Fördjupande artikel Carbon Bargain i The Economist den 14 november 2024, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
De flesta analytikerna överskattar efterfrågan på energi och underskattar kraften i teknologiska framsteg. Att gå över till grönare energi är billigare och enklare än både klimataktivister och -skeptiker tror.
De som vill göra mer för att motverka klimatförändringarna och de som vill göra mindre brukar ha en sak gemensamt: båda grupperna är eniga om att det blir enormt dyrt att fasa ut koldioxidutsläppen i världsekonomin. Vid FN:s klimattoppmöte i Baku i Azerbajdzjan pratade man om siffror i storleksordningen tiotusentals miljarder dollar.
Många ser det som ett enormt slöseri. USA:s president Donald Trump avfärdade Parisavtalet, som slöts vid klimattoppmötet 2015, med att det ”skadar amerikaner och kostar en förmögenhet”. Under Trumps första mandatperiod såg han till att USA lämnade avtalet. Sedan dess har landet anslutit sig på nytt och därför har han meddelat att han har för avsikt att upprepa processen. Klimataktivister förnekar inte att prislappen är enormt hög. De anser dock att kostnaden är värd att ta när den katastrofala skada som en okontrollerad klimatförändring sannolikt leder till ligger i den andra vågskålen.
Men den konsensus om kostnaden som förenar klimataktivister och ”fossilkramare” bygger på en felaktig uppfattning. Det blir mycket billigare att göra världsekonomin grönare än vad de två grupperna tror. The Economist har tittat på olika beräkningar av den globala kostnaden för en ”energiomställning” till en värld med nollutsläpp. Det handlar om den sorts beräkningar som brukar utgöra grunden för politiska beslut och modellerna har tagits fram av ekonomer, konsulter och andra analytiker. Siffrorna varierar från cirka 3 000 miljarder dollar till nästan 12 000 miljarder dollar per år. Det är förvisso stora belopp. Men på fyra viktiga punkter är siffrorna alldeles för höga.
För det första tenderar de scenarier man räknar på att innefatta overkligt snabba, och därmed dyra, utsläppsminskningar. För det andra utgår de från att världens befolkning och världsekonomin växer orimligt snabbt – framför allt i utvecklingsländer – och ger upphov till en okontrollerad energiförbrukning. För det tredje brukar denna typ av modeller gravt underskatta hur snabbt kostnaderna för avgörande teknik, som solenergi, sjunker. Och för det fjärde: denna typ av modellering tar oftast inte hänsyn till att investeringar i utbyggnad av energiproduktion ändå måste göras – oavsett om det är i ren eller smutsig teknik.
Det innebär att de investeringar som krävs för att uppnå det huvudmål som fastställts genom Parisavtalet – att hålla den globala uppvärmningen ”betydligt under” 2 °C – måste jämföras med alternativa scenarier. Vad skulle det kosta att möta den ökade efterfrågan på energi med ”smutsigare” energislag?
Den stegvisa kostnaden för att minska utsläppen ligger sannolikt under 1 000 miljarder dollar om året, det vill säga mindre än 1 procent av globala BNP. Det är förstås inte småslantar, men knappast någon orealistisk nivå. Det kan låta som en optimistisk siffra – men också denna siffra kan vara för hög. Här korrigerar man bara för den fjärde punkten i de flesta beräkningar: alltså att man normalt inte räknar på vad det kostar att inte göra något alls. En långsammare ekonomisk tillväxt, billigare teknik och mer rimliga mål för när världen når nettonoll kan ge en ännu lägre prislapp.
Enligt Internationella energirådet, IEA, har cirka 3 000 miljarder dollar, eller 3 procent av världens BNP, investerats i energi under 2024. Det är en rekordhög nivå. Investeringsnivån återspeglar delvis cykliska investeringar i olja och gas, och delvis ökade investeringar i produktion av ren energi. De senare investeringarna låg på en oförändrad nivå under 2010-talet, men har ökat sedan dess. Ungefär tre fjärdedelar kom från privata källor och en fjärdedel från statliga medel, i linje med den senaste tidens trender.
