Allt Blackrocks grundare ville var att rädda planeten och samtidigt tjäna en förmögenhet. Henry Tricks möter mannen som blivit woke-kapitalismens ansikte utåt.
Ur The Economist Magazine 1843, 27 juli maj 2023, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
I början av 2022 möttes New York-bor av svarta lastbilar som körde runt Times Square, med ett märkligt reklambudskap på sidorna. En bild av en man klädd i mörk kostym, med blick som Dr Evil i en Austin Power-film.
En krönikör för New York Post skrev lite skämtsamt att ”det fick mig att undra om den här killen skulle skicka ett gäng torpeder på mig”. Under bilden fanns en fråga och en webbadress. Båda löd ”Vem är Larry Fink?”.
Sajten whoislarryfink.com anklagar Fink för att vara förälskad i Kina, och att utnyttja människor som har det ekonomiskt svårt, men missar grundläggande fakta. 70-åringen är vd och styrelseordförande för Blackrock, världens största kapitalförvaltare. Firman investerar tusentals miljarder dollar på uppdrag av sina kunder, många av dem pensionsfonder, investeringsfonder och försäkringsbolag.
Med ett marknadsvärde på cirka 100 miljarder dollar är Blackrock världsledande inom lågkostnads- och innovativa investeringsfonder. Bolagets förvaltade tillgångar, värderade till 9 400 miljarder dollar, inkluderar aktier i cirka 18 000 börsnoterade företag över hela västvärlden. När Fink pratar, då lyssnar folk – och Fink gillar sannerligen att prata.
Reklamlastbilarna finansierades av Consumers Research, som beskriver sig själva som USA:s äldsta konsumentskyddsbyrå. Nuförtiden framstår de dock mest som torpeder för en liten klick inom det republikanska partiet. Historiskt har republikanerna lierat sig med näringslivet för att bekämpa politisk reglering och främja fritt företagande. Men på senare år har en falang inom partiet vänt sig emot företag som tar ställning om sådant som klimatförändringar, HBTQ-rättigheter och andra ämnen som de anser vara ”woke”. Ron DeSantis, Floridas guvernör och främste utmanare till Donald Trump i nästa års republikanska presidentvalskampanj, är falangens främste företrädare.
Företaget, med ett marknadsvärde på cirka 100 miljarder dollar, är världsledande inom innovativa, lågkostnadsinvesteringsfonder.
En av sakerna denna ilskna sammanslutning har valt att angripa är ESG-investeringar med fokus på miljö, social hållbarhet och bolagsstyrning. Mycket av ESG är lurendrejeri. Tanken är att man kan mäta företags prestationer på andra sätt än rent ekonomiska. Men mätmetoderna är subjektiva, inkonsekventa och innehåller ofta motstridiga mål. Mindre än 3 procent av Blackrocks investeringar i USA har ESG-fokus, men Fink har gjort sig till företrädare för fenomenet sedan 2016. Då började han i allt mer påstridiga ordalag kräva att ledningarna för Blackrockägda bolag ska bedriva sina verksamheter på ett mer hållbart sätt.
Consumers Research och andra välfinansierade högerorganisationer har bildat en kraftfull lobby som, i maktens korridorer i republikanskt styrda delstater, sprider budskapet att ESG raserar såväl sociala normer som förutsättningarna för fossil bränsleproduktion, vilket många är beroende av för jobb och skatteintäkter. Bara i år har republikanska lagstiftare i 37 delstater lagt 167 ESG-kritiska lagförslag, majoriteten har dock inte lett till lagstiftning. Vissa delstater har svartlistat företag likt Blackrock i rollen som kapitalförvaltare. Man kan kalla det ett sätt att avfinansiera klimatpolisen.
Fink har blivit ett rött skynke för högern. Det blev tydligt under förra året när Peter Thiel, riskkapitalist och konservativ aktivist, angrep ESG på en bitcoin-konferens i Miami, samtidigt som Finks stirrande ansikte syntes på skärmen bakom honom. ”ESG är bara en hatfabrik”, menade Thiel. I sina försök att dämpa högerns vrede har Blackrock ådragit sig vänsterns dito. När de ifrågasätter högerns kritik om att de gör för mycket för att rädda planeten, då angrips de av vänstern för att de gör för lite.
När jag träffade Fink på hans lantligt belägna gård, en timmes resa från New York City, var han fast besluten att visa att han lagt all denna ilska bakom sig. Han var bubblande pratglad och gav en lång utläggning om sitt livs fångst, under en flugfiskeresa i Mexiko i mars. Men frågan om han kunde ha gjort något annorlunda för att undvika kritikstormen, duckar han genom att ifrågasätta vitsen med kontrafaktiska resonemang. Enligt somliga i hans närhet kämpar han med att erkänna felsteg. ”Alla frågar mig vad i livet jag skulle gjort annorlunda. Och jag skulle säga ’ingenting’”, svarar Fink.
