Dags för Kina att röja upp i den kolsvarta röran
Kinas växande gröna industri möjliggör fossiloberoende på lång sikt – men vägen dit är inte självklar.
Förra året brände Kina 4,9 miljarder ton kol. Föreställ dig Cheopspyramiden, svart och glittrande, och sedan, bakom den, en rad av 1 500 likadana byggnader. Tre samverkande faktorer ger Kina en väldigt aptit på energi.
Artikel 2/6 ur The Economist specialrapport november 2025, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Kina driver världens största energiomställning, men är fortsatt starkt beroende av kol. Trots enorma satsningar på sol, vind, kärnkraft och lagring ökar elbehovet så snabbt att kolkraften fortfarande byggs ut.
Förra året brände Kina 4,9 miljarder ton kol. Föreställ dig Cheopspyramiden, svart och glittrande, och sedan, bakom den, en rad av 1 500 likadana byggnader. Tre samverkande faktorer ger Kina en väldigt aptit på energi.
För det första är den kinesiska ekonomin enorm. För det andra står el, i mycket högre grad än på de flesta andra platser, för den slutliga energianvändningen. De två första faktorerna förklarar varför Kina 2024 producerade nästan en tredjedel av världens el. Den tredje faktorn är att Kina för sin elproduktion väljer billigt och lättillgängligt inhemskt kol.
Dessa 4,9 miljarder ton kol motsvarade mer än hälften av världens totalförbrukning. De visar också på rekordhög kinesisk konsumtion. I en starkt elektrifierad ekonomi behövs rikliga mängder el för mer tillväxt. Elproduktionen har ökat med cirka 6 procent per år sedan 2014. Under årtiondet fram till 2024 ökade den årliga energiproduktionen med 4 273 terawattimmar, motsvarande mer än 90 procent av USA:s totalförbrukning 2024.
Ökad elefterfrågan kan vara miljöpositiv i sig, om den uppstår i sektorer som tidigare använt smutsigare energislag. Typexemplet är elbilar. Eftersom elmotorer är mer effektiva än förbränningsmotorer har en elbil lägre utsläpp än en bensinbil, även om den drivs av dagens smutsiga, kinesiska elmix.
Fler elbilar innebär alltså högre efterfrågan på el – men även om elmixen förblir oförändrad innebär elbilar som ersätter bensinbilar lägre utsläpp. Dessutom hänger utsläppsminskningen ihop med lägre oljeförbrukning, vilket gör övergången strategiskt viktig, utöver miljöperspektivet. Statliga raffinaderiet Sinopec anger elbilar som förklaring till att de tror att Kina når toppen av sin oljeförbrukning 2027.
Trots att el tillgodoser en större del av energiefterfrågan i Kina än på andra håll, nästan 30 procent jämfört med drygt 20 i EU och USA, ökar andelen av efterfrågan fortfarande snabbt. I de andra ekonomierna har den planat ut. Det eldrivna järnvägsnätet för höghastighetståg, som hanterade cirka 4 miljarder resor förra året, byggs ut ytterligare. Internationella energimyndighetens prognoser, som bygger på Kinas mål om nettonollutsläpp 2060, tyder på en kraftigt ökad användning av värmepumpar, som redan är standard i nya byggnader. Det verkar rimligt, inte minst eftersom Kinas skalfördelar i tillverkningsindustrin gäller även här. Branschorganisationen för landets stålindustri bedömer att en tredjedel av stålet i Kina år 2035 kommer att tillverkas i ljusbågsugnar istället för i traditionella masugnar med kokskol. I dag är andelen 15 procent.
Ständigt växande efterfrågan är ett viktigt skäl till att Kina inte tycks kunna uppfylla det andra viktiga åtagande man gjorde vid klimattoppmötet i Paris 2015, om koldioxidintensitet, trots att man byggt ut förnybar energi snabbare än man trodde var möjligt, och trots att man verkar nå sin utsläppstopp tidigare än väntat. Utsläppen i förhållande till BNP har sjunkit tydligt sedan dess. Men det nationella målet om 65 procent lägre koldioxidintensitet 2030, relativt 2005 års nivåer, verkar inte gå att nå.