Var de här investeringarna görs har dock förändrats dramatiskt efter det att Parisavtalet slöts. 2015 investerades det mindre i ren teknik jämfört med i fossila energislag. I dag satsas nästan dubbelt så mycket på ren teknik. 2024 räknas solenergi stå för 500 miljarder dollar, mer än alla övriga produktionskällor tillsammans.
Siffrorna ger en lite för positiv bild av ren energi. Här ingår investeringar i elfordon, värmepumpar och förbättringar av elnäten, vilket inte i sig minskar utsläppen särskilt mycket. Dessa skapar dock förutsättningar för stora utsläppsminskningar – om den el som används kommer från koldioxidsnåla källor. Den ökade användningen av elbilar i Kina gör exempelvis att den globala efterfrågan på olja minskar. Samtidigt bidrar det bara i mindre omfattning till minskade utsläpp, eftersom batterierna i fordonen laddas via Kinas koldrivna elnät.
Klimatprognoserna ser dock ljusare ut. 2015 förutspådde Emissions Gap Report, den årsrapport som FN:s miljöprogram tar fram inför varje klimattoppmöte, att baserat på de politiska beslut som då gällde i världen skulle den globala genomsnittstemperaturen vara nästan 5 °C högre än den förindustriella nivån i slutet av århundradet. I årets rapport anges den siffran till strax över 3 °C. Andra prognosmakare är ännu mer optimistiska: IEA räknar med att nuvarande beslut ger en uppvärmning på cirka 2,4 °C. Analysföretaget Bloomberg New Energy Finance, BNEF, menar att befintliga åtgärder och de fallande priserna på grön teknik kan leda till en uppvärmning på 2,6 °C till 2050. Konsultföretaget Wood Mackenzie förutspår 2,5 °C till 2100 som sitt grundscenario.
Gästkrönika: En ny ekonomi med förnybar energi
Solenergin är på väg att förändra hela energiekonomin, menar Casey Handmer, grundare av Terraform Industries.
Ingen av prognoserna räknar dock med att uppvärmningen fortsatt kommer att ligga under 2 °C, som anges i Parisavtalet, och än mindre under 1,5 °C, det kompletterande mål som parterna förbundit sig att försöka uppnå. Uppfattningarna om hur stora investeringar som krävs för att uppnå de här målen varierar. Det är förstås dyrare att hålla sig under 1,5 °C än att ligga under 2 °C. Oftast är det kostnaden för 1,5-gradersmålet som får störst uppmärksamhet.
När ekonomer försöker beräkna kostnaderna använder de sig dels av en modell av ekonomin, dels utgår de från ett scenario där ett visst mål uppnås. Det kan handla om ett temperaturmål, som de olika scenarierna för att begränsa uppvärmningen till 1,5 °C eller 2 °C som FN-organet IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change, tar fram. Det kan också handla om ett mål för den globala utsläppsvolymen vid en viss tidpunkt.
IEA:s scenario för netto noll utgår från att alla växthusgaser som pumpas in i atmosfären också neutraliseras genom motsvarande avskiljning. Ofta anses också målet om netto-noll till 2050 vara ungefär samma sak som 1,5-gradersmålet. Modellkonstruktörerna lämnar dock utrymme för att temperaturmålet överskrids under en kortare period och att temperaturen sedan sjunker när avskiljningen av koldioxid från atmosfären ökar.
Enligt IEA:s modellering behöver investeringarna i ren energi uppgå till 5 000 miljarder dollar om året till 2030 om nettonoll-målet till 2050 ska kunna nås. Det är mer än dubbelt så mycket som de 2 000 miljarder dollar per år som IEA beräknar att man i dag satsar på ren energi och två tredjedelar mer än de beräknade totala investeringarna i energi.
I ett liknande scenario från BNEF är siffran 5 400 miljarder dollar om året under det här decenniet. Analysföretaget McKinsey Global Institute beräknar att den årliga kostnaden för nettonoll till 2050 är 9 200 miljarder dollar. Motsvarande siffra från Wood Mackenzie ligger strax under 3 000 miljarder dollar. FN:s miljöprogram beräknar att det kommer att krävas investeringar i intervallet 7 000 till 12 000 miljarder dollar till 2035 för att begränsa uppvärmningen till 1,5 °C.
