Fem böcker du inte visste var propaganda

Kashi House, 128 sidor.

1. THE EYES OF ASIA
– Rudyard Kipling
Rudyard Kiplings roll som propagandist för det brittiska imperiet glöms ofta. Han rekryterades av den brittiska underrättelsetjänsten under första världskriget för att skriva skönlitteratur som försvagade den indiska nationalismen. 1916 skickade den brittiske tjänstemannen James Dunlop Smith över en samling privata brev från indiska soldater som stred i Frankrike. Smith bad Kipling att skriva om breven för att rensa bort pro-indiska och revolutionära tendenser.

I maj och juni 1917 publicerade det amerikanska magasinet Saturday Evening Post fyra av breven. Tre trycktes i London Morning Post. Kipling satte dock inte sitt namn på texterna förrän i samlingsverket The Eyes of Asia. Samtidigt som han förvandlade breven till skönlitteratur tvättade han dem. Han tog bort klagomål som ”vi var som getter, fastbundna vid slaktarens påle” och infogade beundrande beskrivningar av Storbritannien som fyllt med ”förgyllda möbler, marmor, siden, speglar”. Den brittiska underrättelsetjänsten gillade vad de läste. Kipling frågade Smith om han hittade några felaktigheter i ”karaktärernas mentala inställning”. Det verkar han inte ha gjort. 

Modernista, 848 sidor, svensk översättning

2. DOKTOR ZJIVAGO
– Boris Pasternak 
Under Kalla kriget försökte CIA underminera Sovjetunionens censur genom att i hemlighet sprida böcker och tidningar. Spionerna spred romaner av Fjodor Dostojevskij, Leo Tolstoj och Vladimir Nabokov. Deras favoritförfattare var Boris Pasternak. Romanen Doktor Zjivago hade ”stort propagandavärde”, deklarerade en CIA-skrivelse 1958. Det kan tyckas överraskande att säga något sådant om en kärlekshistoria. Men CIA var inte bara intresserade av romanens ”tankeväckande karaktär”, utan också om ”omständigheterna runt dess publicering”.

Sovjetiska litterära tidskrifter och bokförlag motarbetade boken. En skyllde på Pasternaks ”illvilja” och ”icke-acceptans” av socialismen. Sovjet ogillade hans religiösa glöd. Manuskriptet till Doktor Zjivago smugglades ut till Italien där det publicerades 1957. CIA såg en ”möjlighet att få sovjetmedborgarna att undra vad som är fel med deras styre, när ett högtstående litterärt verk av mannen som anses vara den störste nu levande ryska författaren inte ens är tillgängligt i hans eget land”. Spionorganisationen publicerade hjälpsamt nog boken på ryska. CIA hoppades att publiceringen skulle bana väg för Pasternak att vinna Nobelpriset. Han tilldelades också mycket riktigt priset, men Sovjet tvingade honom att tacka nej. 

Penguin Books, 112 sidor.

3. THE MOON IS DOWN
– John Steinbeck
I juni 1940, två dagar efter Frankrikes vapenstillestånd med Tyskland, skrev John Steinbeck till Franklin Roosevelt, den amerikanske presidenten, och vädjade om att regeringen skulle skapa ”omedelbar, kontrollerad, genomtänkt” propaganda. Steinbeck följde sitt eget råd och skrev en berättelse för att inspirera människor i det ockuperade Europa att resa sig mot nazisterna.

”The Moon Is Down” utspelar sig i ett icke namngivet europeiskt land som har invaderats av en fascistmakt. Den fiktiva platsen, skrev Steinbeck, karakteriseras av Norges allvar, Danmarks list och Frankrikes förnuft. Ockupanterna, ledda av överste Lanser, kämpar för att kuva ett uppror. Motståndsrörelser översatte boken och smugglade in den i Norge, Danmark och Frankrike. Efter krigsslutet 1945 belönade Norges kung Steinbeck med landets frihetskors för insatsen för Europas motståndsrörelser.  

Random House, 380 sidor

4. READING LOLITA IN TEHRAN
– Azar Nafisi
Azar Nafisi, en iransk emigrant och professor i engelska, blev berömd när hon 2003 publicerade sina memoarer om den islamska revolutionen. Att läsa Lolita i Teheran blev en omedelbar succé i USA och låg 117 veckor på New York Times lista över bästsäljande böcker. Det är en fängslande berättelse om åtta iranska kvinnor som möts i hemlighet för att studera romaner av Nabokov, Gustave Flaubert och Henry James. Nafisis elever är barn av den islamska revolutionen som gör uppror mot dess bokförbud, och de ruttna och bedrägliga överdrifterna i dess retorik.

Den beskrivningen gäller inte Att läsa Lolita, som med rätta förtjänar beundran. Ändå har den en tacksamhetsskuld till institutioner som inte är typiska för litterära memoarer. Nafisi tackar Smith Richardson Foundation för ett bidrag som hjälpte henne att skriva boken. Det är bara genom ”litteratur som man kan kliva i någon annans skor”, skriver Nafisi. För västerländska läsare är Att läsa Lolita upplysande på samma sätt som litteraturen var för hennes studenter. Boken understöder också ett skarpt fördömande av Irans teokrati som USA fortsatt hoppas ska bli inflytelserikt. 

Wahlström Widstrand, 430 sidor

5. HUNDRA ÅR AV ENSAMHET
– Gabriel García Márquez
I tre årtionden hindrade USA Gabriel García Márquez att resa in i landet eftersom han hade varit engagerad i det colombianska kommunistpartiet under 1950-talet. Under en kortare period tillhörde han en av partiets celler. Ändå tryckte Mundo Nuevo, en colombiansk tidskrift finansierad av CIA, två kapitel ur hans mästerverk Hundra år av ensamhet ett år innan boken publicerades 1967. Utdragen inkluderade inte bokens skildring av 1928 års ”bananmassaker”, då Colombias armé, pressad av USA att ingripa mot de strejkande vid United Fruit Company, dödade 75 av dem.

Muendo Nuevo tryckte istället beskrivningar av Colombia i den stil som senare blev känd som magisk realism. Tidskriften, som huvudsakligen publicerade proamerikanska och antikommunistiska artiklar, visade på det sättet att den också var öppen för litterära arbeten skrivna av anhängare till den politiska vänstern. En CIA-agent kallade taktiken ”fidelismo sin Fidel”, alltså Fidel Castros kommunistiska trossatser utan hans antiamerikanska revolutionism. García Márquez blev rasande när han upptäckte att Mundo Nuevo stöddes av CIA. I ett brev till dess redaktör Rodríguez Monegal, skrev han att han kände sig bedragen.