Ändå har svartmålningen tagit hårt. En tidigare kollega, vanligtvis imponerad av Finks energi, blev chockad av hur ”sorgsen, trött och åldrad” han verkade under förra året, när kampanjen mot honom tog fart. En annan närstående liknar behandlingen av Fink med den av Emmanuel Goldstein, samhällets fiende i George Orwells 1984, som visas upp på storbildsskärm till haglande glåpord från åskådarna, under den dagliga ritualen ”tvåminutershatet”.
obama
Fink får dagligen illasinnade mejl. Vissa innehåller dödshot, många är fulla av antisemitism. ”Det är vansinnigt”, säger han. Förra året tilldelades han livvaktsskydd av Blackrocks styrelse. Av säkerhetsskäl tvingas han flyga privatjet, vilket han ofta gjorde även tidigare, även när han samtidigt förordade hållbara investeringar. Övervakningskameror installerades på gården där vi träffas.
Blackrocks framgång bygger på rigorös riskhantering – något Fink lärde sig i spåren av ett misstag på Wall Street som kom att forma hans karriär. Företaget har byggt sofistikerade datorsystem för att analysera risker i kundernas tillgångar. Man kunde tro att den som lett ett sådant företag sedan starten vore kylig, metodisk och hjärtlös. Fink är snarast raka motsatsen. En tidigare anställd kallade honom ”osedvanligt intuitiv”. Han älskar att småprata i telefon – han ringer sin fru flera gånger om dagen – och improviserar i möten med internationella höjdare. En annan tidigare anställd sms:ade Fink och skrev att han hellre skulle vara älskad än respekterad. Fink svarade: ”Det skulle vi alla”.
Denna längtan efter att bli omtyckt gör att Fink ibland är ömhudad och självmedveten inför sin status. När han på senare år har rest jorden runt för att träffa företagskunder, politiska ledare och centralbankschefer, verkar plattformen som rollen ger honom ha varit minst lika viktig som de pengar han drar in. Rollen som fanbärare för ESG såg ut att vara Finks chans att etablera bilden av sig själv som statsmannamässig makthavare på finansområdet, och samtidigt tjäna storkovan åt Blackrock. I stället blev det ett sedelärande misslyckande. För att förstå Larry Fink måste du förstå vad som gick fel.
Mitt första samtal med Fink var ett videosamtal i februari. Han satt på sitt kontor i en ombyggd lada på gården, där han tillbringar helgerna. Även på distans utstrålar han påtaglig pondus. Rösten dundrar när han uttrycker sin motvilja mot att hamna i profilintervjuer. ”Mitt största problem är att jag är alltför exponerad”, säger han. Ändå kan han knappt sluta prata. Jag ringer honom från Los Angeles, staden där han föddes och bodde under de första 23 åren av sitt liv. Inom några minuter är han mitt i en målande berättelse om uppväxten i Kalifornien ”bland apelsinlundar och tumlande taggbuskar”.
Fink föddes 1952 i en judisk familj i Van Nuys, en vidsträckt förort. Hans föräldrar var demokrater – hans far drev skoaffär och hans mor var universitetsprofessor. Han gick i offentliga skolor och det, menar han, formade honom till den han är.
Hans entreprenörskap började i unga år. Familjen besökte Mojaveöknen, där Larry samlade ormar. Vanliga husdjur var inte tillåtna i hemmet eftersom hans mamma var pälsallergiker. Han byggde upp ett litet företag som handlade med ormar, och skickade sina fångster till samlare här och var i landet. Tills den dag då några slingrade sig ut under transport. När han var 12 eller 13 knackade FBI på i föräldrahemmet. Trots utskällningen som följde överlevde hans passion för ormar. Han kan identifiera en giftorm vid första ögonkastet.
Fink tog i fulla drag till sig den frisinnade atmosfär som rådde på västkusten på 1960-talet. Han hade långt hår, och påstår sig en gång ha sererat George Harrison, när han i tonåren jobbade som servitör. På universitetet blev han intresserad av fastigheter. Än i dag kan han rabbla måtten på det hus och sommarhus där han växte upp.
Men på 1970-talet var Wall Street mer spännande än fastighetsaffärer. Michael Milken, en några år äldre skolkamrat till Fink, bröt ny mark på området riskabla, högavkastande obligationer. De första private equity-bolagen hade börjat sina räder mot företag. Fink övergav sin tidigare passion och anslöt sig till First Boston i New York, en investmentbank med giftigt rykte. ”Jag var ett missfoster”, säger han och skrattar åt minnet. ”Jag fick höra att jag blev anställd för att jag var jude och judar är smarta. Men det var en meritokrati.”
Finks erfarenhet av fastigheter gav honom en roll där han handlade med värdepapper kopplade till bolån – betydligt mindre prestigefullt än de snorkiga investmentbankirer som skötte förvärv och fusioner. Trots ökat bostadsägande under 1970-talet fanns det knappt någon marknad för bolånekopplade värdepapper. Detta eftersom de hade ansetts för krångliga och svåröverskådliga för Wall Street att ägna sig åt.
