Sammanfattning
Vad handlar artikeln om?

Dimridåer kring en del euro­peiska länders finansiering av försvaret visar på en oförmåga att ta frågan om försvarsutgifter på 3,7 procent på allvar. Vissa länder tenderar att baka in ”allt möjligt” i försvars­utgifterna för att nå målen.

Läs mer

När Storbritannien tog fram sin statsbudget 2015, blev siffrorna fel på ett besvärande sätt. Nedskärningar inom alla departement innebar att försvarsutgifterna hamnade strax under 2 procent av BNP, för första gången sedan 1930-talet. Det dög inte: bara ett år tidigare hade Natoledare under brittiskt värdskap kommit överens om detta 2-procentsminimum, som svar på Rysslands första invasion av Ukraina. Man hittade snart ett slugt sätt att sminka över politikernas rodnad. Några miljarder pund i utgifter som inte tidigare ingått i försvarsbudgeten blandades nu diskret in i den, med hjälp av vad man eufemistiskt kallade ”reviderad redovisningsstrategi”, även kallat ”flytt av målstolparna”. Tack vare en följsam revisors penndrag ingick nu änkepensioner för veteraner och försvarsministeriets personal, liksom en del underrättelseutgifter och bidrag till långväga FN-uppdrag, i försvarsbudgeten. Taktiken fungerade för att knuffa den ack så viktiga utgiftssiffran över målet.

Två kvinnliga norska soldater samtalar vid ett stridsfordon.
Norska soldater deltar i militärövningen ”Iron Wolf 2025-I” vid Gaiziunai-övningsområdet, cirka 130 kilometer väster om Litauens huvudstad Vilnius, den 16 maj 2025. Foto: Mindaugas Kulbis/AP/TT

Med ytterligare rysk aggression och ett USA som vänder sig inåt, räcker inte längre 2 procent. Vid Nato­toppmötet i juni kommer de 32 medlemsstaterna att behöva komma överens om försvarsutgifter på långt över 3 procent av BNP, senaste prognosen är 3,7 procent. Inga redovisningstrick i världen kan fylla ett sådant hål. Men trots det har vissa politiker försökt sig på en turbovariant av britternas manöver. Den 13 mars föreslog Pedro Sánchez, Spaniens premiärminister, ett nytt sätt att öka landets ynkliga 1,28 procent av BNP i försvarsutgifter, Natos lägsta. Tricket är inte att faktiskt satsa mer på försvaret, utan att tillämpa ett ”360-graders” synsätt på säkerhet. Ryska tanks som rullar över Pyrenéerna utgör inget verkligt hot mot Spanien – så varför bekymra sig för det? Hotet från klimatförändringar i Medelhavsområdet innebär att satsningar på minskade utsläpp kan sägas motsvara militära utgifter, liksom investeringar i cybersäkerhet och terrorbekämpning. Plötsligt kan man betrakta ytterligare flera procentenheter av BNP som försvarsutgifter, och därmed enkelt nå vilka Nato-mål som helst. ¡Dicho y hecho!

Italien har också planer på att sminka upp försvarsbudgeten, och menar att åtgärder för ökad konkurrenskraft – i sig ett ganska luddigt begrepp – av någon anledning ska räknas som försvarsutgifter. Varför stanna där? Med snäppet mer kreativitet kan än större bitar av statsbudgettårtan tillskrivas försvaret. Eftersom sjuka medborgare knappast kan tjänstgöra i de väpnade styrkorna, borde väl utgifterna för offentligfinansierad sjukvård räknas med? Soldater måste kunna läsa och resa till militärbaser – alltså är det fullt rimligt att räkna in investeringar i utbildning och transport. Listan kan göras närmast oändlig.

Illustrerad bild av tre beväpnade soldater som står uppradade på en gigantisk miniräknare.
Illustration: Peter Schrank/The Economist

De 23 Natoländer som också är EU-medlemmar, har på sistone fått ännu starkare incitament till kreativ redovisning av försvarsutgifterna. Eftersom skatterna i de flesta EU-länder redan är höga och välfärdsutgifterna till synes heliga, är lån det enklaste sättet för regeringar att satsa mer på försvaret. För vissa länder, särskilt i syd, skulle ytterligare statsskuld innebära brott mot EU:s budgetregler, som normalt begränsar det årliga budgetunderskottet till 3 procent av BNP. Nu finns planer på att lätta på reglerna, genom att tillåta underskott på ytterligare 1,5 procent, så länge pengarna går till försvar. Allt som går att knöla in i den kategorin kommer förmodligen att hamna där, till Sánchez stora glädje.

Spanien och Italien är inte ensamma om att lockas av sådana kreativa resonemang. Många i Europa, även i Paris och Berlin, tror att inrättandet av statliga banker som får låna till försvarsindustrin kan öka produktionen av drönare och artillerigranater. Det lockar politikerna: en gnutta startkapital för banker kan med skuldsättningshävstång förvandlas till stora summor som ser bra ut i pressmeddelanden. Men krediterna hjälper bara de privata försvars­företagen att lösa finansiering av driften. I slutändan måste stater fortfarande betala krigsproduktionen med riktiga pengar, om den väl blir av. Det finns inga gratis tanks.

I enrum fnyser europeiska diplomater åt Spaniens och Italiens strategi. Det gör de rätt i. Dimridåerna kring finansieringen av försvaret visar en anmärkningsvärd oförmåga att ta frågan på allvar. Dessutom motverkar de förmodligen sitt syfte. ”Om du klumpar ihop för mycket som faktiskt inte har någon koppling till försvar under rubriken försvarsutgifter, då får du i slutändan bara ett högre mål att nå”, menar Fenella McGerty vid International Institute for Strategic Studies i London. Med andra ord, glöm 3,7 Nato-målet, det kan hamna närmare 6 procent.

Som om allt detta inte vore illa nog, så bygger Sánchez idé på den missriktade tanken att Rysslands grannländer ska investera i tanks och soldater som får bli beskjutna, medan mer avlägsna länder ska dra sitt strå till stacken genom att bidra med it-support. Det är en stötande syn på hela allianstanken. ”Stater kan inte säga ’jag gör det här, men inte det där’, Nato kan inte fungera så”, menar Edward Hunter Christie, före detta Nato-tjänsteman, idag verksam vid Utrikespolitiska institutet i Finland. Att bära bördan gemensamt betyder att alla behöver delta på allvar, och göra sin beskärda del av det som är farligt.

Ja, det är svårt att övertyga väljarna om nedskärningar och skattehöjningar. Det är därför politiskt ledarskap behövs. Tyskland visar vägen genom att skrota sin omhuldade skuldbroms för att finansiera försvaret. Baltländerna har höjt alla möjliga skatter, även på tobak (”Rök en Marlboro, stoppa ryssarna!”). Danmark gick så långt som att stryka en röd dag. Mycket mer kommer att behövas. Sydeuropéerna bör påminna sig om hur mycket de har vunnit på att vara en del av både Nato och EU – och komma ihåg att solidariteten måste gå åt båda håll för att allianser ska fungera.