Förr i tiden förlöste jag föräldrars första barn och sedan deras andra eller till och med tredje”, berättar förlossningsläkaren Furkan Kayabasoglu i Istanbul. Numera är ”engångsföräldrar” alltmer det normala. För Kayabasoglu rör endast en av tio förlossningar ett andra barn. ”Vi når inte ens upp till det antal födslar som krävs för att utbilda nya läkare”, säger han bekymrat.
Ur The Economist Briefing, 11 september 2025, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Fertiliteten faller snabbare än väntat världen över. I Turkiet är snittet 1,48 barn per kvinna, långt under ersättningsnivån. Samma trend syns globalt, från Colombia till Kina. FN räknar med stabilisering, men mycket tyder på fortsatt nedgång och tidigare befolkningstopp än väntat.
Förr i tiden förlöste jag föräldrars första barn och sedan deras andra eller till och med tredje”, berättar förlossningsläkaren Furkan Kayabasoglu i Istanbul. Numera är ”engångsföräldrar” alltmer det normala. För Kayabasoglu rör endast en av tio förlossningar ett andra barn. ”Vi når inte ens upp till det antal födslar som krävs för att utbilda nya läkare”, säger han bekymrat.
Förra året sjönk Turkiets totala fruktsamhetstal, det genomsnittliga antalet födslar per kvinna om nuvarande trender består, till 1,48. Det är långt under den nivå som krävs för att hålla befolkningen stabil på lång sikt, som ligger på cirka 2,1. Det är också lägre än demografernas förväntningar. FN:s befolkningsavdelning bedömde att siffran skulle förbli högre än så åtminstone fram till år 2100.
Utvecklingen syns inte bara i Turkiet. Över hela världen, såväl i fattiga och medelinkomstländer som i rika länder, minskar fruktsamheten mycket snabbare än de flesta prognoser har förutsett.
Det totala fruktsamhetstalet i Colombias huvudstad Bogotá är bara 0,91 barn per kvinna, lägre än i Tokyo. Indiens siffror har sjunkit under den nivå som krävs för att hålla befolkningen stabil på lång sikt. Befolkningsminskning från och med mitten av århundradet är mer eller mindre oundviklig.
Kinas befolkning krymper redan. Mexikos fruktsamhetstal är 1,6, ungefär detsamma som i det rikare grannlandet USA i norr. 2024 hade Frankrike färre födslar än 1806, då befolkningen var mindre än hälften så stor som i dag. Italien hade de lägsta födelsetalen sedan 1861 då Italien förenades av Garibaldi.
Fertiliteten har minskat i århundraden, oftast av goda skäl. Sociala trygghetssystem gör att människor inte behöver förlita sig på att barnen ska försörja dem på ålderns höst – och eftersom barnadödligheten är så mycket lägre känner ingen något behov av ”reservavkomma”. Efter babyboomen i 1960-talets USA, och i många delar av världen i dag, har den sjunkande fertiliteten varit ett resultat av kvinnors frigörelse. De ägnar mer tid åt utbildning och har större valfrihet vad gäller karriär och preventivmedel. Tonårsgraviditeter har blivit mer sällsynta.
Det slående och oväntade är att fertilitetsminskningen går allt snabbare. Takten i den globala minskningen fördubblades mellan 2000- och 2010-talet, har återigen dubblats under innevarande årtionde och sjunker i genomsnitt med nästan 2 procent per år. På många platser är nedgången ännu brantare. Nivåer som förr skulle ha ansetts ofattbart låga börjar bli normala. Sydkorea har haft ett fruktsamhetstal under 1 i över sju års tid. Om det håller i sig kommer befolkningen att mer än halveras inom en livstid.
Många länder har, likt Turkiet, överraskat demograferna. FN trodde att Thailand skulle ha ett fruktsamhetstal på 1,2 2024. Den faktiska siffran blev bara 1,0. I Colombia väntade man sig ett fruktsamhetstal på 1,63 och bedömde risken för en siffra under 1,4 till 2,5 procent. Men landets statistikbyrå bedömer att man redan har nått under den nivån, till 1,2 födslar per kvinna 2023.
Jesús Fernández-Villaverde, nationalekonom vid University of Pennsylvania, tror att fruktsamhetstalet i Colombia kan ha sjunkit så lågt som till 1,06 2024. I Egypten föddes färre än 2 miljoner barn förra året, en siffra man inte trodde skulle nås förrän år 2100.
Foto: Cheryl Tracy/Uni Pennsylvania
Bara omkring en tredjedel av världens befolkning bor i länder där fertiliteten är tillräckligt hög för att ge en växande befolkning, och även där är talen snabbt minskande. I Afrika föds fortfarande fler barn än normen globalt, men även där minskar tillväxten snabbare än väntat. Allt detta innebär att världens befolkning sannolikt kommer att nå sin topp mycket tidigare än experter har förutspått, och på en betydligt lägre nivå. I stället för en ökning till och med 2084, som nuvarande prognoser förutspår, till 10,3 miljarder människor, kan världens befolkning toppa under 2050-talet och aldrig överstiga 9 miljarder. Då kommer jordens befolkning att börja krympa, något som inte hänt sedan 1300-talet, när digerdöden utplånade uppemot en femtedel av mänskligheten.
En lägre befolkningstopp och mer nära förestående nedgång än väntat får enorma konsekvenser för mänskligheten. Det är inte bara en fråga om planering, även om Världsbanken, IMF och många regeringar förlitar sig på FN:s statistik för detta. Världsekonomin kan få svårt att klara av en ihållande befolkningsminskning, även om domedagsprofeterna förmodligen överdriver. Internationell maktbalans, miljö, sociala och politiska strukturer – allt kommer sannolikt att påverkas radikalt.