Men i början av 1980-talet tog marknaden fart. Fink riktade in sig på att bräda Lewis Ranieri, en obligationshandlare som hade jobbat sig upp från postrummet och lett Salomon Brothers till en marknadsledande position i handeln med bolånepapper. Henry Fernandez, vd för indexleverantören MSCI, såg fascinerat på när Fink på egen hand försökte konkurrera ut Salomon. ”Larry var i tidiga 30-årsåldern. Föreställ dig en kille i den åldern som ansluter sig till ett anrikt bolag och bygger upp deras handel med bolånepapper från grunden. Delägarna var bankirer, inte värdepappershandlare. Du kan föreställa dig vilken personlig övertygelseförmåga han behövde ha.”
När konkurrensen mellan honom och Ranieri hårdnade, satsade Fink fullt ut på bolånepapper som sedan kraschade totalt när räntorna oväntat föll. Han gick från att vara underbarnet som dragit in en miljard dollar på några år, till att bli paria och syndabock för en kvartalsförlust på 100 miljoner dollar – en hisnande siffra för First Boston. Plötsligt blev han behandlad som ”spetälsk”, minns han. I våra samtal blir det tydligt att han fortfarande ältar just det misslyckandet.
Fink tror sig kunna få audiens hos nästan vem som helst. ”Det är lite som Rolling Stones på turné.”
Phillipp Hildebrand
Erfarenheten gjorde honom för resten av livet besatt av risk. Brända av bolånedebaclet valde Fink och sju av delägarna att starta ett kapitalförvaltningsbolag 18 månader senare, 1988. De sysslade huvudsakligen med att investera pengar från pensionsfonder och andra långsiktiga ägare i obligationer. Redan från början satte Fink riskhanteringen i centrum. Han tog in matematiker och datagenier för att beräkna återbetalningssannolikheten för enskilda lån i en obligationsportfölj och för att bedöma hur deras värde skulle påverkas av förändringar i räntesatserna. Så småningom blev programvaran så framgångsrik att Blackrock kom att sälja licenser för den till 130 000 olika leverantörer av finansiella tjänster.
Från början hette företaget Blackstone Financial Management, eftersom riskkapitalbolaget Blackstone blev hälftenägare i projektet. De två företagen höll ihop i sju år, tills Stephen Schwarzman, Blackstones medgrundare, gjorde uppror efter att ha fått reda på att Fink och de andra grundarna spädde ut allas ägande genom att utfärda aktieoptioner till nyanställda. Efter ett bråk med Fink gick han med på att sälja sina aktier. Det frisläppta bolaget bytte namn till Blackrock.
Blackrock må ha ett nervsystem som kretsar kring att minimera risk, men företagets kultur är allt annat än andefattig. Medgrundare och tidigare kollegor beskriver hur Fink från början betedde sig som om företaget vore en kibbutz eller en familj – klanliknande, fullt av energi och livliga samtal. Hugh Frater, en av medgrundarna, medger att Fink var ”lite skrikig” i början. Men han minns också att han kunde fråga ”vill du ha en bagel?”, som något slags fredsgåva.
Fink kan vara djupt omtänksam. Tidigare kollegor berättar att han har hjälpt till att ordna sjukhusvård för deras familjer, stöttat deras bokprojekt och finansierat deras startup-bolag. Barbara Novick, en av två kvinnliga medgrundare, beskriver Fink som ”mycket stöttande och öppen” i fråga om mammaledighet, innan det var vanligt. Men den informella atmosfären kan också bli incestuös. Många vittnar om att företaget i flera år har blundat för jobbromanser, även mellan chefer och underordnade. 2019 sparkades två höga chefer efter otrohetsaffärer. ”Det är ett väldigt melodramatiskt bolag. Det är som att vara mitt i en italiensk opera”, säger en tidigare chef.
Än i dag är det Fink, den obestridde patriarken, som stakar ut den långsiktiga strategin. Hans eget bidrag är mer karismatiskt än tekniskt. Hans charm får med kunderna på tåget, han går helt in i ledarskapsutveckling och småpratar med inflytelserika personer bland sina kontakter om läget på marknaderna. Han överlåter hundgörat i driften av företaget åt andra.
Kollegor drar sig till minnes rasande utskällningar om han tyckt att de blivit för bekväma. En av dem minns hur han vrålade: ”Ni måste sluta dra kukarna efter er” åt en grupp Blackrockanställda, några av dem kvinnor. Ändå har han lyckats bygga lojalitet hos sina kollegor och odla en känsla av kamratskap. Många av medgrundarna stannade kvar på företaget i flera år. Det gamla gardet bildade ett hov kring kung Larry, som fick vissa nykomlingar att känna sig utestängda.
I likhet med många ledare för familjeföretag bryr sig Fink mer om hur bolaget mår än om vad han kan få ut av det. Hans andel i Blackrock är i dag relativt blygsamma 0,3 procent. Han har återkommande minskat sitt aktieinnehav i takt med att bolaget har vuxit, och hans plutokratkollegor tjänar avsevärt mer pengar. Enligt Forbes är han värd 1 miljard dollar, att jämföra med Schwarzmans cirka 30 miljarder.
