Har Europa gett upp hoppet om USA i Nato?
Donald Trump är rasande över att europeiska allierade vägrar att hjälpa till i kriget mot Iran.
SUEZ-krisen, Vietnamkriget, invasionen av Irak: utomeuropeiska krig har en tendens att tära på sammanhållningen inom Nato. USA:s månadslånga bombningar av Iran, i samverkan med Israel, ser ut att ha skapat den värsta osämjan hittills. Somliga fruktar permanent splittring. President Trump har blivit alltmer fientligt inställd till sina europeiska allierade. Han har rasat över deras vägran att skicka fartyg för att öppna Hormuzsundet, och den ovilja som vissa visat inför att underlätta USA:s insatser.
Ur The Economist, 5 april 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Kriget mot Iran har utlöst en djup kris inom Nato. Donald Trump anklagar europeiska allierade för bristande stöd. Nato kan stå inför en permanent splittring – eller tvingas förbereda sig för en framtid utan USA.
SUEZ-krisen, Vietnamkriget, invasionen av Irak: utomeuropeiska krig har en tendens att tära på sammanhållningen inom Nato. USA:s månadslånga bombningar av Iran, i samverkan med Israel, ser ut att ha skapat den värsta osämjan hittills. Somliga fruktar permanent splittring. President Trump har blivit alltmer fientligt inställd till sina europeiska allierade. Han har rasat över deras vägran att skicka fartyg för att öppna Hormuzsundet, och den ovilja som vissa visat inför att underlätta USA:s insatser.
Vapenvilan som utlystes den 7 april gjorde honom inte på bättre humör. ”Nato fanns inte där när vi behövde dem”, skrev han dagen därpå efter ett möte med Mark Rutte, Natos generalsekreterare. Det blev ingen gemensam presskonferens. Mark Rutte sa senare till CNN: ”Han är uppenbarligen besviken på många Nato-allierade, och jag kan förstå hans poäng.”
Rutte beskrev ett ”utbrett stöd” bland de allierade för att begränsa Irans kärnvapen- och robotkapacitet, och noterade att många länder låtit USA nyttja deras baser, samt att diskussion förs om hur man kan bidra till att trygga fri passage genom sundet. En del européer är obekväma med Ruttes beröm av Trump, som han en gång kallade ”pappa”. Men även om han inte nådde försoning, kan han ha förhindrat akut splittring. Trump upprepade inte sina hot om att lämna alliansen, vilket han tidigare hintat om.
Trump har länge kritiserat Nato och kallat européerna fega. Den 6 april menade han att sprickan inte berodde på Irankriget, utan på europeisk motvilja mot hans önskan om att lägga beslag på Grönland: ”De vill inte ge det till oss. Och jag sa: ’hej då, hej då’.” Han har förmanat Nato att ”komma ihåg Grönland”.
amerikansk
Natoambassadör.
Foto: U.S State Department
Trumps utrikesminister Marco Rubio var en gång i tiden varm Nato-anhängare. Men den 30 mars kallade han alliansen ”enkelriktad” och sa att USA i spåren av Irankonflikten skulle ”omvärdera relationen”. Hans skiftande tonläge sänkte stämningen rejält i Europa. Som senator stod han 2023 bakom ett lagförslag för att hindra utträde ur Nato vid mindre än två tredjedelars majoritet i senaten. Nu tycks han ha ändrat sig.
”De senaste tre månaderna har skadat Nato mer än någon annan tremånadersperiod i alliansens historia”, menar Ivo Daalder, före detta amerikansk Nato-ambassadör. Vapenvilan i Iran avvärjde Trumps hot om att ”en hel civilisation kommer att dö”, och kan kanske förhindra ett mer omedelbart sammanbrott i relationen till Europa, men ”skadan är skedd”.
Daalder beskriver hur européernas ovilja att bidra till kriget försvagade de Nato-vänliga amerikaner som menar att Europa för USA utgör en språngbräda i global maktutövning.
Spanien har varit mest öppet konfrontativa. De når knappt Natos gamla mål om 2 procent av BNP i försvarsutgifter, och motsätter sig det nya 3,5-procentsmålet. Landet stängde sina baser och sitt luftrum för USA:s militär vid angreppen mot Iran. Italien, som också släpat efter i försvarsutgifterna, hindrade amerikanska plan från att använda en bas på Sicilien. Frankrike har skickat stridsflyg för att hjälpa Förenade Arabemiraten bekämpa drönare, och ett hangarfartyg för att försvara Cypern. Storbritannien, som initialt vägrade låta USA använda landets baser, tillät det senare, men endast för att försvara Irans grannländer från motangrepp.
Kurt Volker, tidigare amerikansk Natoambassadör, beskriver européernas agerande som ”dumdristigt”. ”De agerar känslomässigt, inte rationellt, i förhållande till Trump.” Volker tror att kongressen kommer att blockera Trumps eventuella försök att överge Nato.
”Det är en röd linje för många republikaner. Kanske den enda”, menar han. Men Trump behöver inte formellt lämna alliansen för att allvarligt försvaga den, han kan dra tillbaka USA:s styrkor från Europa, eller alliansens befälhavare, en amerikansk general. Trumpadministrationen har diskuterat flytt av amerikanska trupper från så kallade ohjälpsamma europeiska länder, till mer samarbetsvilliga dito.
Den 8 april besökte den brittiske premiärministern Starmer Saudiarabien och andra gulfstater för att diskutera möjligheterna att öppna Hormuzsundet. Britterna hade tidigare stått värd för möten med utrikesministrar och ledande militärer. Farleden hanterar omkring en femtedel av den olja som globalt skeppas sjövägen, och liknande andelar av naturgas och gödsel, samt andra handelsvaror. Sedan krigets början har Iran släppt igenom endast en handfull fartyg, i huvudsak sådana som fraktar iransk olja eller tillhör vänligt sinnade nationer. Nuläget är osäkert.
Före vapenvilan fanns enskilda meningsskiljaktigheter, framför allt mellan Storbritannien och Frankrike, om villkoren för europeiskt deltagande i en insats för att eskortera fartyg genom sundet. Frankrikes president Macron avvisade tanken på att återöppna sundet med hjälp av militärt våld. Först krävdes vapenvila och förhandlingar om ”trygghetsinsatser”. De kraven verkar ha uppfyllts. Men diplomater beskriver hur Frankrike drev på för att leda uppdraget, utesluta USA, och ta med Indien och eventuellt Kina. Storbritanniens linje var att Iran sannolikt inte skulle släppa kontrollen över sundet. För att skydda allierade styrkor ville de att USA skulle leda insatsen.
Även om man klarar den senaste tidens konflikter, väntar svåra tider för Nato inför det årliga toppmötet i Ankara. Det bästa alternativet, enligt en uppgiven finsk företrädare, vore att stärka satsningarna på alliansens europeiska del. Då kanske Trump kan övertygas om att de allierade är beredda att bära en större del av bördan. Mer troligt är att det blir ett steg i förberedelserna för att ta över ledningen av Nato, om Trump väljer att lämna.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
