Militär vilseledning på villovägar
Även om många länder fortsätter att spionera, sprida propaganda och utföra sabotage, är den militära vilseledningens konst på tillbakagång.
Ur Christmas specials publicerad i The Economist, 16 december 2020, översatt av InPress.
©2021 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Natten till den 5 juni 1944 sänktes 500 attrapper ned på den franska kusten. Från var och en av dem kunde man höra skottlossning, tack vare en liten inbyggd tändsats. När de tog mark detonerade sprängladdningar och skapade en effekt som liknade det ljussken som uppstår när fallskärmsjägare sätter sina fallskärmar i brand. Bluffsoldaterna var förtruppen till en fantomarmé, det mest ambitiösa illusionsnumret i militärhistorien.
Det var livsviktigt att Tyskland inte visste var eller när de allierade planerade att invadera Frankrike. Därför utsåg man George Patton, en högst verklig general, till ledare för den påhittade arméenheten First United States Army Group. Bedrägerikampanjen fick därefter namnet Bodyguard, en anspelning på Winston Churchills ord: ”I krigstid är sanningen så värdefull att den alltid bör åtföljas av en livvakt av lögner”.
Fejkad bränsledepå
Foto: Yousuf Karsh/ Library/Archives Canada
Med hjälp av landstigningsfartyg av trä, uppblåsbara stridsvagnar och falsk radiotrafik gav de allierade sken av att en landstigning skulle ske i Pas-de-Calais. Med andra ord runt 300 kilometer från de stränder i Normandiet där de verkliga trupperna skulle landstiga. Scenografer konstruerade även en fejkad bränsledepå i Dover. Denna framstod som autentisk efter att den fått besök av kung George och Dwight Eisenhower. En skådespelare som liknade general Bernard Montgomery, befälhavare för de allierade landstridskrafterna, skickades till Nordafrika för att visa att ingenting särskilt var på gång. Tricket fungerade. När Dagen D var inne blev Tyskland överrumplat. Flera veckor senare trodde tyskarna fortfarande att Pattons påhittade styrka var redo att slå till någon annanstans.
Vilseledning av fienden är något man fortfarande praktiserar i krig. Under stridigheter med Azerbajdzjan lurade till exempel Armenien fientliga drönare med falska missiler. Och i samband med en konflikt med Indien publicerade Kina bilder på uppskjutningsramper som vid närmare granskning visade sig vara uppblåsbara. Både indiska och kinesiska styrkor täckte över utrustning med multispektrala nät som blockerar synligt ljus och annan elektromagnetisk strålning. Och ingenjörerna fortsätter att ta fram nya innovativa prylar. Det brittiska försvarsföretaget BAE Systems kallar sin kamouflageteknik Adaptiv för en ”osynlighetsmantel”. Den består nämligen av termoelektriska plattor som ändrar temperatur för att anpassa sig till omgivningen.
Lyckad vilseledning av Saddam Hussein
Men det tycks inte särskilt troligt att det storslagna trolleritricket från D-dagen kommer att upprepas. ”I västvärlden har militär vilseledning blivit något av en förlorad konst”, säger general Sir Richard Barrons beklagande. Barrons var chef för Storbritanniens gemensamma styrkor fram till 2016. ”Tidigare gjorde vi en del sådana här saker, konstaterade den amerikanske flygvapenchefen general Charles Q Brown i december 2019. ”Till exempel under andra världskriget” ”Men det är inget vi lägger särskilt mycket tankemöda på längre”.
Den senaste stora amerikanska insatsen i genren genomförde man under det första Gulfkriget. Då lyckades USA lura Saddam Hussein (och även sina egna örlogsmän) att en attack skulle komma från havet. Denna jämförelsevis enkla fint involverade uppseendeväckande amfibieövningar och agenter som spred vilseledande upplysningar.
Tre skäl till den militära vilseledningens tillbakagång
Även om länder fortsätter att spionera, sprida propaganda och sabotera, är den militära vilseledningen på tillbakagång. Det finns tre skäl till detta. För det första har materiella faktorer på många sätt blivit viktigare i krig än mänskliga. För det andra har tekniken förbättrats, och för det tredje har de liberala demokratierna blivit fina i kanten.