Fink kanske inte mäter sitt värde utifrån miljarderna på kontot, men han har andra sätt att göra det på. Det ena är Blackrocks fortsatta tillväxt. Det andra är hans personliga ställning. Bägge stärktes enormt av den globala finanskrisen 2007–2009. Fink hade tre egenskaper som snabbt tog hans bolag till en framstående position. Nämligen förståelse för bolånemarknaden, plåtmagad fallenhet för vilda chansningar och förmågan att lättsamt umgås med jättarna på Wall Street och i Washington.
Fink älskar att fiska på avlägsna platser. Varje år reser han västerut, eller till Alaska eller Mexiko. Bland resesällskapet syns många kunder och kollegor. Och han tar också med sig Kenny Smith, instruktören som för 25 år sedan gav honom en första lektion i flugfiske. De har varit vänner sedan dess. De är ett udda par: en kille från vischan i Colorado och en miljardär som växte upp på den ena kusten och byggde sin förmögenhet på den andra.
På flodstranden finns inte längre någon hovsam vördnad för Fink. En deltagare berättar att de allihopa ”har en väldigt skämtsam jargong mot varandra”. Alla lever enkelt: sover i tält, gräver latriner och käkar burritos från närmsta mack. Smith ser hur tålmodigt Fink jagar sin fångst. Han ”analyserar hela tiden där ute”, säger Smith.
Det gamla gardet bildade ett hov kring kung Larry, som fick vissa nykomlingar att känna sig utestängda.
Fink har skött förvärven som gjort Blackrock till en finansiell gigant med samma försiktiga tålmodighet. Han säger att han backade en gång innan köpet av Merrill Lynch Investment Management, en kapitalförvaltare inriktad på globala värdepapper, 2006. Finks köp av Barclays Global Investors, BGI, 2009, världens största återförsäljare av passiva fonder med låga avgifter, blev av på andra försöket.
Även då gick affären nästan i stöpet i sista minuten på grund av Finks bekymmer med att säkra en del av finansieringen för köpet. Vid den tiden, minns han, hade han precis fått ett barnbarn. Situationen var så spänd att han, i stället för att stanna hos familjen, återvände till kontoret. Där satt han och ringde folk frenetiskt hela natten, i jakt på alternativ.
Robert Fairbairn, en av Blackrocks vice styrelseordföranden, minns hur framgångsrikt rättfram Fink var i att beskriva sin knipa, när han ringde och bad om tjänster. ”Jag sitter snävt till,” erkände han för potentiella räddare i nöden. ”Vi har en otrolig affär på gång. Om vi inte når i mål, vet du, om vi inte får det att funka … då kommer jag jobba outtröttligt för att få chansen igen.” Med stöd från statliga förmögenhetsfonder, i bland annat Singapore och Kina, tog han affären i hamn nästa morgon.
Sammanslagningen förvandlade Blackrock till världens största kapitalförvaltare. Det totala kapitalet var nu mer än dubbelt så stort, 2 700 miljarder dollar. För första gången samlade Fink två motstridiga investeringsstrategier under ett tak: aktiv förvaltning, under ledning av specialister som tar ut feta arvoden för sin förmodade framsynthet i att välja rätt aktier – och billiga, passiva indexfonder som bygger på antagandet att marknaden alltid vinner till sist.
I dag förvaltar Blackrock 6 200 miljarder dollar i indexfonder och andra passiva instrument – 65 procent av portföljen. Finks satsning på BGI ledde till minskade investeringskostnader för miljoner människor vars pensionssparande ligger hos Blackrock. Det återspeglade också en skarpsynt insikt han burit med sig sedan tidigt i karriären: i takt med att kapitalmarknaderna blir billigare och mer lättillgängliga kommer folk i allt högre grad att spara i aktier och fonder, snarare än på bankkonton.
BGI-affären sammanföll med Finks växande status som en finansmarknadens fixare. Under finanskrisen gav han viktig hjälp till USA:s finansdepartement och Federal Reserve Bank of New York, genom att sälja eller rädda nödställda finansiella företag som Bear Stearns och AIG. Blackrocks riskhanteringsalgoritm innebar att han kunde analysera deras exponering på ett svårslaget sätt.
Hans räddningsinsatser spred sig till Europa, där banksystemen i många länder kämpade med egna bolånerelaterade härdsmältor. När marknaderna föll fungerade Fink ofta som en informationskanal mellan tjänstemän och Wall Streets verkliga makthavare – så småningom hade Blackrock fullt sjå med att sälja besvärliga tillgångar på uppdrag av staten.
Vissa i hans närhet menar att hans allt viktigare roll eldade på ett psykologiskt behov av att vara i händelsernas centrum. En tidigare anställd från den tiden berättar att Fink privat pratade om sin barndomsdröm att bli rockstjärna, men erkände att han inte såg tillräckligt bra ut. Talk Talk, en charmerande engelsk grupp från 1980-90-talet, som mystiskt flydde offentligheten, är hans favoriter.
Förvärvet av BGI gav Fink en plattform att predika från. Den som äger ett index äger också delar av varje företag inom det. Fink började snabbt utöva sitt inflytande. 2012 inledde han en tradition av att skriva ”Kära vd”-brev till cheferna för de företag som Blackrock investerade i. På så vis kunde han få utlopp för ett skenheligt drag som, i vissa stunder, får honom att låta som en obligationsmarknadernas Bono.