Hur alarmerande det här än må låta, är det också mer eller mindre oundvikligt. Många befolkningsprognoser, inklusive FN:s, blåses upp av orimliga antaganden. Demograferna tvekar förstås inför prognosen att dagens sjunkande fertilitetstrender ska fortsätta långt in i framtiden, eftersom resultatet till sist blir en befolkning på noll. Men även med antagandet att födelsetalen stabiliseras eller återhämtar sig vid en viss tidpunkt, är det svårt att peka ut ett specifikt år för en sådan vändning. Därför ser FN :s demografer den minst godtyckliga lösningen i att anta att återhämtningen börjar här och nu.
Således förutspår FN att alla länder som nått låga födelsetal kommer att slå in på en av två vägar: stabilisering eller ökning. USA antas till exempel gå mot det förstnämnda. Fruktsamhetstalet har fallit nästan utan uppehåll, från 1,9 2010 till 1,6 i dag. Och där kommer det, enligt FN, att stanna under resten av århundradet. Sydkorea, där födelsetalen har rasat från 1,2 till 0,72 under det senaste decenniet, antas gå mot det sistnämnda. FN antar en långsam ökning till 1,3 under de kommande 80 åren.
Inte i något av dessa länder väntar sig FN fortsatt sjunkande fertilitet. Det osannolika antagandet är att låg fertilitet är ett självkorrigerande problem och att återställningen kommer att börja omedelbart i några av de värst drabbade länderna.
Det är faktiskt möjligt att föreställa sig viss återhämtning i vissa länder. Så har skett förut, under tidigt 2000-tal i USA och stora delar av norra Europa när kvinnor som väntat med att skaffa barn gjorde slag i saken. Men det är långt ifrån säkert att övriga världen gör likadant, och dessutom har födelsetalen på många av de platser som verkade mer fertila, återigen vänt nedåt med en femtedel sedan 2010 i Norden.
Foto: UN
John Wilmoth vid FN:s befolkningsavdelning beskriver en av anledningarna till att man tror på ökande fruktsamhetstal: ”en förväntan om fortsatta framsteg för jämställdhet och kvinnors egenmakt”. Om det bakslag för kvinnors karriär och ekonomi som barnafödande innebär kunde förebyggas, skulle fertiliteten kanske öka. Men hittills visar erfarenheterna av kvinnors frigörelse världen över på en utveckling mot lägre fertilitet. Wilmoth tillstår att resonemanget inte är ”vattentätt”.
Anne Goujon vid IIASA, ett forskningsinstitut i Österrike som publicerar alternativa befolkningsprognoser, kallar förväntningarna på stigande fertilitet för ”något slags önsketänkande”. Även andra demografer ifrågasätter bilden. Goujon uppger att hennes institut förbereder scenarier med fortsatt minskande fertilitet i nästa omgång av sina prognoser.
Det finns faktiskt goda skäl att anta fortsatt sjunkande fertilitetstal i många länder. Inom Indien, exempelvis, finns stora variationer. I Delhi kan kvinnor vänta sig endast 1,2 barn. I de fattigare nordliga delstaterna Uttar Pradesh och Bihar, med en befolkning på omkring 300 miljoner, är fertiliteten mer än dubbelt så hög, men även där sjunkande.
I själva verket följer en stor del av befolkningen i norra Indien samma demografiska väg som de rikare delarna av landet, med en eftersläpning på omkring ett decennium. Det här är viktigt eftersom riksgenomsnittet, som nu ligger på 1,9, blandar regioner som befinner sig i olika stadier av fertilitetsnedgång. Även om siffrorna stabiliseras i rikare regioner, kommer det nationella genomsnittet att fortsätta att sjunka i takt med att fattigare områden kommer ikapp.
Samma mönster syns i många andra länder, från Colombia till Turkiet. Oaktat allt annat, är tanken knappast trovärdig att de sociala trender som lett till sjunkande fertilitet samtidigt skulle vända i hela världen. Men även små fördröjningar när återhämtningen inträffar får stor betydelse för världens långsiktiga befolkningsprognoser.
För att visa hur starkt tidpunkten för den globala toppnoteringen påverkas av olika antaganden, har The Economist undersökt ett antal scenarier (se graf). FN bedömer att födelsetalen på årsbasis under de kommande 75 åren kommer att vara högre än de varit sedan 2013 i 182 av 210 länder. I större delen av världen, där fruktsamhetstalen har fallit, innebär det att nedgången antingen kommer att avta, helt plana ut eller börja vända. På det fåtal platser där talen har ökat innebär det att den senare tidens tillväxt kommer att tillta.
Vi utgår från det antagandet, men har förskjutit tidpunkten för när den här abrupta vändningen i födelsetal beräknas inträffa. Och det gör stor skillnad. Vi bedömer att om fruktsamhetstalen fortsätter falla i bara ett år till, då når världens befolkning sin toppnotering tre år tidigare, med 130 miljoner färre människor. Om nedgången fortsätter i ett decennium innan den avtar, når jorden sin maxbefolkning 2065, med 750 miljoner färre människor.
”Reproduktionsnivån är en svår balansgång”, menar Lant Pritchett vid London School of Economics. ”På väldigt lång sikt går mänskligheten mot noll, eller mot enorm tillväxt, beroende på om man håller sig under eller över reproduktionsnivån.”
Antagandet att fruktsamhetstalen med nödvändighet rör sig mot reproduktionsnivån är lockande, helt enkelt eftersom ”matematiken blir pinsam om så inte sker”. Alarmistiska förutsägelser om en ”befolkningsexplosion” som var populära under 1960-talet, kan ha gjort demograferna tveksamma inför att förutspå motsatsen, att mänskligheten snart kommer att börja krympa. Oavsett om man oroas av det eller ej, så är det snart ett faktum.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om mars 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
