Picasso värderas om
Picasso var ett geni – och ett odjur. Går det att skilja det ena från det andra? Frågan är felaktigt formulerad. Den slutsatsen drar Claire Dederer i sin nya provocerande bok Monsters.
Ur The Economist, 5 april 2023, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Titta lite närmare på Kvinna med gult halsband, av Pablo Picasso från 1946. Kvinnan är Françoise Gilot, hans dåvarande partner. Lägg särskilt märke till vad som verkar vara en Marilyn-liknande skönhetsprick på motivets vänstra kind. Pricken påstås föreställa ett brännmärke från en cigarett som den avporträtterade kvinnan fått under ett bråk med konstnären.
Picasso dog för 50 år sedan, den 8 april 1973, och var en av 1900-talets största konstnärer. Han var nyskapande och hade ett oerhört varierande konstnärskap. Han var också en misshandlare, med en obehaglig förkärlek för mycket yngre kvinnor. Françoise Gilot var 40 år yngre. Picassos barnbarn Marina skrev följande om hans kvinnor: ”Så snart han kramat musten ur dem gjorde han sig av med dem”. Två av dem begick självmord.
Var ska man dra linjen?
I den nya boken Monsters tecknar Claire Dederer en bild av Picasso som arketypen för ett modernt geni: en konstnär vars brister är ursäktade för att de hänger samman med hans profetiska talang. Hon konstaterar att det bara är män som tillåts vara så gränslösa. I boken ställer hon frågan hur hon och läsarna känner i dag när stora personligheter ”gör eller säger något obehagligt, men samtidigt har skapat fantastiska saker”.
Inte heller den som försöker ducka för problemet kommer undan. Vet man något om bakgrunden till hiphop-låten Age Ain’t Nothing but a Number kan det kännas obehagligt att lyssna på den. Då spelar det ingen roll om man vill skilja konsten från konstnären. R. Kelly, en dömd sexförbrytare, skrev låten och Aaliyah, som blev hans ”fru” när hon var 15, framför den. Och de som känner avsky inför Wagners antisemitism, kan ändå bli känslomässigt berörda av Valkyrieritten. Förläggare, bossar i filmbranschen och andra grindvakter hanterar ofta det här dilemmat genom att försöka satsa på rätt häst.
Problemet för de flesta är var man ska dra linjen – eller linjerna. Det finns många variabler att ta ställning till och de är både svårgripbara och subjektiva. En av dem handlar om hur allvarliga de försyndelser konstnären gjort sig skyldig till är. Och den bedömningen kan se annorlunda ut allt eftersom tiderna förändras. Det gäller också vilken ställning konstnären har. Tidsperspektivet är viktigt. Dagens skandaler kommer en dag att höra historien till. Sedan länge döda offer kan erbjuda mindre gripande historier än levande, gråtande offer. Att bojkotta mästerverk av döda konstnärer – som Picasso – är kanske mest självbestraffande.
Ingen är enbart ett monster
Claire Dederer önskar att det fanns en formel som väger ”brottets avskyvärdhet mot konstens storhet”. Men i verkligheten är dilemmat oundvikligt – och olösbart, menar hon. När hon ser om Chinatown, kan hon inte låta bli att tänka på att filmens regissör Roman Polanski begått ett otäckt sexbrott. Ett liv fullt av fläckar går inte att tvätta rent. Och i vår tid, när sociala medier finns överallt – och ”allt är allas angelägenhet” – är det inte svårt att känna till mycket om de flesta.
Samtidigt är det svårt att sluta älska konst bara för att upphovspersonerna är klandervärda. Man rör på benen i takt med I Want You Back, trots att man känner till Michael Jacksons böjelser. Och Annie Hall är fortfarande en rolig film, trots de omtvistade anklagelserna mot Woody Allen – och äktenskapet med expartnerns dotter.
Fem böcker du inte visste var propaganda
Överraskande många böcker är statliga beställningsverk. En del är riktigt bra.
Till stöd för både konstnärer med befläckade rykten och deras tvehågsna beundrare konstaterar Claire Dederer att ingen är helt och hållet ett monster. Vi bär alla på något monstruöst, tillägger hon. Och det gäller inte minst konstnärer, där envis egocentricitet kan vara en fördel om man vill nå framgång. Men hennes främsta argument för att förlika sig med det här dilemmat, är att frågan är felaktigt formulerad.
Spelar det egentligen någon roll om du tar avstånd från ett elakt geni? frågar hon. Hon utgår från en antikapitalistisk hållning och menar att det är systemet som gör att kändisar uppstår och att ryktbarhet lönar sig. Casinot vinner alltid, oavsett vilka val du gör. Man kan underkänna hennes resonemang, men ändå köpa slutsatsen: att ta avstånd från exempelvis Picasso ”är i grunden en meningslös etisk gest”.
50 år sedan Picasso dog
Konst är viktigt. Att peka ut dem som begår övergrepp är också viktigt. Men Claire Dederer menar att i slutändan är frågan om huruvida man ska ”cancellera” konstnärer ett slags skuggboxning. De viktigaste striderna handlar om bredare frågor i samhället eller om privata relationer eller beteenden. ”Om man är en ond eller god människa avgörs inte av vilken konst man konsumerar”, säger hon. ”Den frågan får man försöka besvara på andra sätt.” Det är en tröst för kulturkonsumenter: ”Du måste inte ta ställning”.
Att det i år är 50 år sedan Picasso dog kommer att uppmärksammas genom utställningar och evenemang. Den som besöker någon av de här utställningarna får ta del av hans avslöjande vision, men också av hans misogyni, som bland annat tar sig uttryck som sexualiserade förvridningar av kvinnliga kroppar. Och om du betraktar Kvinna med gult halsband kommer du, vare sig du vill eller inte, att lägga märke till brännmärket från cigaretten.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, juni 2023.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