Han som en gång avfärdat finanselitens årliga samkväm i Davos som ”slöseri med tid”, började nu bli stammis. Rykten gör gällande att han under president Obamas andra mandatperiod blev erbjuden finansministerposten, en post han enligt somliga vänner djupt eftertraktar – men Fink nekar när han får frågan.
I stället blev han finansdiplomat. Blackrocks växande storlek gav honom tillgång till världens finansiella huvudstäder. Han flög världen över i något av företagets två Gulfstreamplan, charmade internationella kunder, viktiga företagsledare, presidenter, premiärministrar och centralbankschefer. Förutom att säkra nya affärer använder han sina resor för att se vad människorna han talar med tänker på, och pröva nya idéer. Personer i hans närhet beskriver resorna som både utmattande och uppiggande. Trots sin ålder driver Fink alltid på för fler möten. Han tror sig kunna få audiens hos nästan vem som helst. ”Det är lite som Rolling Stones på turné”, säger Philipp Hildebrand, en av Blackrocks vice styrelseordföranden, som ofta reser med Fink.
Resorna innebär också att Fink får ägna sig åt sin passion för namedropping, vilket är mer skvaller än skryt från hans sida. Man kan höra honom berätta hur han har diskuterat Brexit med en brittisk premiärminister. Eller hur han blivit personlig vän med Andrés Manuel López Obrador, Mexikos ilsket anti-elitistiska vänsterpresident.
Fink är inte kräsen med vem han kommer nära. Han var en av de första finansmännen i New York som klargjorde att han inte tänkte kapa banden till Saudiarabien efter mordet på Jamal Khashoggi, kolumnist för Washington Post. ”Det sista han gör är att sluta prata med folk, även när det är obekvämt”, säger Robert Fairbairn. David Rubenstein, en av cheferna för riskkapitalbolaget Carlyle Group, menar att Fink har en starkare ställning i internationella finanskretsar än många ministrar. ”Han har faktiskt blivit global finansminister utan någon officiell utnämning”, säger Rubenstein skämtsamt.
Finks gård ligger i en välbärgad del av delstaten New York, med så pass många hästar att det närbelägna kaféet har såväl gratis morötter som hundgodis på disken. 2003 köpte han huset och gårdsbyggnaderna, som byggdes på 1700-talet, av skådespelaren och filmaren Stanley Tucci. De var i ett fallfärdigt skick och han har renoverat sedan dess. Han utökade också sina ägor genom att köpa mark av en granne som förlorat en förmögenhet i investeringar hos Bernie Madoff.
Här råder något helt annat än den globala kapitalismens rasande tempo. Under två decennier har Fink och hans landskapsarkitekter förvandlat fastigheten till en fristad för vilda djur. De har rensat ut invasiva arter, som häckberberis, och sått vidsträckta ängar med inhemska blommor – sidenört, solhatt och målarborste – en oas för fåglar och insekter. Fink är så hängiven återförvildandet att han en gång gick i klinch med en kollega som blev biodlare, eftersom honungsbin är en främmande art. Hon övertygade honom så småningom att låta henne hålla bina på hans mark.
Från mitten av 2010-talet och framåt började Fink visa liknande iver i miljöfrågor. Klimatförändringarna innebar en tydlig affärsmöjlighet för Blackrock. Företagets kunder, särskilt i Europa, började ta problematiken på allvar. Blackrock förvaltar tillgångar på uppdrag av pensionsfonder, som vill ha en stabil avkastning med tillväxt under decennier. Finks bakgrund som säljare av bostadsobligationer gjorde att han i högre grad än andra finansmän bekymrade sig för planetens skick om 30 år. Han såg att strävan mot lägre koldioxidutsläpp i den globala energiinfrastrukturen skulle kräva enorma nyinvesteringar, där hans bolag kunde bidra med finansiering.
Många av Finks kunder – särskilt bland de yngre – välkomnade att han tog ställning. Dessutom var den globala finanskrisen, liksom klimatförändringarna, ett problem som politikerna kämpade förgäves med att lösa. Fink kände att det utgjorde en risk som företagsledare hade ett ansvar att hantera.
Klimatförändringarna var inte bara rimliga att ta hänsyn till ur ekonomisk synvinkel. De gav också Fink oslagbar möjlighet att tala från Blackrocks ”uppburna predikstol”, som en tidigare kollega kallar den. Ingen annan i liknande roll hade ett så nobelt ändamål att gå till storms för.
Finks årliga brev till ledarna för företagen i Blackrocks portfölj – vilket i och med dess storlek innebar nästan samtliga storföretag – väckte stor uppmärksamhet i media. Det dominerande temat var hållbarhet: hur företag kan stärka sina chanser till långsiktig framgång genom att ta hänsyn till miljömässig och social påverkan. Tonen blev allt mer lik den hos en aktivist, vid sidan av rollen som förvaltare av Blackrock-kundernas pengar.