Den moderna krigföringen sköts av komplexa maskiner och officerare som kan hantera dem. Strategisk vilseledning däremot, är snarare en konstnärlig verksamhet. Det var zoologer, med kunskap om djurlivets färgpalett, och konstnärer, inspirerade av kubismen och dess splittrade perspektiv, som utvecklade det tidiga kamouflagets avantgardistiska mönster. Mest slående var de förvillande zebraränder som var målade på krigsfartyg under och efter första världskriget. Dessa gjorde det svårare att avgöra fartygens hastighet och kurs. Pablo Picasso tog åt sig äran av att den franska armén började använda kamouflage.
Skådespelare och konstnärer rekryterades
Foto: CNAS
Under andra världskriget sammanförde Storbritanniens Camouflage Development and Training Centre vad Peter Forbes, författare till ”Dazzled and Deceived: Mimicry and Camouflage”, kallar ”en märklig samling” av bland annat arkitekter, naturforskare, surrealistiska målare och en trollkarl. I Amerika rekryterades en ”spökarmé” med skådespelare och konstnärer som skapade specialeffekter på slagfältet. Till exempel med högtalare som simulerade ljudet av annalkande stridsvagnar. Deras arbete var hemligstämplat fram till 1996. Många av de inblandade gick vidare till framgångsrika karriärer inom konst och mode, säger Jennifer McArdle vid tankesmedjan Centre for a New American Security i Washington DC.
Men det är svårt att kombinera sådana galna experiment med den militära kulturens fokus på disciplin och ordning. Avskaffandet av värnplikten i större delen av västvärlden har vidgat klyftan mellan militärt och civilt liv. Och USA:s dominans har inneburit att landet främst ägnar sig åt krigföring på ett mer direkt sätt. ”USA har en tendens att använda teknik och ren militär råstyrka i avsaknad av kreativitet”, säger McArdle.
Vilseledning allt svårare att genomföra
Samtidigt har tekniken gjort det svårare att upprätthålla mer omfattande militärstrategiska bedrägerier. Krigföring har alltmer blivit en kurragömmalek, konstaterade Storbritanniens försvarschef i september. Möjligheterna att hitta saker har blivit avsevärt större. Satelliter och drönare ser nedåt och antennförsedda soldater och fordon fångar upp elektroniska signaler. Därtill följer privata flygspanare militära rörelser på sociala medier.
Om dagens kommersiella satellitindustri hade funnits för 30 år sedan, skulle Saddam ha kunnat köpa högupplösta bilder som avslöjade ansamlingar av amerikanska trupper vid hans gräns. Dagens sensorer urskiljer detaljer som mänskliga ögon missar. En infraröd värmekamera på en drönare kan lätt skilja en sval gummiattrapp från en varm stridsvagn i metall. Och infraröda sensorer kan, via reflektionerna från uppgrävd jord, hitta gömda vapen.
Därtill kan algoritmer för maskininlärning avslöja även sofistikerade lockbeten och attrapper. När de får tillräckligt många exempel att analysera, kan de lära sig att se avvikelser som är för subtila för att en mänsklig analytiker ska kunna upptäcka dem. Och för att lyckas måste man lura fienden på flera olika sätt. För att trolla fram en låtsasbataljon krävs det nuförtiden inte bara falsk radiotrafik utan även likaledes fejkad aktivitet i sociala medier.
Mänskliga faktorn ett problem
Den som vill lura fienden kan också investera i teknik, exempelvis genom att montera temperaturväxlande plattor på stridsvagnarna. Men den mänskliga faktorn är ett ständigt problem. ”Om en soldat blir uttråkad och lämnar en position som döljs av termiska skärmar för att gå på toaletten, kommer fienden att finna det mycket roande att någon plötsligt dyker upp från ingenstans”, säger Jack Watling vid Royal United Services Institute, en annan tankesmedja. Västmakternas arméer är särskilt beroende av radiokommunikation, konstaterar han, vilken lämnar efter sig avslöjande elektroniska signaturer.
