Gen Z-socialister: En ny vänstertrend
Den nya vänstern, ledd av Gen Z-socialister, utmanar traditionella ekonomiska teorier och betonar individens behov snarare än det gemensamma bästa.
Den nya vänstern, ledd av Gen Z-socialister, utmanar traditionella ekonomiska teorier och betonar individens behov snarare än det gemensamma bästa.
Ur The Economist, 6 maj 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Gen Z-socialister utan ideologi?
En ny generation vänsterpolitiker omprövar ekonomiska idéer kring bostäder, offentliga tjänster, ägande och statens roll. Den tydligaste ideologiska skillnaden mellan Gen Z-socialisterna och föregångare gäller vem som ska betala för alla föreslagna förmåner och skyddsåtgärder – samt stort fokus på egenintresset i stället för det gemensamma bästa.
Olika tider ger upphov till olika typer av vänsteridéer. Efter andra världskriget hämtade socialismen sin styrka från den fackligt välorganiserade tunga industrin, framför allt i Europa. Syftet var inte att avskaffa kapitalismen, utan att styra den genom att förstatliga produktionsmedlen och i stor utsträckning omfördela inkomsterna.
Efter finanskrisen 2007–2009 hävdade ”millenniegenerationens socialister”, som The Economist kallade dem, att den europeiska efterkrigsmodellen hade skapat ledare som stod alltför långt från vanliga arbetstagare och var alltför självgoda inför klimathotet. Deras lösning var att låta arbetstagare ingå i företagens styrelser, bilda medarbetarägda kooperativ och subventionera grön teknik – allt för att skapa en mer hållbar, rättvisare och grönare kapitalism.
Nu växer den senaste socialismvågen. Den drivs delvis av upprörda känslor över den humanitära krisen som orsakats av kriget i Gaza. Men för många väljare har Gaza kommit att stå för något större: en känsla av att deras regeringar lägger för mycket uppmärksamhet och pengar på annat än medborgarnas problem på hemmaplan. De eftersträvar en 2000-talsversion av den ”square deal” som Theodore Roosevelt erbjöd amerikanerna 1904.
I dag betyder det att man måste angripa ett bristfälligt system som berikar mäktiga intressen, eftersom den moderna ekonomin kör över alla som inte finns med på Forbes lista över världens rikaste. BNP är högre än någonsin, och ändå är hyran för hög, lunchen kostar 28 dollar och det är svårt att hitta ett bra jobb.
De nya socialisterna vill alltså att staten ska fastställa priserna på ett stort antal varor och tjänster, särskilt de nödvändigaste som mat och hyra. När det behövs pengar kommer dessa nästan uteslutande att skaffas fram genom att krama ut mer från de allra rikaste.
I stället för ideologi vill man ha någon som ökar inkomsterna och sänker kostnaderna.
Det är en form av populistisk politik som inte bygger på idén om det gemensamma bästa, som under de tidigare vågorna av socialismen, utan på människors snäva egenintresse. Sänk min hyra! Minska mina räkningar! Ge mig gratisbussar! Rädda mitt jobb!
Lösningarna är naiva och ofta omöjliga att genomföra. Men budskapet är så enkelt och så tilltalande att denna Gen Z-socialism vinner anhängare över hela den demokratiska världen.
New Yorks relativt nye borgmästare Zohran Mamdani är en av dem. Seattles borgmästare Katie Wilson en annan. Kandidater från den yttersta vänstern, såsom Graham Platner i Maine och Abdul El-Sayed i Michigan, hoppas bli senatorer i mellanårsvalet i november. I Wisconsin går en annan vänsterpolitiker, Francesca Hong, starkt framåt i opinionsmätningarna inför guvernörsvalet. Enligt vadslagningsmarknaderna ligger den socialistiska kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez från New York på andra plats efter Gavin Newsom, som den mest troliga demokratiska presidentkandidaten 2028.
