Afrika och klyftan till resten av världen
Afrikas ekonomi halkar efter övriga världen. Om allt fortsätter som vanligt ökar klyftan, konstaterar John McDermott.


Artikel ur specialrapporten Africa’s Gap, som finns i sin helhet på www.economist.com, 11 januari 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
På många sätt har det aldrig varit bättre än i dag att vara född i Afrika. Sedan 1960 har den förväntade genomsnittliga livslängden ökat med mer än hälften, från 41 till 64 år.
Andelen barn som dör innan de fyllt 5 år har minskat med tre fjärdedelar. Andelen unga afrikaner som studerar på universitet har niofaldigats sedan 1970.
Afrikansk kultur uppmärksammas över hela världen: under 2020-talet har afrikanska författare tilldelats Bookerpriset, Goncourtpriset och Nobelpriset. I år håller G20 för första gången ett toppmöte på kontinenten, i Sydafrika. Alla dessa framsteg bådar gott för den yngsta och livligaste världsdelen.
Inte sedan förhistorisk tid har det funnits en period då det varit mer sannolikt att man ska födas som afrikan. Den sammanlagda befolkningen i de 54 länderna har fördubblats på 30 år, till 1,5 miljarder. FN förutspår en ny fördubbling till 2070. Det mesta av den beräknade befolkningstillväxten under resten av 2000-talet förväntas ske i Afrika. Dessa nya generationer börjar redan göra avtryck. Politiska partier med rötter i självständighetskampen på 1900-talet förlorar stöd från en generation av bättre utbildade och digitalt uppkopplade afrikaner. Under det senaste årtiondet har nära 30 sittande ledare förlorat i allmänna val.
Demografi, urbanisering, politik och konsumentteknik gör att kontinenten genomgår en grundlig social omvandling. Men den förändringen stöds inte av ekonomisk omvandling. Istället halkar de afrikanska ekonomierna ännu längre efter den övriga världen. 1960 var BNP per capita i Afrika, med hänsyn till olika kostnader på olika platser (så kallad PPP, köpkraftsparitet), ungefär hälften av snittet i den övriga världen. I dag är den ungefär en fjärdedel. Då låg regionen i princip i nivå med Ostasien.
I dag har invånarna i östra Asien sju gånger högre snittinkomster än de som bor söder om Sahara i Afrika. I ett diagram (se grafen ”Gapet”) liknar det stadigt ökande gapet ”käften på en gäspande krokodil”, säger Jakkie Cilliers på den sydafrikanska tankesmedjan Institute for Security Studies. Den ena linjen pekar uppåt, den andra är nästan helt horisontell.

Bland 2000-talets viktigaste frågor, tillsammans med klimatförändringarna och risken för kärnvapenkrig, är det faktum att afrikaner blir relativt fattigare trots att de driver hela befolkningstillväxten i världen. Om trenden håller i sig utgör afrikaner 80 procent av världens fattiga år 2023, mot bara 14 procent 1990.
Även om kontinenten tycks ha fått en lovande start på 2000-talet – denna tidning (The Economist) gick från att sörja den Hopplösa Kontinenten på sitt omslag år 2000 till att hylla Afrikas Uppgång 2011 – var tillväxten kortlivad och jämförelsevis svag. Även under de hoppfulla åren 2000–2014, när verklig BNP per capita steg med 2,4 procent om året, växte andra utvecklingsregioner mer än dubbelt så fort och skapade fler jobb. Sedan dess har snittinkomsten legat still, trots några lysande undantag. Världsbanken talar om ”ett bortkastat årtionde” för den ekonomiska utvecklingen söder om Sahara.

Detta göder en oro för att Afrika kan ha missat sin chans. På 2000-talet gynnades afrikanska ekonomier av kinesisk efterfrågan på råvaror och en framväxande globalisering. Utbredd skuldavskrivning, som avslutades i mitten av 00-talet, innebar att afrikanska regeringar kunde lägga mer pengar på skolor och infrastruktur, och mer lättvindigt ta upp nya lån.
Det är fel att påstå att alla möjligheter som kontinenten då erbjöds var bortkastade. Abebe Selassie, chefen för Internationella valutafondens Afrikaavdelning, påminner gärna de som bekymrar sig över de senaste kriserna i Afrika om att trots svåra tider är världsdelen i mycket bättre skick än när han var en ung etiopisk teknokrat i början av 1990-talet. ”Om någon då hade sagt till mig att Accra, Kampala och Addis 30 år senare skulle se ut som de gör i dag, hade jag trott att de var påverkade av mer än bara en kopp starkt etiopiskt kaffe”, sa han i ett tal i juli i fjol.