Några månader efter Parisavtalet 2015, där stater åtog sig att begränsa den globala uppvärmningen år 2100 till mindre än två grader över förindustriell tid, använde Fink sitt årliga brev för att åberopa ESG för första gången. Han sa att Blackrock förväntade sig att företag skulle göra miljöfrågor och sociala hänsyn till en del av sina styrelsediskussioner. Men övervikten av indexfonder i Blackrocks portfölj minskar den makt de har över företagen de investerar i, eftersom Blackrock måste äga dem vad de än väljer att göra.
Även om Fink än i dag fortsätter att förneka att han bedrev korståg, och menar att han helt enkelt värnade sina kunders långsiktiga intressen, lät han mer och mer predikande för varje år som gick. Han började argumentera för att näringslivet måste ta itu med de mest angelägna ekonomiska och sociala frågorna, som präglas av ”plågsam politisk dysfunktion”.
I årsbrevet 2020 syntes ett avgörande skifte. Där skrev han att klimatförändringarna blivit ”en avgörande faktor för företagens långsiktiga framtidsutsikter”. Han tillkännagav Blackrocks nya aggressiva ESG-strategier, bland annat att avyttra stora kolproducenters aktier från aktivt förvaltade fonder, samt erbjuda fonder som helt uteslöt fossilbränsleproducenter.
Trots att Trump, som tillträdde 2017, drog USA ut ur Parisavtalet, rådde vid den tiden utbredd eufori på området ESG-investeringar. Från 2018 till 2022 växte Blackrocks hållbara tillgångar från mindre än 4 miljarder dollar, eller cirka 4,4 procent av liknande tillgångar, till nästan 60 miljarder dollar, eller ungefär en femtedel av marknaden. ESG- produkter utgör en bråkdel av Blackrocks förvaltade tillgångar, men i USA är de ledande på området, med viss marginal.
Fink, som har en säljares fallenhet för att se åt vilket håll vinden blåser – bokstavligt talat, han har en samling antika vindflöjlar på sin gård – var snabb att se den potentiella tillväxten. Under pandemin rusade värdet av Blackrocks förvaltade tillgångar till 10 000 miljarder dollar. Detta delvis på grund av att värdet på många av företagen i portföljen med låga koldioxidutsläpp, särskilt teknikjättarna, exploderade. ”Larry har en otrolig näsa för de trender som dyker upp i branschen”, säger Robert Kapito, Blackrocks styrelseordförande och Finks partner sedan 40 år tillbaka.
Ursula von der Leyen leder Europa i en omvälvande tid
The Economist diskuterar Ryssland, Kina och EU:s väg framåt med kvinnan i hjärtat av Europa: Ursula von der Leyen.
Tariq Fancy, tidigare investeringschef för hållbarhet på Blackrock, som, efter att ha slutat skrev en utförlig kritik av ESG, säger att Fink var snabb att ta chansen att göra Blackrock ledande inom hållbarhet, men det med sista raden i åtanke. Företagets syn var, enligt Fancy, ”om vi kan rädda världen och det inte kostar oss ett öre, då gör vi det. Men om det kostar något, då är det en annan sak”. Många av Blackrocks pensionskunder förvaltar pengar på uppdrag av vänsterlutande offentliganställda som vill se gröna investeringar.
Oavsett hur stor Finks passion för hållbara investeringar faktiskt var, fanns en växande oro inom delar av företaget att han riskerade att gå för långt. ”När du väl uttrycker din syn på de här politiska frågorna, då blir du föremål för samma kampanjer som politiker”, menar en tidigare kollega som deltog i samtalen. En annan märkte att ”många påtalade för Larry att vi inte borde vara så högljudda om detta. Men Larry höll sig i absolut framkant”.
Alla har inte följt den politiska linjen. En hög tjänsteman inom republikanerna, i en republikansk delstat, berättar: ”Om du pratar med hans anställda säger de: ’Åh, oroa dig inte för vad Larry säger. Det är inte vad vi gör’”. Han tillägger: ”Jag kan knappt räkna hur många samtal vi har haft där [anställda] sagt: Vi skulle också gjort oss av med honom, men du vet, vi kan inte”. Vissa företagsledare började också uttrycka oro för att Fink fått storhetsvansinne. ”Jag har höga tankar om Larry Fink, men jag är osäker på om jag hade velat ha honom som kejsare”, sa Charlie Munger, Warren Buffetts affärspartner.
Fink säger sig inte kunna minnas att några kollegor invänt mot att breven varit för politiska. Men det tyder på ett annat problem: många som jobbat på Blackrock beskriver honom som en svår person att säga emot. Han dominerar fortfarande företaget och har ett skrämmande temperament. Flera personer har inför mig beskrivit honom som narcissist.
Hans rykte kan förklara varför ett företag, känt för sin riskhantering, misslyckades med att förutse den politiska motreaktionen mot ESG. ”Det här är väldigt känsliga politiska ämnen, och vi stötte på starkare och mer tydligt motsatta åsikter än vi hade diskuterat”, medger Mark McCombe, en av företagets vice vd:ar. Motståndet kom främst från en grupp politiker som företaget nästan helt hade tappat kontakten med när Fink for jorden runt: republikaner i USA:s så kallade hjärtland.
