod kunde han ha varit en passande fästman till en Liberty-penny med kvinnoporträtt, om hon inte hade varit på tok för gammal för honom.

Han låg ensam. Vilket var underligt, eftersom han oftast hade levt i klirrande sällskap. Med ett halvdussin i en ficka, ihopkladdad med ludd och tuggummipapper, skvalpande i botten på en portmonnä, skadad av puderdosor och kvävd av näsdukar, skakad fram och tillbaka i facken på gamla kassa­apparater. På sistone hade han tryckts ned i en burk på en kökshylla med kanske hundra andra mynt, och legat med deras kanter i sitt ansikte i åratal. Någon i Alabama hade visst samlat 2,3 miljoner encentare under 38 år och lagrat dem i 200-literstunnor i garaget. 

Sedan en tid hade folk varit sura på honom. Han var ett bekymmer. Varuautomater spottade ut honom, de gillade inte zinken. När han lämnades över i växel viftade köparna föraktfullt bort honom med ”behåll pennyn”, eller bara lämnade kvar honom. Allt oftare drog de bara upp ett kort och ignorerade honom fullständigt – ja, i rättvisans namn struntade de även i de bullriga tiocentarna och stöddiga femcentarna. Han ägnade allt längre tid åt att bara ligga där han låg.

Så hade det inte alltid varit. Under den amerikanska revolutionen kunde man köpa en brödlimpa eller ett stop öl för en cent. På den tiden hade pennyn en sprittande tillvaro när den slängdes upp på fuktiga värdshusbord och mjöliga butiksdiskar. 1825 räckte en cent till ett kvartskilo socker eller två kilo potatis, 1869 till ett bibeltraktat, 1909 till ett nummer av New York Tribune och på 1930-talet till en tågresa på en dryg kilometer. Men till slut var en kola det enda man kunde köpa för en cent.

Med ekonomiska mått ville han ändå känna sig betydelsefull, och uppmuntrade noggranna budgetar och exakta utgifter. Så länge mynt som han cirkulerade fanns det ingen anledning att avrunda till närmaste tiotal, priset beräknades in i minsta detalj (det vill säga till honom). Att runda av uppåt gödde bara inflationen. Men när en Donald Trump Action Man kostade 19:99 i stället för 20 dollar, blev folk mer frestade att köpa figuren – vilket gav ekonomin en skjuts. De sa att skillnaden på en cent var en villfarelse som inte gjorde någon skillnad, men 1946 hade 170 000 arbetare på General Motors strejkat för att de erbjöds en löneökning som var en cent mindre än de hade krävt. Den enskilda pennyn betydde värdighet för dem. 

Och så hade vi frågan om välgörenhet. Hur skulle det gå för alla insamlingsbössor utan sådana som han? I många städer samlade skolbarn encentare i tygpåsar till goda ändamål. Sakta men säkert fick de ihop tusentals dollar. Personer som inte var benägna att skänka större belopp tömde sina fickor på småslantar och kände sig sedan lättade på alla sätt.

Sådana argument bet inte på myntverket. Vad hade han för framtid? Kanske som accessoarer. Pennymynt är ju trots allt lyckobringande. Omkring 70 procent av amerikanerna har sagt att de fortfarande skulle plocka upp ett mynt om de såg det. Senator John McCain hade en turpenny i sin vänstra byxficka – och bar även en penna, skor, stenar, kompass och fjäder av samma skäl. Som ett stiligt mynt kunde han bli en knapp eller ett hängsmycke. Det fanns värre öden, som att kastas i en önske­brunn eller pressas till en oval id-bricka vid någon historisk sevärdhet.

Så gick hans tankar medan han undrade vad hans ägare hade menat med att lägga undan honom ”ifall”. Ju mer han funderade insåg han sin användbarhet. Han kunde få upp ringen på en konservburk, hålla distansen mellan kakelplattor och vrida kylskåpets termostat. Han kunde klistras under ett ben och få en stol att sluta vicka. Om han hade haft lite mer koppar i sig, hade han kunnat förlänga livet på snittblommor (eftersom koppar är bakteriedödande) och rengjort missfärgad metall. Han kunde fortfarande göra nytta.

Ödmjukt accepterade han sin nya nationella roll. En dag kanske han skulle få höra sin ägare säga: ”Jag är glad att jag behöll den där encentaren”. I en avlägsen framtid skulle han kanske bli lika sällsynt och värdefull som Liberty-pennyn han fortfarande var lite förtjust i. Det var hans största tröst: att åtminstone en del människor fortfarande förstod att det nominella värdet och det inneboende värdet är två helt olika saker.