Regionen kan också skryta med några bestående framgångssagor. Under de senaste 60 åren har Botswana, Mauritius och Seychellerna vuxit snabbt, och i stort sett ökat sin BNP per capita i samma takt som den övriga världen. På senare år har länder som Elfenbenskusten, Etiopien och Rwanda uppvisat en imponerande tillväxt. Men de har varit undantag snarare än regel. Och de största ekonomierna – Egypten, Nigeria och Sydafrika – har varit särskilt tröga. Till och med före dubbelchocken med covid-19 och kriget i Ukraina ställde en del samma fråga som Världsbankens nuvarande chefsekonom Idermit Gil gjorde i rubriken till en artikel som han medförfattade 2019: Har Afrika missat tåget?

I större delen av Afrika är de flesta fattiga och produktivitetsökningen ännu långsam. Så länge det fortsätter kan kontinentens ungdomliga befolkning inte bli den förändringskraft som den borde vara. ”Vi måste skapa arbeten för våra unga”, säger Mavis Owusu-Gyamfi, ordförande för den all-afrikanska tankesmedjan African Centre for Economic Transformation. ”De kan inte fortsätta att stämplas som en ’möjlighet’ som aldrig förverkligas.” Den sudansk-brittiske affärsmannen Sir Mo Ibrahim tillägger: ”Ouppfyllda förväntningar, särskilt bland unga, underblåser frustration och ilska, de viktigaste orsakerna till oro och konflikter”.
Växande ekonomier med många möjligheter skapar inte bara ett lugnare samhälle, de är också nödvändiga för att hantera klimatförändringar. Enligt FN:s ekonomiska kommission för Afrika ligger 17 av de 20 länder som är känsligast för klimatförändringar i Afrika. Torka och översvämningar som förknippas med El Niños sydliga oscillation – ett snabbt växlande tropiskt väderfenomen – visade 2024 hur sårbara jordbrukarna är för extrema klimatförändringar.
Översvämningar gjorde fyra miljoner människor hemlösa och stängde tusentals skolor. Meteorologiska världsorganisationen, som är ett FN-organ, har räknat ut att afrikanska länder lägger upp till 9 procent av sin statsbudget på att hantera sådana katastrofer. Om den globala temperaturen stiger mer än 2 grader över 1800-talsnivån, riskerar afrikanska skördeintäkter att minska med 30 procent, enligt en färsk studie som Philip Kofi Adom har skrivit för Center for Global Development, en tankesmedja i Washington D.C.

Men den grund som skulle behövas för sådan tillväxt är i spillror. Enligt IMF upplever mer än hälften av de afrikanska länderna ”hög makroekonomisk obalans”, vilket innebär ett eller flera av följande problem: en inflation på minst 50 procent, ett kraftigt budgetunderskott, lånekostnader på minst 20 procent av statens inkomster och en utländsk valutareserv som bara räcker till tre månaders import.
Finansiering blir allt svårare att ordna. Att låna dollar på kapitalmarknaden är dyrare än på 2010-talet. Utländska direktinvesteringar har minskat med ungefär en tredjedel sedan 2021. 2023 lånade Kina ut 4,6 miljarder dollar till Afrika, en uppgång från småsummorna i början av decenniet, men fortfarande mindre än beloppen varje år under 2010-talet. Västvärlden skickar också allt mindre av sitt bistånd till Afrika.


Det finns fler skäl till oro. De geopolitiska spänningarna är de värsta sedan kalla kriget, och enligt IMF skulle Afrika söder om Sahara bli den region som drabbas hårdast om världen splittras i olika handelsblock. En del politiker är också bekymrade över att en ökad automatisering gör det svårare att locka den sorts personalintensiva tillverkning som låg bakom Asiens uppgång.
Det hela landar i att om allt fortsätter som vanligt, kommer Afrikagapet inte att stängas. Världsdelens länder behöver investeringar på mycket högre nivå från både afrikaner och utlänningar. De flesta behöver större, mer dynamiska privata sektorer, produktivare jordbruk och effektivare styrning. De behöver en bättre fördelning av allmänna medel och mindre korruption. Först då kan de förvänta sig de produktivitetsframgångar och samma ekonomiska omvandling som i andra utvecklingsländer.
För att det ska hända måste de styrande vilja det. För närvarande är det alltför sällan fallet. Afrikanska eliter är ofta frustrerande liknöjda inför kontinentens framtid. Det finns undantag, men till största delen är den här generationen politiska ledare djupt oinspirerande. Afrikanska affärsledare, å sin sida, hämmas av politisk inblandning och känner sig tvingade att agera farligt kortsiktigt. Detta kan leda till ömsesidigt berikande och en förnöjsamhet med ett status quo. Men att bedriva affärer och politik som vanligt är att svika dagens afrikaner – och att förstöra förutsättningarna för dem som kommer efter.

Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om april 2025. Översättare: Johan Erséus
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."