Ändå fungerar vissa av de gamla knepen fortfarande. Så sent som 1999, när Nato-flygplan flög på hög höjd för att inte bli nedskjutna i kriget om Kosovo, blev det tydligt att det lurade Serbien att slösa bomber på falska stridsvagnar. Rysslands styrkor har plutoner som sprutar rök och aerosoler för att blockera radar och ultraviolett och infrarött ljus. Och BAE:s Adaptiv-system är ett exempel på att de aktiva kamouflageteknikerna blir alltmer sofistikerade.
I stället för att undvika att synas kan den bästa strategin tvärtom vara att dränka förföljarna i oväsen. Detta kan då tvinga dem att avfyra sina dyra precisionsvapen mot billiga lockbeten och attrapper. Flockar av drönare och markrobotar kan vräka ut elektromagnetiska signaler och göra det svårt för fiendens sensorer att skilja vetet från agnarna. Man kan till och med använda så kallad ”kontradiktorisk” artificiell intelligens för att generera kamouflagemönster och konstruktioner som förvirrar algoritmer för objektigenkänning.
”Den bästa strategin kan vara att dränka förföljarna i oväsen och få dem att avfyra dyra precisionsvapen mot lockbeten.”
Det största problemet är inte att rå vapenmakt ersätter kreativa trick eller att teknik gör hemlighetsmakeri svårare. Det klagomål som västerländska försvarsmakter oftast för fram är helt enkelt att rivalerna har bättre förutsättningar för desinformation. Kanske, menar de, är öppna samhällen som värdesätter rättsstatsprincipen och öppenhet på hemmaplan i grunden sämre på vilseledning.
Kinesisk vilseledning
Europeiska och amerikanska militärer beskriver ryska och kinesiska metoder med en blandning av avsky och avund. Medan USA:s användning av attrapper och lockbeten ”för närvarande håller låg nivå efter två decennier av försummelse”, som Walker Mills, officer i den amerikanska marinkåren, konstaterar, har Kina investerat i dem. Bland annat finns en 35 kilo tung stridsvagnsattrapp som ryms i en ryggsäck och blåser upp sig på fyra minuter. I en rapport från den amerikanska armén står det att de kinesiska styrkorna ”har de mest trovärdiga attrapper man hittills skådat”.
Lagarna för väpnade konflikter är ganska tydliga när det gäller vilseledning på slagfältet. Det är förbjudet med ”svek”. Till exempel att fejka kapitulation för att locka fienden in i ett bakhåll eller att förklä en stridsvagn till en ambulans från Röda korset. Men ”knep” som lockbeten, skenmanövrar och bakhåll är tillåtna. Ibland kringgår man lagarna. Ryssland stal Krim från Ukraina 2014 genom att använda sig av militära styrkor utan nationalitetsbeteckningar – de så kallade små gröna männen – och ett synkroniserat bombardemang av desinformation. Hela fälttåget var ett bedrägeri: en invasion förklädd till ett nationalistiskt uppror.
Rädsla för despoter
den amerikanska marinkåren. Foto: Courtesy of the Marine corps
Västmakternas försvarsmakter vill komma ikapp, åtminstone i vissa avseenden. ”Vi kommer att lära oss vilseledningens konst på nytt”, lovar den amerikanske marinkårschefen general David Berger. Berger reformerar sina militära styrkor för att i högre utsträckning undvika kinesiska sensorer i Stilla havet. Men detta går emot strömmen. ”Det finns ett kulturellt problem här”, säger en gammal CIA-officer som har specialiserat sig på vilseledning. ”Jag tror att flera generaler anser att det i grunden inte är en särskilt respektabel verksamhet.”
Sådana farhågor pekar på en djupare rädsla för att despoter som bryter mot reglerna ska skaffa sig en fördel. 1943 lyckades Storbritannien lura Tyskland att de allierade skulle invadera Grekland. Detta genom att klä ut en död hemlös man till officer från brittiska marinen. Därefter placerade man ut liket, med vilseledande dokument i fickorna, på det neutrala Spaniens kust. ”Vi skulle fortfarande vara beredda att använda oss av en död fiendesoldat”, säger en Nato-officer. ”Men ryssarna och kineserna skulle dessutom vara beredda att först ta livet av honom för att kunna göra det.”
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, maj 2022.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