Om boomen för förnybart ska lyckas minska koldioxidutsläppen, måste det förnybara användas för att kraftigt minska mängden kolkraft i elnätet, snarare än att bara komplettera den. Trots att solenergin för närvarande har det kämpigt, är det få som tvivlar på Kinas förmåga att bygga det som krävs för en sådan omställning. Enligt finska tankesmedjan Centre for Research on Energy and Clean Air skulle Kina, om den enda begränsande faktorn vore tillgången på förnybar energi, kunna fortsätta överträffa sina egna mål för ren energi. Snarare än den planerade mängden installerad effekt av sol och vind till 2035, 3 600 gigawatt, skulle de kunna producera uppemot 4 500 gigawatt, tillräckligt med fossilfritt för att möta hälften av dagens energibehov.
Men alla watt är inte lika mycket värda. Var och när de kan levereras spelar också roll. Ett elnät som kan hantera förnybar energi i kinesisk omfattning måste kunna överföra den över mycket långa avstånd, lagra mycket energi och ha effektiva signalsystem för tillgång och efterfrågan. De tekniska utmaningarna inom lagring och överföring är enorma, men passar väl ihop med Kinas styrkor. Landet har betydligt mindre erfarenhet av fungerande marknader för att matcha tillgång och efterfrågan.
I dagsläget är det kinesiska elnätet optimerat för kol. Kolkraftverk kan byggas nästan var som helst, och lokala myndigheter vill hellre bygga eget för att få fart på tillväxten än att förlita sig på produktion någon annanstans. Endast en femtedel av elen handlas över provinsgränserna. Priserna är i stort sett fasta. Producenterna utgår från medel- eller långfristiga kontrakt som garanterar ett fast pris för leverans vid behov. Sådana avtal fungerar bra med kolkraft, eftersom produktionsintensiteten kan styras ganska enkelt, så länge det finns gott om kol.
Men systemet passar inte alls förnybar kraft. Kinas blåsigaste och soligaste provinser ligger i väst, långt från de tätbefolkade kustregioner där elbehovet är som störst. Svängningarna i den förnybara produktionen gör att sol och vind inte går att passa in i den sorts kontrakt som lämpar sig för kol.
Obalansen skapar allt större påfrestningar. I vissa regioner utestängs billigare förnybart av kolavtalen, vilket innebär att förnybar energi får dumpas som spillvärme. Under första halvåret 2024 var denna “inskränkningsgrad” för solenergi 3 procent. För samma period 2025 var den 5,7 procent. Inom vindkraften ökade den från 3,9 till 6,6 procent.
Bättre elnät är förhållandevis lätta att bygga. Kina har redan 42 ultrahögspänningsledningar som förbinder de enorma solcellsparkerna i västra Kinas berg och öknar med städerna och fabrikerna längs kusten. Man planerar att tredubbla antalet ledningar fram till 2050. Men ett elnät som bygger på förnybar energi behöver inte bara kunna leverera energi där den behövs, utan även kunna lagra den för framtiden.
Givet det behovet tillförde Kina mer batterikapacitet till elnätet än USA och Europa sammantaget under 2024. I september offentliggjordes planer på fördubblad “ny energilagring” fram till 2027, i huvudsak batterier, men också annan teknik som lagrad tryckluft och svänghjul. Investeringar görs också i pumpkraft, där vatten pumpas till en höjd vid elöverskott och sedan får rinna tillbaka genom turbiner när behov uppstår. En tredjedel av världens nuvarande pumpkraftsutbyggnad sker i Kina, som ser ut att överträffa sitt eget mål om 130 gigawatt sådan lagring till 2030.
Men teknikutbyggnad räcker inte. Om lagringen ska betala sig behöver du en marknad som kan visa behovet på specifika platser vid specifika tider. I det europeiska elnätet kommer köpare och säljare överens om nästa dags spotpriser baserat på kostnaden för den dyraste elproduktion som krävs vid varje given tidpunkt. Ytterligare svängningar hanteras sedan genom intradagshandel, som nu sker i block om 15 minuter. Det är ett mycket komplext system som växt fram under 30 år av avreglering, och fortfarande behöver putsas på.