I Kanada har den radikala vänsterförfattaren Naomi Kleins make Avi Lewis nyligen blivit partiledare för det tredje största nationella partiet New Democratic Party. I Storbritannien växer miljöpartiet Green Party, under ledning av Zack Polanski, kraftigt. I Tyskland ligger vänsterpartiet Die Linke på sin högsta nivå på flera år i opinionsundersökningarna. I Frankrike siktar Jean-Luc Mélenchon, en äldre vänsterpolitiker som är populär bland ungdomar, på nästa års presidentval.
Zohran Mamdani vill frysa hyrorna för de hyresreglerade lägenheterna i New York, öppna kommunägda livsmedelsbutiker som säljer billiga basvaror och erbjuda allmän kostnadsfri barnomsorg fram till fem års ålder. Inför ett delstatsval nyligen lovade Die Linke att avskaffa ”alla avgifter, från förskolan till universitetet”. Zack Polanskis gröna parti vill införa hyresregleringar och göra bussarna gratis för ungdomar, och i Australien vill de gröna göra all kollektivtrafik gratis. ”Tänk er Costco – men som en offentlig tjänst”, säger Avi Lewis om sin plan att inrätta offentliga livsmedelsbutiker över hela Kanada.
Väljarna förkastar millenniegenerationens socialism. 2019 ledde babyboomern Jeremy Corbyn, som är mycket omtyckt bland unga britter, Labourpartiet till dess sämsta valresultat sedan 1935. Bernie Sanders, rörelsens ännu rynkigare amerikanska ansikte utåt, förlorade den demokratiska presidentkandidatnomineringen både 2016 och 2020. I Frankrike lyckades inte Jean-Luc Mélenchon ta sig vidare till den andra omgången i presidentvalet. Socialisterna tvingades söka en ny väg framåt. Ekonomin efter pandemin har gett dem en öppning.
Under 2020-talet har en aldrig tidigare skådad klyfta uppstått mellan hur ekonomin ser ut på papperet och hur den upplevs i verkligheten. Trots att den rika världen präglas av låg arbetslöshet, rekordhöga realinkomster för hushållen och kraftigt stigande aktiemarknader, har människor sällan varit så pessimistiska.
Sedan 2022 har det amerikanska konsumentförtroendet legat kring en historiskt låg nivå (se diagram 1). Under pandemin ansåg 20 procent av européerna att trycket från levnadsomkostnaderna eller bostadsfrågan var ett av de två största problemen som deras land stod inför. Nu tycker 36 procent det, samtidigt som oron för klimatförändringar, arbetslöshet och invandring avtar (se diagram 2). Den socialistiske tänkaren James Meadway sammanfattar vänsterns uppfattning: den ekonomiska tillväxten ”har kopplats bort från förbättringar av levnadsstandarden”.
Folk lägger skulden för sin svåra situation både på företagen och på staten. En opinionsundersökning som genomfördes av undersökningsföretaget Navigator 2024 visade att tre av fem amerikaner ansåg att företagens girighet var en viktig orsak till inflationen.
Det är kanske därför som de själva verkar girigare. Andelen britter som vill att regeringen ska ”höja skatterna och satsa mer” på offentliga tjänster har minskat kraftigt (se diagram 3 nedan), medan andelen som anser att inkomstskatten är ”orättvis” eller ”mycket orättvis” har fördubblats sedan 2019. Andelen amerikaner som anser att deras federala inkomstskatt är ”för hög” ligger på den högsta nivån på två decennier. I Frankrike minskade andelen som litar på att regeringen förvaltar de offentliga medlen på ett bra sätt från 33 procent 2023 till 22 procent 2025.
Allt fler lägger också skulden på tekniken, och framför allt på artificiell intelligens. De fruktar att det snabbt växande antalet datacenter kommer att driva upp elpriserna och att AI, som drivs av dessa serverparker, kommer att ta över deras jobb. Över 60 procent av amerikanerna, britterna och kanadensarna uppger att AI-produkter och tjänster gör dem ”nervösa”, jämfört med ett globalt genomsnitt på cirka 50 procent. En nyligen genomförd undersökning bland unga vuxna i USA visade att 59 procent ansåg att AI utgjorde ett hot mot deras jobbmöjligheter.