Enligt Fink ställdes problemen på sin spets under tiden strax före Rysslands invasion av Ukraina 2022. Rusande olje- och gaspriser började stuka avkastningen för dem som hade satsat på ESG-investeringar, i tron att fossilbränslenas tid var över. Det undergrävde en del av entusiasmen för hållbarhet. Högre oljepriser gav också utsläppsminskningarnas motståndare en ursäkt att gå till motangrepp. Texassenatorn Ted Cruz skällde ut Fink i tv och anklagade honom för att direkt ha medverkat till höjda bränslepriser genom att ha avskräckt företag från investeringar i fossila bränslen. Han kallade det ”Larry Finks prispåslag”. Fink blev förskräckt över hur snabbt angreppen blev personliga, särskilt som han aldrig hade krävt avyttring av fossila tillgångar.
Blackrock drabbades också. I augusti 2022 blev de första amerikanska företag att svartlistas i Texas, en delstat under republikansk ledning, med målet att hindra delstatens offentliga institutioner från att placera pengar hos förvaltare som ”bojkottade” energiföretag. Samma sommar hotade 19 av landets republikanska justitiekansler på delstatsnivå med rättsliga åtgärder. De ifrågasatte om Blackrock fokuserade på endast ekonomisk avkastning, såsom delstatslagarna krävde.
I ett brevsvar till dessa, och ett försvarstal som publicerades på hemsidan under rubriken ”Setting the record straight”, slog Blackrock tillbaka. De underströk sin roll som en av världens största investerare i fossilbränsleföretag, samt att de investerat 170 miljarder dollar i offentliga, amerikanska energibolag. Blackrocks medverkan i ESG-satsningar, menade de, var helt förenlig med det ekonomiska ansvaret gentemot kunderna, eftersom företag som tar hänsyn till klimatrisker blir bättre långsiktiga investeringar.
Blackrocks genmäle misslyckades inte bara med att lugna kritikerna inom det republikanska partiet, utan skapade också problem i andra änden av det politiska spektrat. Demokraten Brad Lander granskar New York Citys budget i rollen som revisor, och förvaltar tre pensionsfonder för offentlig sektor. Han skickade ett ilsket brev till Fink och menade att Blackrock, i och med värnandet om sina fossilinvesteringar, i praktiken övergav sitt ansvar att nå nollutsläpp till 2050.
”Folk såg mig som en skit för 30 år sedan. Jag hoppas att de ser mig som en skit än idag.”
Larry Fink
Fink erkänner att Blackrocks politiska känselspröt fungerade dåligt under den här processen. De brast i kommunikationen med delstatsregeringarna innan bakslaget kom. ”Jag tar ansvar för det”, säger han. ”Vi ägnar oss en hel del åt presentationer och relationsbyggande.” Blackrock har intensifierat lobbyverksamheten i delstaternas huvudstäder.
Fink erkänner också att de ilskna reaktionerna på hans brev tog honom på sängen. Om de hade varit mer nyanserade, menar han, hade han kanske haft färre besvär. Fink insisterar på att hans ord togs ur sitt sammanhang, men nu pratar han mer försiktigt om ESG som koncept. ”Vi använder inte begreppet ESG längre”, säger han. Blackrock använder i stället ord som ”hållbarhet” och ”utfasning av koldioxidutsläpp”. ”I mitt senaste brev nämnde jag inte ESG”, påpekar han. ”Jag lät bli [med mening] eftersom begreppet har blivit så laddat.” Nyligen utsåg Blackrock Amin Nasser, vd för Saudi Aramco, Saudiarabiens statliga oljebolag, till styrelseledamot.
Finks ånger kan vara djupare än han är bekväm med att erkänna. Han berättar att en av hans anställda nyligen utbrast: ”Gud, jag vet inte ens hur jag någonsin skulle vilja bli vd när jag ser vad som händer med dig och allt det här”. Så här sa Frater, en av Finks medgrundare: ”Om det vore jag som drabbades av de här djupt personliga angreppen skulle min första tanke vara ’jag behöver inte den här skiten’”.
Fink tröstar sig med vetskapen om att bråket inte har avskräckt kunder från att ösa in pengar i företaget. Under första halvåret i år lockade de 190 miljarder dollar i nettoinflöden, en förbättring jämfört med samma period 2022. ”Siffrorna talar för sig själva”, säger han. ”Det löser sig.” Men erfarenheten har fått Fink att tygla sig. Mannen som strävade efter att bli den amerikanska finansvärldens särskilda sändebud i världen, har för andra gången i karriären blivit påmind om att det är riskabelt att sticka ut för mycket.
