Kina supermakt inom förnybar energi
Kina tar ledartröjan i klimatfrågan.
Vi befinner oss hundra år in i framtiden och jorden genomgår en miljökatastrof. Människan, specifikt en slarvig före detta skogsarbetare vid namn Vick, har råkat frigöra mutantsporer, vars enorma, invasiva, rosa svampar tagit över planeten. Drastiska åtgärder krävs. Två välvilliga björnar tar sig glatt an denna svampinfekterade framtid, med lämpliga högteknologiska verktyg, ett labbutvecklat ”sporrengöringsmedel”, drönare som sår frön, och en laserkanon som drivs med förnybar energi.
Artikel 1/6 ur The Economist specialrapport november 2025, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
I en specialrapport undersöker The Economist Kina som global ledare i grön omställning.
Och ja, Kina profilerar sig som klimatledare genom massiv satsning på förnybar energi och grön teknik. Samtidigt drivs omställningen av ekonomiska och geopolitiska intressen – trots fortsatt höga utsläpp, kolberoende och växande internationell misstro.
Vi befinner oss hundra år in i framtiden och jorden genomgår en miljökatastrof. Människan, specifikt en slarvig före detta skogsarbetare vid namn Vick, har råkat frigöra mutantsporer, vars enorma, invasiva, rosa svampar tagit över planeten. Drastiska åtgärder krävs. Två välvilliga björnar tar sig glatt an denna svampinfekterade framtid, med lämpliga högteknologiska verktyg, ett labbutvecklat ”sporrengöringsmedel”, drönare som sår frön, och en laserkanon som drivs med förnybar energi.
Så ser handlingen ut i Boonie Bears: Future Reborn, den elfte delen i en populär kinesisk animerad filmserie, som släpptes i januari 2025.
Den skiljer sig från många andra statligt godkända kinesiska kulturverk genom sitt omfattande och optimistiska miljöbudskap. Tonen mellan raderna är också slående skarp. Vick – flint, medelålders och ute på hal is – kan tolkas som en västerlänning. Hjältarna Briar och Bramble är energiska, asiatiska svartbjörnar, tydligt kulturellt kinesiska, dock är de av någon anledning inte svarta. Filmens budskap tycks vara att andra har skapat en akut miljökris. Tekniken är lösningen och Kina tar ledarrollen.
Det finns tyngd i budskapet. Kina bygger ut förnybar energikapacitet i närmast ofattbar skala. Utbyggnaden är nu avgörande för den eltillgång som Kinas ekonomi vilar på. Det har gått så pass långt att landets koldioxidutsläpp, trots att de ännu är omfattande, verkar ha nått eller vara i närheten av att nå sin topp.
Innovationen, skalfördelarna och konkurrensen som kommit av denna boom inom förnybart har radikalt sänkt kostnaderna för solpaneler, batterier och vindturbiner. Som en konsekvens av detta har människor i det globala syd, där de största utsläppen sker, i allt högre grad råd med billig elektricitet.
Det möjliggör en positiv spiral. Ju mer andra länder gör kostnadseffektiva investeringar i fossilfri tillväxt, desto bättre är det för Kinas industri. Framgångsfaktorn för världens näst största ekonomi är i allt högre grad kopplad till världens ambitionsnivå i klimatfrågan.
När det kommer till klimatförändringarna har Kina en handlingskraft som saknar motstycke. Givet de enorma egna utsläppen är det ett av få länder som kan göra betydande skillnad för hela världens utsläppssiffror direkt genom eget agerande. Kinas industri inom förnybar energi innebär en unik möjlighet att uppmuntra och bidra till motsvarande utveckling i andra länder.
Kina har starka incitament att agera. Även om landets välstånd, teknikkunnande och statens förmågor innebär bättre anpassningsförmåga till högre temperaturer än i många andra länder, är hotet också påtagligt. Landet är särskilt sårbart för havsnivåhöjning och riskerar ständigt värre torka och värmeböljor (temperaturerna har stigit brant på senare år, se graf 1).
För Xi Jinping kan hanteringen av hotet bli ett sätt att skapa politisk legitimitet. Kinas nationella center för klimatstrategi och internationellt samarbete beskriver för The Economist hur ”proaktiv anpassning till klimatförändringarna har blivit en påtaglig och akut uppgift” givet ”hoten mot människors liv, egendom, trygghet och socioekonomiska utveckling, som saknar historisk motsvarighet”.
Kinesisk klimatpolitik handlar dock inte bara om att värna människor. Man ser enorma ekonomiska och geopolitiska möjligheter. Utbyggnaden av förnybar energi, som motsvarar eller överträffar takten i hela övriga världen sammantaget, ses som en avgörande drivkraft för tillväxt. Export av grön teknik kan ge mjuk makt genom teknisk och diplomatisk samverkan.