Och om du tycker att dagens ekonomi är en bluff, varnar socialisterna i generation Z, så vänta bara på morgondagens AI-drivna ekonomi. Ett mycket litet antal magnater riskerar att tillskansa sig oöverträffad makt och rikedomar på andras bekostnad. Vid en universitetsceremoni nyligen buade studenterna ut Googles före detta vd Eric Schmidt varje gång han nämnde de fruktade två bokstäverna.
Vad vill man då göra åt allt detta? På papperet är väljarna mindre socialistiska än för några år sedan. Efter att ha stigit till en topp på 5 procent under åren 2018–2021, har andelen amerikaner som beskriver sig själva som ”extremt liberala” sjunkit till 3,4 procent. Detta beror dock inte på att människor har blivit mer högerorienterade, utan på att de har tappat intresset för olika -ismer. En undersökning som genomförts av Institute of Politics vid Harvard University visade att stödet för både kapitalism och socialism bland unga amerikaner minskade kraftigt mellan 2020 och 2025 (se diagram 4).
I stället för ideologi vill man ha någon som ökar inkomsterna och sänker kostnaderna. Enligt General Social Survey, en återkommande opinionsundersökning, har det inte sedan 1975 funnits så många amerikaner som önskat att regeringen ska vidta åtgärder för att ”förbättra levnadsstandarden” för de fattiga. De vill att någon ska hindra AI från att förstöra samhället.
En inflytelserik grupp socialistiska akademiker utgör den intellektuella grunden för dessa åsikter. Enligt Isabella Webers forskning vid University of Massachusetts i Amherst innebär företagens prissättningsmakt att den moderna ekonomin gynnar företagsledare och aktieägare mer än vanliga människor. I en artikel från förra året analyserade Isabella Weber och hennes kollegor företagens resultatrapporter och fann att många företag utnyttjade inflationen för att ”skydda eller till och med öka vinsterna”.
Oligark talar ut om Putins Ryssland
Oligarken Andrej Melnitjenko har valt att prata med The Economist – i 60 timmar. Han varnar för katastrofen som hotar hans land. Han är dock ingen förkämpe för demokrati eller mänskliga rättigheter, snarare talar han i egen sak för att skydda sina affärer.
Många ekonomer påpekar att det är löneökningarna, och inte oskäliga prishöjningar, som har drivit på en stor del av den senaste tidens inflation. Trots detta har Isabella Webers idéer, tillsammans med liknande tankegångar som den ”K-formade ekonomin” – där de rika vinner och alla andra förlorar – vunnit mark.
Andra går ännu längre och hävdar att ekonomisk tillväxt aldrig kan ge människor vad de verkligen behöver. Antropologen Jason Hickel och filosofen Kohei Saito hävdar bland annat att BNP-tillväxt är socialt destruktiv, eftersom den tvingar människor att arbeta för hårt för att klara sig ekonomiskt. Kohei Saitos Slow Down: The Degrowth Manifesto blev en succé i Japan och såldes i över 500 000 exemplar. Jason Hickels idéer är vaga, men de är populära bland europeiska politiker. 2023 talade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen exempelvis vid ett stort evenemang om ”bortom tillväxten” i Europaparlamentet.
Som en reaktion på dessa politiska och intellektuella utvecklingstendenser prövar socialistiska politiker från generation Z ett nytt budskap. För det första bör man slopa de ”woke”-argument som känns mindre angelägna i en värld som präglas av en aldrig tidigare skådad ilska över ekonomin och avsky för ideologi. Inget mer prat om ”strukturell rasism” eller DEI (Mångfald, Rättvisa och Inkludering). ”Klimatkrisen”, det ultimata kollektivistiska problemet, får relativt lite utrymme – till och med bland Zack Polanskis gröna. Demokraterna har tonat ner talet om en ”ny grön giv”. Graham Platner lovar till och med att avskaffa de federala skatterna på bensin, något som är otänkbart för en klimatvänlig politiker i millenniegenerationen med socialistiska åsikter. Den traditionella modellen med skatter och offentliga utgifter, som utgör grunden för det gamla socialistiska tänkandet, är också föråldrad.