De stora skillnaderna beror på att man använder olika modelleringsmetoder. Det spelar dock ingen roll vilken metod som används om utgångspunkten är osannolika scenarier. Och det är i stort sett omöjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 °C. Global Carbon Budget, ett forskningskonsortium, beräknar att temperaturerna når den nivån permanent om sex år med nuvarande utsläppsnivåer. För att förhindra ytterligare klimatförändringar inom den tidsramen skulle alla utsläpp av växthusgaser behöva upphöra helt – en oerhört kostsam om än inte omöjlig uppgift.
Att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C är tack och lov mycket mer genomförbart. Global Carbon Budget beräknar att det kommer att ta 27 år för världen att nå den temperaturhöjningen med nuvarande utsläppsnivåer. Ett större andrum ger i sin tur utrymme för en långsammare och därmed billigare omställning.
Ändå fokuserar många analyser fortsatt på tuffare mål. Det är inte så konstigt. När 1,5-gradersmålet togs in i Parisavtalet såg både de mest utsatta länderna och klimataktivisterna det som en viktig seger. Tre år senare presenterade IPCC en omfattande rapport som visade att redan en uppvärmning på 1,5 °C skulle vara oerhört skadlig och att 2 °C skulle vara katastrofalt för många länder och ekosystem. Skadorna blir ofrånkomligen mer omfattande och allvarligare ju mer temperaturen stiger. Men när man försöker bestämma sig för vad man ska göra, är det till liten hjälp att visa att det är omöjligt dyrt att uppnå det omöjliga.
Ett annat problem med modellerna är de antaganden som görs om den ekonomiska tillväxten. Matt Burgess med kollegor vid University of Wyoming noterar att IPCC:s prognoser har tenderat att överskatta den ekonomiska tillväxten i både rika och fattiga delar av världen. De menar att scenariot med det sämsta utfallet vad avser ekonomisk tillväxt – bland de Shared Socioeconomic Pathways (SSP:er) som IPCC använder i sin modellering – egentligen är mer av ett bästa utfall-scenario. De tar fram en prognos för BNP per capita baserat på den historiska relationen mellan den absoluta nivån och tillväxttakten. Det ger mycket lägre prognoser än SSP2, förmodligen ett ”mittemellan”-scenario (se diagram 1).
Till och med IEA:s antaganden om en årlig genomsnittlig global tillväxt på 2,7 procent fram till 2050 kan i slutändan visa sig vara alltför optimistisk – även om det är i linje med utvecklingen under senare år. Antagandena bygger på FN:s prognoser om den globala befolkningstillväxten, som tidigare har misslyckats med att förutspå fallande födelsetal i utvecklingsländerna. Färre människor innebär lägre ekonomisk tillväxt, allt annat lika. Och en åldrande planet, där ännu färre är i arbetsför ålder, kommer sannolikt att växa ännu långsammare.
Ett mindre ambitiöst temperaturmål leder till stora kostnadsminskningar och samma sak händer när efterfrågan på energi minskar på grund av en långsammare ekonomisk tillväxt. Och det är inte bra, på samma sätt som det är negativt att inte uppnå 1,5-gradersmålet. En värld med lägre tillväxt är en dålig plats på flera olika sätt, inte minst för alla fattiga.
Om det skulle gå att uppnå högre tillväxt, inte minst i de fattigaste länderna, skulle det vara positivt för världen. Även om det skulle innebära att man måste satsa mer på att minska koldioxidutsläppen. Men att basera beräkningarna på önsketänkande kring tillväxtnivåer gör att kostnaderna blir högre än vad de borde vara. Vill man presentera en korrekt bild måste man vara realistisk.
Ekonomiska prognosmakare brukar vara dåliga på att förutspå tekniska framsteg. De överskattar implementeringen av viss teknik, som koldioxidavskiljning och koldioxidlagring, där koldioxid sugs ut från skorstenar på kraftverk och fabriker och sedan lagras på ett säkert sätt under jord, och underskattar kraftigt de sjunkande kostnaderna för annan teknik, framför allt solpaneler och litiumbatterier.