Även om det i flera regioner finns pilotprojekt för spotmarknader har Kina inget tillnärmelsevis lika sofistikerat. De generösa inmatningstarifferna för förnybart, som upphörde i juni i fjol, har delvis gjort att något sådant inte behövts. Nu när de är borta börjar det sannolikt experimenteras.
Enligt centralregeringen dröjer den reformerade elmarknaden till 2030. Mycket skruvande kvarstår innan makthavarna vågar lämna över kontrollen till marknaden, menar Albert Cheung vid analyshuset Bloomberg NEF. De fruktar att priserna kan skjuta i höjden och störa tillverkningsindustrin.
Bristen på flexibla marknader gör att avbrottsfri fossilfri produktion får en viktigare roll i utfasningen av fossila bränslen. David Fishman vid konsultfirman Lantau Group i Shanghai, påpekar att ungefär hälften av de sextiotalet kärnkraftverk som är under uppförande i världen ligger i Kina, där man bygger dem betydligt snabbare än man gör i USA och Europa. Och byggkostnaderna verkar sjunka i takt med industrins ökande erfarenhet, något man inte kunnat se på andra håll.
2035 siktar Kina på att ha världens största kärnkraftssektor som ska stå för 10 procent av landets elektricitet – dubbelt så mycket som i dag. Likt många andra länder har man också planer på nya typer av reaktorer, inklusive små, massproducerade sådana.
Kinas andra, och sedan länge etablerade, fossilfria energikälla är vattenkraft. Förutom att tillhandahålla allt mer pumpkraft byggs ännu vattenkraftsdammar. Det finns planer på en anläggning i Tibet, med tre gånger högre effektkapacitet än den nuvarande världsrekordhållaren, som ligger i Kina. Vattenkraften har dock sina begränsningar på grund av säsongsvariationer, och dammarna måste ta hänsyn till såväl flodförvaltning som elproduktion. Förändrade nederbördsmönster till följd av klimatförändringarna är ett annat bekymmer.
Även om alla dessa alternativ blir lyckade, och även om elnätet och tillhörande marknader reformeras radikalt, behövs något ytterligare. Kina behöver inte bara kunna klara sig utan kol, det behövs en övertygelse om att de verkligen vill göra det.
Under 2021 och 2022 ledde strömavbrott i 20 provinser till att elfrågan blev akut för partiets ledning, och resultatet blev förnyade satsningar på kolkraftsutbyggnad, närmare 100 gigawatt under 2024. Data som visar att strömavbrotten de facto inte berodde på brist på kolkraft, tycks inte kunna rubba politikernas djupa övertygelse om att all brist på effekt är ett argument för mer kol.
De som ser optimistiskt på utsläppsminskningarna menar att fokus på mängden installerad kolkraft missar poängen, det viktiga är hur mycket av kapaciteten som används. De flesta av Kinas kolkraftverk producerar bara omkring hälften av vad de hade kunnat göra. Lokala makthavare experimenterar med kapacitetsersättning som kan betalas ut till kolkraftverken, bara för att finnas där som ett skydd mot strömavbrott.
Sådan kapacitetsersättning har sannolikt en roll att spela. Men den mest framgångsrika åtgärden för att definitivt göra landet oberoende av kol hade varit att göra det dyrare att elda. Marknader för utsläppsrätter har lett till en total utfasning av kol i Storbritanniens elproduktion, och kraftiga neddragningar i stora delar av Europa. Kina etablerade en egen utsläppsmarknad 2021. Hittills finns dock ingen gräns för antalet utsläppskrediter, inget “tak” som man säger i branschen, och merparten av krediterna är gratis. Påverkan på utsläppen har därför varit obefintlig. Makthavarna har lovat att lösa dessa problem, men att göra det skulle skapa vinnare och förlorare, med förlorarna i huvudsak inom dagens kolindustri.
När nöden kräver är politikerna redo att genomföra sådana smärtsamma förändringar. Under 2010-talet tvingade staten fram nedläggning av hundratals ineffektiva stålverk. Men nu verkar de dra fötterna efter sig. Först när man på allvar lyckas minska kolanvändningen kommer man att uppnå utsläppsminskning på djupet.
Läs hela The Economists specialrapport här.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