Förespråkarna föredrar i stort sett allt som ger omedelbar lindring framför långsiktiga investeringsprojekt med osäker avkastning.
Gen Z-socialismen handlar i stället om att göra livet mer överkomligt och arbetstillfällena tryggare, särskilt mot bakgrund av AI. Förespråkarna föredrar i stort sett allt som ger omedelbar lindring framför långsiktiga investeringsprojekt med osäker avkastning. Vissa vill ha gratis kollektivtrafik. De flesta är positiva till hyresregleringar. Praktiskt taget alla lovar att införa gratis barnomsorg. Fram till det som verkade bli ett knappt nederlag i primärvalet den 2 juni, drev Tom Steyer sin kampanj för att bli guvernör i Kalifornien med löftet om ”en sysselsättningsgaranti för AI-eran”, och lovade ”välbetalda jobb och förmåner för arbetstagare som påverkas av AI”. Avi Lewis skulle stoppa byggandet av datacenter i Kanada och motsätter sig ”alla försök att ersätta offentliganställda med chattbottar”.
Den tydligaste ideologiska skillnaden mellan Gen Z-socialisterna och deras föregångare gäller frågan om vem som ska betala för alla dessa förmåner och skyddsåtgärder. Förr i tiden förespråkade vänsterpolitiker stora skattehöjningar. I slutet av 2010-talet föreslog Bernie Sanders att man skulle införa en tilläggsavgift på 4 procent på inkomster över 29 000 dollar per år, vilket gäller den stora majoriteten av de amerikanska hushållen. I den mån de föreslår skattehöjningar riktar de nya socialisterna in sig helt och hållet på de superrika.
Zack Polanski vill införa en årlig skatt på 1 procent på tillgångar över 10 miljoner pund (13 miljoner dollar) och 2 procent över 1 miljard pund. Storbritannien har bara ett hundratal miljardärer. Zohran Mamdani inför en årlig tilläggsavgift på vissa lyxbostäder. Delstaten Washington inför en ”miljonärsskatt” på 9,9 procent på inkomster över 1 miljon dollar.
Enligt teorin kommer ytterligare medel att komma från effektiviseringen av den offentliga förvaltningen. James Meadways tankesmedja Verdant som står nära De Gröna, har förespråkat ”en vänsterns DOGE”, uppkallad efter Elon Musks kortlivade försök att eliminera slösaktiga federala utgifter under Donald Trump. Den 28 maj lovade Zohran Mamdani att inrätta COGE – Kommissionen för effektivisering av den offentliga förvaltningen – i sin stad.
De flesta av dessa idéer är helt galna. Hyresregleringar bidrar inte till att göra bostäder mer överkomliga, eftersom de avskräcker från investeringar i sektorn, vilket i sin tur leder till höjda hyror genom att utbudet begränsas.
Att försöka stoppa AI kommer att leda till att investeringar och arbetstillfällen flyttas någon annanstans. Effektivitetsvinster ser bra ut på papperet, men är svåra att uppnå i praktiken – fråga bara Elon Musk. Och att i så hög grad förlita sig på att beskatta de allra rikaste är riskabelt: de är helt enkelt inte så många, och de kan flytta, vilket vissa har gjort från Kalifornien för att förekomma en eventuell extra skatt för miljardärer.
Många icke-socialister överväger hur som helst politiska åtgärder som skulle göra Zohran Mamdani stolt. Moderata labouranhängare leker med tanken på pristak för livsmedel, medelvägsdemokraterna har föreslagit skattesänkningar för alla utom de allra högst avlönade procenten, och till och med MAGA-republikaner är positiva till att pausa byggandet av datacenter. Oavsett om fler socialister från generation Z lyckas i valen eller inte, så kommer generation Z:s socialism inte att försvinna.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