Rupert Way vid University of Cambridge och andra har modellerat ett energisystem där kostnaden för solenergi, vindkraft, litiumbatterier och elektrolysanläggningar minskar i enlighet med Wrights lag. Lagen innebär att varje gång som antalet tillverkade enheter fördubblas minskar kostnaden per tillverkad enhet med en konstant procentsats. Denna procentsats härleds från tidigare erfarenheter. I det här scenariot minskar utsläppen så snabbt att till och med 1,5-gradersmålet kan uppnås med minimala kostnader.
I praktiken kommer flaskhalsar alltid att uppstå i snabbt växande branscher och utgöra hinder för införandet av ny teknik, trots att kostnaderna minskar. Ett exempel är solenergi, som visserligen blivit billig, men processen för att säkra nätanslutningar för energislaget är fortsatt långsam i många länder. På samma sätt finns det färre än ett tjugotal fartyg utanför Kina som klarar att installera havsbaserade vindkraftparker. Föga överraskande är samtliga fartyg uppbokade många år i förväg.
Konstruktörerna försöker införliva de här hindren i modellerna genom att ange slumpmässiga gränser för hur snabbt kostnaden för ny teknik kan falla. Men de har ofta bromsat lite för hårt, framför allt när det gäller förnybar energi. IEA:s prognoser för förnybar produktionskapacitet har kontinuerligt missat målet rejält under det senaste decenniet (se diagram 2).
En annan faktor som gör att kostnaderna för att minska utsläppen överskattas, är att man inte tar hänsyn till ett kontrafaktiskt scenario. Wood Mackenzie har tagit fram ett scenario, där spänningar i handelsförbindelserna och geopolitiska konflikter gör att olika länder senarelägger omställningen av energisystem. Detta leder till en uppvärmning på 3 °C. Men i scenariot ingår ändå investeringar i energisystem på 52 000 miljarder dollar till 2050. Samma konsultföretag beräknar att det skulle kosta 65 000 miljarder dollar att uppnå ett mål på 2 °C.
Med andra ord blir det inte särskilt mycket billigare att låta bli att investera i åtgärder mot den globala uppvärmningen än att försöka begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C. De extra 13 000 miljarder dollar som Wood Mackenzie menar skulle krävas under en 25-årsperiod motsvarar ungefär 0,5 procent av dagens globala BNP per år – och mindre när världsekonomin växer. Det stämmer ganska väl överens med slutsatserna i en rapport som David McCollum och kolleger vid University of Tennessee publicerade 2018.
I rapporten uppskattades den stegvisa kostnaden för att ställa om energisystemet för att uppnå ett mål på 2 °C till 320 miljarder dollar om året, vilket motsvarar 400 miljarder dollar i dagens penningvärde. Till och med FN:s miljöprograms uppskattning på 7 000–12 000 miljarder dollar i årliga kostnader för att uppnå ett mål på 1,5 °C krymper till mellan 900 miljarder dollar och 2 100 miljarder dollar när investeringar som ändå skulle genomföras exkluderas. Siffran skulle bli ännu lägre om antagandena om den framtida ekonomiska tillväxten var mer återhållsamma.
Det finns dock en hake: nödvändiga investeringar görs inte vid samma tidpunkt i en koldioxidsnål värld som i en värld med smutsigare energi. I scenarier där inget förändras utgår man ofta från att investeringarna kommer att fördelas jämnt över den aktuella perioden. De begränsningar av de samlade utsläppen som ett mål på 2 °C medför innebär att fler investeringar i ren energi måste göras tidigare under prognosperioden.
Branschinitiativet Energy Transitions Commission räknar med att den samlade investeringen i ren energi måste fyrfaldigas från cirka 1 000 miljarder dollar under 2020 till 4 000 miljarder dollar 2040. Därefter minskar investeringarna igen. Investeringarna i fossilbaserad energi minskar i enlighet med samma bana. Det gör att nettokostnaderna minskar och så småningom leder det till operativa besparingar genom att efterfrågan på fossilbaserad energi minskar.