Nuförtiden har Fink större bekymmer i det lilla. Kort efter att vi ses avslöjar han att han bara en månad tidigare drabbats av allvarlig sjukdom. På en arbetsresa till Spanien i mitten av mars började han känna magsmärtor. Han flögs i ilfart, med Blackrocks privatjet, till NYU Langone, ett sjukhus i New York, i vars styrelse han sitter. Han spydde under hela färden över Atlanten. I New York blev diagnosen sprucken blindtarm. Sedan sprack den och gav honom bukhinneinflammation, ett slags blodförgiftning. Han återhämtade sig efter en smärtsam sjukhusvistelse. Kort därefter publicerade Wall Street Journal en förstasidesartikel om de fem personer som tidningen ansåg vara utmanare i den ”stora kampen” om vem som ska efterträda honom.
Fink såg ut att vara i god form när vi träffades. Solbränd och med en ungdomlig utstrålning i kontrast till sin ålder. Han kollade flera gånger telefonen för att se om resultaten av hans senaste blodprov hade dykt upp. Inte av någon uppenbar oro för hälsan, utan för att han ville få klartecken att nästa dag flyga till Japan och Australien, vilket läkarna gav honom.
Under sjukdomstiden tänkte han mycket på efterträdare, men säger sig inte ha några omedelbara planer på att dra sig tillbaka. Vi diskuterade frågan medan vi åt smörgåsar i skuggan av träden. Han berättade att han såg fram emot att gå i pension. Att få mer tid till sin gård och till fiske. ”När jag lämnar Blackrock, då lämnar jag Blackrock”, sa han, men lät inte helt övertygande. Strax därefter bytte han hållning något, och funderade på möjligheten att sitta kvar som styrelseordförande en kort tid, om hans efterträdare i ledningen skulle vilja det. Det kan tyda på att han upplever att ingen ännu är riktigt redo att fylla hans skor.
En tidigare kollega minns ett tillfälle då Blackrocks ledningsgrupp genomförde en utvärdering av sina styrkor. Fink var ensam om att tycka att han förtjänade högsta betyg på alla punkter. Fink ifrågasätter den berättelsen och lämnar inga tvivel om att han noga tänkt igenom frågan om efterträdare. Han berättar att han har strävat efter att bygga upp en stark uppsättning potentiella vd:ar som kommer att stanna kvar, även om de inte blir utvalda att leda företaget.
Trots det egna blåsvädret ser Fink fortfarande optimistiskt på Blackrocks framtid. ”Jag är mer positiv inför framtiden … än jag har varit på tio år.” Tillströmningen av pengar är ett bevis på att Blackrock fortfarande är på rätt ”uppdrag”. Han tillägger: ”Med uppdraget följer ett visst oväsen. Är det numera en permanent del av att driva ett stort, synligt företag?”.
Finks smärtsamma möte med ilskna ESG-motståndare kommer knappast att forma hans eftermäle. Redan tidigt i karriären, på First Boston, såg han finansmarknadernas förmåga att locka besparingar ut ur banksystemet. Blackrock har bidragit till den utvecklingen mer än de flesta andra samtida företag. Detta genom att göra billiga sparformer tillgängliga för den breda allmänheten.
Men Blackrocks storlek gör dem till ett enkelt mål. Deras inflytande – och det inflytande liknande jättar utövar – över stora delar av amerikanskt näringsliv, gör det lätt att svartmåla dem som om de vore tagna ur det sena 1800-talets guldålder, när gigantiska monopol höll USA i sitt grepp.
Men Rockefellers och andra av den tidens rövarbaroner var helt inriktade på exploatering. Ledarna för dagens storföretag lever i en tid av klimatförändringar. Några av dem försöker förändra världen till det bättre, om än de har sina brister, och måste tänka på resultatet på sista raden. Denna ökade sociala medvetenhet kan vara bra för företagen, om den lockar likasinnade kunder och motiverar de anställda. Det kan vara bra för planeten också, om företag blir motiverade att ta hänsyn till långsiktiga risker. Men det kan också reta upp miljoner människor som inte håller med.
Fink själv är varken hjälte eller skurk: han är affärsman, av allt att döma en osedvanligt intuitiv sådan. Efter att ha umgåtts med honom och pratat med många av hans medarbetare, är det mest slående hur pass lojal och allt annat än beräknande han är i det privata. Som chef skrävlar han ofta, är hetlevrad och törstar efter beröm. Men i enrum är han inte oförskämd. Om något är han uppfriskande pratsam och jordnära. Vårt senaste samtal slutade med att han berättade om behovet av att förbli trogen sig själv, hur framgångsrik man än blir: ”Folk såg mig som en skit för 30 år sedan. Jag hoppas att de ser mig som en skit än i dag.”
I en polariserad politisk miljö är det besvärande lätt för folk på ytterkanterna att svarmåla finansmän, särskilt judiska sådana, som världsmarknadernas avlägsna makthavare. Med makt över människors ekonomiska framtid, men utan ansvarstagande. Fink vadade in i politiken, trots varningar om vilka risker det innebar. Affärsmässigt var ESG en framgång för Blackrock. Och om Fink hade varit politiker ända in i själen, då hade han kanske bitit ihop i rollen som ansiktet utåt för världsförbättrande investeringar. Men han var inte tillräckligt tjockhudad för att tugga i sig motreaktionerna. Värre mänskliga brister kan man ha.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, oktober 2023.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