Vidare kan det ge utökad tillgång till naturresurser, större tyngd i internationella förhandlingar, ja, till och med tillgång till fler militärbaser. Åtgärder på klimatområdet går hand i hand med risker inom energi och livsmedelsförsörjning. Och mycket kan ske på den främsta rivalens bekostnad. I en värld där Kina och USA tävlar om alla slags övertag, är klimatet ett område där Kina har särskilt starka kort på hand, medan Trump och USA har lagt sig.
I oktober 2025 uppgav tankesmedjan Ember att världen under första halvåret 2025 fick mer av sin elektricitet från förnybart än från kol. Dessutom var tillskottet av förnybar energi under halvåret större än den ökade energianvändningen. Kinas enorma utbyggnad var den enskilt största faktorn i båda fallen.
Dessförinnan hölls ett möte i FN:s generalförsamling, där stormakterna framstod i bjärt kontrast. I sitt tal den 23 september avfärdade Trump klimatförändringarna som en ”blåsning”. Han angrep Kina för hyckleri för att de exporterar vindkraftverk – som han genuint tycks avsky – medan de knappt använder dem på hemmaplan. ”Ni vet, de använder kol, de använder gas, de använder nästan vad som helst, men de gillar inte vind. Men nog fan gillar de att sälja vindsnurrorna.”
Att Kina skulle undvika vindkraft på hemmaplan är rent nonsens – landet är världsledande när det gäller vindkraftskapacitet. Försäljningen till andra länder handlar om att göra bra affärer. Kina tjänar nu betydligt mer på att exportera vindkraftverk, elbilar, solceller och dylikt, än vad USA under parollen ”borra, baby, borra” tjänar på fossilbränsleförsäljning.
Dagen därpå meddelade Xi inför klimatkonferensen COP 30 i Brasilien, att Kina åtar sig att minska utsläppen av växthusgaser med 7–10 procent mellan den tidpunkt när de når sin topp och 2035. Ett mindre ambitiöst mål än allvarligt klimatoroade forskare hade önskat, men ett verkligt, mätbart mål som Kina tycks kunna uppnå.
Fram till för drygt tio år sedan var Kinas inställning till klimatförändringarna att utsläppsminskning skulle innebära enorma kostnader för landets ekonomi, och att åtgärderna borde vara industriländernas ansvar eftersom de, lite i likhet med tidigare nämnde skogshuggaren Vick, har orsakat själva grundproblemet.
Vid 2010-talets mitt var den senare delen av påståendet ohållbar på gränsen till det absurda, Kina gick 2006 om USA som världens största utsläppsland (se graf 2). 2012 stod landet för över en fjärdedel av totalutsläppen på 36 miljarder ton. Hösten 2014 träffade Xi Barack Obama för att komma överens om hur följande års COP-möte skulle bli en framgång. Som del av det så kallade Parisavtalet åtog sig Kina att nå sin utsläppstopp ”omkring 2030” och samtidigt ha cirka 20 procent förnybar primärenergi.
Kinas stachanovitiska marknadssyn på sol- och vindkraft ledde till att 20-procentsmålet överträffades i år. Den utsläppstopp som utlovades i Paris kan också inträffa omkring fem år tidigare än väntat. Många analytiker menar att den nås i år, somliga att den redan har passerats. Få, om någon, tror att den ligger mer än ett eller två år bort.
Utöver att Xi i sitt FN-tal utlovade en mätbar utsläppsminskning, om än i förhållande till en ännu okänd toppnivå, lovade han också kinesisk vind- solkapacitet på 3 600 gigawatt, mot dagens 1 700 gigawatt. Installerad kapacitet för sol- och vindel i EU var 570 gigawatt vid slutet av 2024, och i USA 330 gigawatt. Även om Kinas utbyggnadstakt nästan säkert kommer att avta under kommande år, är det inte otänkbart att även detta mål nås i förtid.
Trots allt ovan förblir Kina världens största utsläppare av växthusgaser. Landet står nu för nästan en tredjedel av de samlade utsläppen. Kol är fortfarande den huvudsakliga energikällan. Utsläppen i förhållande till BNP har inte minskat i enlighet med vad man lovade i Paris. Nuvarande åtaganden innebär inte koldioxidneutralitet 2060, vilket har presenterats som det långsiktiga målet. Xis nya löften om utsläppsminskningar är långt mindre än de 20 procent som anses nödvändiga för att Kina ska ligga i linje med Parisavtalets huvudmål, om global temperaturökning från 1850 års nivåer klart under 2°C.