Men även om man utgår från att kostnaderna uppstår i början av perioden behöver notan för att uppnå ett mål på 2 °C inte bli så hög. Och även om det inte går att uppnå 1,5-gradersmålet pekar modellerna också på att om man investerar mer nu kan uppvärmningen hamna på en bana mot 1,8 °C eller lägre. En minskning av uppvärmningen med några tiondelar av en grad kan faktiskt betala sig själv, då klimatskadorna totalt sett skulle bli mindre.
Det finns dock tre problem som kan grusa denna optimistiska bild. Det första problemet är att grönare energiproduktion och transporter visserligen är den viktigaste komponenten för att motverka klimatförändringarna, men det finns fler områden som påverkar. Jordbruket är ett sådant område. Det är en stor källa till utsläpp av andra växthusgaser än koldioxid, exempelvis metan och kväveoxid. De tekniker som kan bidra till att minska de här utsläppen är inte alls lika etablerade. Därför är det mycket svårare att ta fram säkra prognoser för den framtida kostnaden för att minska dessa utsläpp.
Olika incitament är ett annat problem. De människor som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen har inte de bästa förutsättningarna att minska den. Fattigare länder behöver investera mer, men har inte råd.
Situationen förvärras av kapitalkostnaden. I de flesta klimatscenarier har man historiskt utgått från en och samma kapitalkostnad i hela den globala ekonomin. Men i de mer drabbade fattigare länderna är kapitalkostnaden högre än i rika länder.
Tankesmedjan Climate Policy Initiative beräknar att investerare i en solenergipark i Tyskland behöver en avkastning på 7 procent på investerat kapital för att nå ett nollresultat, baserat på normala lånekostnader. I Zambia medför de höga utlåningsräntorna för företag att den nödvändiga avkastningen stiger till 38 procent. Om inte finansieringskostnaderna i utvecklingsvärlden kan pressas ned, blir prislappen för utfasningen av koldioxidutsläpp högre.
Den sista invändningen handlar om att modeller i sig tenderar att vara rationella. Detsamma kan inte riktigt sägas om politiska beslut. Sådant som skulle kunna vara billigt är ofta i praktiken orimligt dyrt på grund av leveransproblem, begränsningar mot bakgrund av andra politiska mål och korruption.
De flesta modeller utgår från att samhället kommer att försöka genomföra energiomställningen på billigaste möjliga sätt. Så kommer det definitivt inte att bli. Många länder upplever att de måste avstå från vissa metoder för att sänka kostnaderna, som koldioxidskatter. Istället inför de onödigt dyra åtgärder som att subventionera tillverkning av teknik för utsläppsminskningar, vilket bidrar till att stärka landets industribas. Politiker måste ofta hålla sig väl med lobbygrupper från gruvindustrin eller regioner med gott om fossilbaserad energi eller skydda tillverkare som inte klarar att konkurrera med utländska producenter av billigare batterier, elfordon eller solpaneler.
Ibland kan det uppstå bråk om hur satsningarna på klimatområdet ska fördelas: ska de användas för att förbereda sig för klimatförändringar eller för att försöka motverka dem? Det är en svår balansgång. Ju mindre världen i stort lägger på att fasa ut koldioxidutsläppen, desto mer rimligt blir det för ett enskilt land att satsa en större andel av klimatbudgeten på anpassningar och inte på att motverka klimatförändringarna.
Men även om de här förbehållen är viktiga förändrar de dock inte faktum: kostnaden för att ställa om från fossila energislag är överdriven. Det är ingen slump: både klimatskeptiker och klimataktivister har skäl att överdriva kostnaderna. Skeptikerna kan peka på de alarmerande siffrorna och hävda att det inte går att göra något. Och aktivisterna kan använda dem för att kräva ökade investeringar. Klimatförändringar behöver inte vara jordens undergång. Och inte heller är de en kostsam bluff. Det är ett konkret och komplicerat problem. Men det går att lösa utan att det kostar för mycket.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om april 2025. Översättare: Helen Gustafsson
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
