2026 är make-or-break för Europa
Förmågan att attrahera investeringar, talanger och innovationskraft kommer att avgöra Europas ekonomiska och strategiska ställning under det kommande decenniet. För Sverige, med sin starka life science-sektor och höga innovationsnivå, är insatserna särskilt höga.
När EU-minister Jessica Rosencrantz och Lif:s vd Sofia Wallström möts i ett öppet samtal står en fråga i centrum: hur kan Sverige och Europa stärka sin konkurrenskraft i ett globalt innovationsrace som hårdnar snabbt?
Text: Ulrica Segersten. ©InPress2026.
När EU-minister Jessica Rosencrantz och Lif:s vd Sofia Wallström möts i ett öppet samtal står en fråga i centrum: hur kan Sverige och Europa stärka sin konkurrenskraft i ett globalt innovationsrace?
– 2026 är i många avseenden make-or-break för Europa, konstaterar Jessica Rosencrantz.
Samtalet kretsar kring Europas konkurrenskraft, strategiska beroenden och framtiden för life science – i en tid då globala maktförskjutningar, ny teknik och geopolitiska spänningar förändrar spelplanen.
En av de övergripande frågorna gäller Europas industriella bas: har kontinenten gått för långt i att flytta ut grundläggande tillverkning och fokusera enbart på högre värdekedjor?
Jessica Rosencrantz menar att utvecklingen inte var ett uttalat politiskt vägval:
– Det är snarare en konsekvens av globalisering, handel och marknadsekonomi – principer som byggt Europas styrka.
Samtidigt kräver dagens säkerhetsläge större realism.
– Vi kan inte vara naiva kring beroenden. Kritiska råmaterial är ett tydligt exempel. Europa måste minska sårbara beroenden av ett fåtal länder.
Grundreceptet ligger dock fast:
– Mer handel och fler avtal – inte tullar.
Konkurrenskraften avgörs av ny teknologi
Rosencrantz pekar på att Europas största utmaning inte enbart är industriell, utan handlar om produktivitet – särskilt inom nya teknologier. Med hänvisning till Mario Draghis rapport om Europas konkurrenskraft betonar hon att gapet mot USA och andra ledande ekonomier är tydligast i den nya ekonomin.
Prioriteringarna är välkända:
• en verkligt fungerande inre marknad, särskilt för tjänster
• mindre byråkrati
• starkare kapitalmarknader
• snabbare handelsavtal
– Vi vet vad som behöver göras. Nu måste vi göra det.
Samtidigt framhåller hon Sveriges styrkor:
– Stockholm är ett kapitalcentrum. Sverige rankas högt i innovation och unicorns per capita. Vi behöver bli bättre på att berätta den historien i Europa.
Sofia Wallström lyfter Europas historiska ledarskap inom läkemedelssektorn – men varnar för att det inte längre är givet.
– Sverige slår över sin viktklass. Frågan är om vi kommer fortsätta göra det.
Hon beskriver situationen som ett strukturellt skifte snarare än en tillfällig svacka.
– Det här är ett nytt spel. Att stå still är inte längre neutralt.
Life science är en central motor i svensk ekonomi:
– Nästan 10 procent av Sveriges export kommer från sektorn. Men det är inte business as usual.
”Man kan inte vinna innovationsracet med ett kostnadsminimeringsperspektiv”
Wallström pekar på ett tydligt problem: Sverige investerar relativt lite i nya innovativa läkemedel.
• Sverige rankas 17 av 22 länder i Europa i andel av BNP
• Priserna på nya behandlingar ligger cirka 18 procent under snittet i jämförbara länder
– Sverige är i praktiken ett lågprisland för läkemedel. Det säger något.
Konsekvensen riskerar att bli en urholkad innovationskraft.
– Man kan inte konkurrera globalt med ett undvika-kostnadsökningar-tänk. På sikt tappar vi produktivitet, tillväxt och samhällsnytta.
Samtalet berör också USA:s allt mer offensiva industripolitik, där läkemedelspriser och incitament används strategiskt. Wallström lyfter Storbritannien som ett varnande exempel.
– Investeringar i forskning och produktion har bromsats eller dragits tillbaka som svar på en America First-politik. Europa har inte råd att hamna där.
Jessica Rosencrantz återkommer till behovet av balans mellan industrins krav på långsiktiga incitament och politikens mål om tillgänglighet och rimliga priser.
– Det måste fortsatt löna sig att investera i forskning och nya behandlingar, säger hon.
Jessica Rosencrantz pekar också på behovet av att minska den regulatoriska bördan i Europa.
– Varje regel har goda intentioner, men sammantaget har det blivit för tungt. Vi måste våga ”kill some darlings”.
Tecken på förändring finns, menar hon, bland annat genom EU:s arbete med så kallade omnibuspaket för förenkling.
– Tonläget förändras, men vi måste öka takten.
Varningen är tydlig:
– Vi vet vad som krävs. Men vi kan inte behöva 25 år för att göra det. 2026 är i många avseenden make-or-break för Europa.
Fart, skala och motståndskraft
Sofia Wallström avslutar med att peka på behovet av ett nytt europeiskt jämförelsemått.
– Vi ska inte bara mäta oss mot USA, utan också mot Kina – särskilt inom medicinsk innovation. Ledarskap tillhör dem som kan leverera fart, skala och resiliens.
För ett litet, exportberoende land som Sverige är insatsen hög. Samtalets slutsats är tydlig: Europas framtida konkurrenskraft avgörs av förmågan att gå från analys till handling – snabbt.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