Kinas utveckling sätter dock de obekväma siffrorna i ett annat sammanhang. När kommunistpartiets industripolitiska plan Made in China 2025 antogs 2015, kunde ingen förutse i vilken utsträckning Kinas mål om att dominera spjutspetsindustrier skulle påverka klimatarbetet så som det tar sig uttryck i Parisavtalet. Kina levererar nu 60–80 procent av världens solpaneler, vindturbiner, elfordon och litiumbatterier. 2024 stod den gröna tekniksektorn, ett av Made in China-planens skötebarn, för 10 procent av Kinas BNP och 26 procent av landets BNP-tillväxt – och hade därmed gått om fastighetsbranschen, ekonomins tidigare och alltmer problemdrabbade motor. Det är en tydlig grundpelare i Xis ambition att uppnå ”socialistisk modernisering” senast 2035 och att ha ”förnyat den kinesiska nationen” vid århundradets mitt.
Fördelarna anses gå långt bortom utsläppsminskningar. Kina producerar bara en fjärdedel av den olja man konsumerar, ett ständigt huvudbry för ett land tungt inriktat på oberoende. Det finns farhågor både kring stabiliteten i de regioner som producerar oljan och de transportvägar där den färdas. Kina har länge oroat sig för amerikansk oljeblockad vid en eventuell konflikt om Taiwan, och pågående skärmytslingar med Trumpadministrationen har förvärrat den oron. Grön teknik i allmänhet, och elfordon i synnerhet, blir ett sätt att minska landets beroende av importråvaror.
Kina kan också på så vis öka sin attraktionskraft hos de länder som betraktar giganternas kamp från sidlinjen. Man skalade ned det globala Nya sidenvägen-projektet från 2019 och framåt, delvis på grund av coronapandemin, delvis på grund av den överdrivna lånefinansiering man själv hade uppmuntrat till. Nu är satsningen på uppåtgående igen, med nytt fokus på grön energi. Och den privata sektorns export av solpaneler har exploderat på senare år, med enorma effekter i länder som Sydafrika och Pakistan.
2035 fyller Xi 82, och kan alltså vara inne på sitt sista decennium vid makten. Li Shuo, chef för China Climate Hub vid tankesmedjan Asia Society Policy Institute, beskriver de val han står inför på följande sätt: ”Det finns en lockelse i att strunta i frågan, om resten av världen inte satsar på detta, varför ska vi? Å andra sidan framträder de ekonomiska incitamenten allt tydligare – vikten av egenintresse. Dessutom är det relevant ur global PR-hänsyn. Vem är den vuxne i rummet? Vem är den mer ansvarstagande aktören på världsscenen?”
Ansvarstagande förutsätter dock en vilja till att fatta svåra beslut och se till att de genomförs. 2021 lovade Xi att ”strikt begränsa” ökad kolanvändning. Men omfattande strömavbrott senare samma år bidrog till att stärka den ihållande kinesiska tanken om att kol är snudd på synonymt med trygg energitillgång. Alltså fortsatte man bygga kolkraftverk. Under 2024 påbörjades utbyggnad av omkring 100 gigawatt kolkraft, ungefär motsvarande det post-koloniala Storbritanniens samlade kapacitet av gas, kärnkraft och förnybart.
Planerna på att fasa ut kol kommer möta motstånd från kraftverksägare och lokala makthavare. Hanteringen av frågan innebär inte bara politisk ansträngning, utan också ett åtagande att göra landets enorma energisystem bättre lämpat för förnybart. Det kräver väldigt stora investeringar, noggrann reglering och marknadsdriven flexibilitet på en nivå som kommer att stöta på patrull i ett system som historiskt byggt på hård kontroll.
En annan stor utmaning är att hålla jämna steg mellan tillväxten och energiomställningen. Kinas gröna tekniksektor kämpar med överutbud, den nedgång som redan pågår kan bli blodig. Om förnybar kapacitet inte ökar i takt med efterfrågan från elslukande industrier som AI, kan staten komma att förlita sig på fossila bränslen. Bredare ekonomisk avmattning kan leda till ökade statliga investeringar i cement, stål och annan koldioxidintensiv industri i jakt på arbetstillfällen och skatteintäkter.
Och så till sist, geopolitiken. Kinas dominerande ställning underblåser protektionism hos andra, såväl utvecklade länder som utvecklingsländer. Oron växer eftersom de har visat sig villiga att använda sin noggrant uppbyggda strategiska dominans på marknaden för vissa kritiska mineral i handelskriget med USA. Om utsläppsminskningarna innebär att vara beroende av ett Kina som agerar så, då förblir de politiskt kostsamma även om de ekonomiskt blir allt billigare.
Det blir inte lätt att förtjäna och behålla positionen som världsledande klimatnation. Men om Kina tar chansen kan de göra mycket för att minska klimatförändringarnas skadliga påverkan globalt – och samtidigt, om än med mindre ädla motiv, rita om geopolitiken till sin fördel.
Läs hela The Economists specialrapport här.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
