Politiker bör vara försiktiga med att röra pensionerna. Fråga bara Emmanuel Macron. Den franske presidentens förslag att höja landets pensionsålder från 62 till 64 år ledde till masstrejker 2023, och i oktober var hans premiärminister tvungen att skjuta upp åtgärden för att rädda sin regering. Lagstiftare i andra delar av Europa är också rädda för pensionärernas ilska.
Ur The Economist Briefing, 1 december 2025, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Politiker bör vara försiktiga med att röra pensionerna. Fråga bara Emmanuel Macron. Den franske presidentens förslag att höja landets pensionsålder från 62 till 64 år ledde till masstrejker 2023, och i oktober var hans premiärminister tvungen att skjuta upp åtgärden för att rädda sin regering. Lagstiftare i andra delar av Europa är också rädda för pensionärernas ilska.
I Tyskland förhandlar förbundskansler Friedrich Merz med rebelliska parlamentsledamöter som hävdar att hans nyligen föreslagna förändringar av pensionssystemet innebär att utbetalningarna blir högre än vad framtida demografi tillåter.
Rebellerna har en poäng. Över hela Europa blir lekplatserna allt ödsligare samtidigt som äldreboendena fylls på. Europeiska kommissionen räknar med att det 2070 kommer att finnas knappt två vuxna i arbetsför ålder på kontinenten för varje person över 65 år, jämfört med cirka tre i dag. Vissa regeringar är bättre rustade att hantera detta än andra.
En handfull nordliga länder, som Nederländerna, Sverige, Danmark och Schweiz, har ett bättre läge eftersom de har delvis fonderade pensionssystem. Arbetstagare och arbetsgivare betalar in pengar till stora kollektiva pensionsfonder, som i sin tur investerar pengarna. Vissa av dessa fonder är offentliga och obligatoriska, till exempel Danmarks ATP. Andra är privata. Avkastningen går till att betala framtida pensioner.
Andra länder, som Frankrike, Italien och Tyskland, är värre ute eftersom deras offentliga pensioner är ofinansierade. Dagens arbetstagare betalar för dagens pensionärer, vilket innebär att systemen måste förlita sig på en krympande grupp som bidrar till systemet. Vissa av dessa länder kommer inte att kunna upprätthålla sina nuvarande pensionssystem. I flera av länderna är dessutom de offentliga finanserna redan ansträngda.
Till råga på allt är det de länder som förlitar sig mest på ofonderade pensionssystem som också åldras snabbast. Europeiska kommissionen säger, att det faktum att allt fler äldre människor är beroende av färre som arbetar kommer att öka statens pensionskostnader, i Spanien med närmare 4 procentenheter av BNP och i Portugal med 3 procentenheter senast 2045. De förfinansierade systemen i de nordeuropeiska länderna, som åldras långsammare, kommer att öka betydligt mindre.
De länder i Europa som åldras snabbast erbjuder också redan några av de mest generösa pensionerna och lägsta pensionsåldrarna. Den genomsnittliga franska pensionären tar nu ut pension i 23 år, längre än i något annat OECD-land (se diagram). I Danmark däremot, har pensionärerna i genomsnitt 19 års uttag. Landets regering planerar att höja pensionsåldern från 67 till 70 år 2040, vilket skulle bli den högsta pensionsåldern i Europa.
Att göra de europeiska pensionerna mer rimliga blir ännu mer angeläget eftersom andra åldersrelaterade kostnader ökar snabbt. Kostnaden för långtidsvård för äldre personer med funktionsnedsättningar eller kroniskt sjuka beräknas öka från 1,7 procent av kontinentens BNP 2022 till 2,6 procent 2070, enligt Europeiska kommissionen. Vissa länder kommer, återigen, att drabbas hårdare än andra. Länderna i norra Europa har bättre råd med stigande kostnader tack vare en solid ekonomisk tillväxt och redan starka offentliga tjänster. Samtidigt kommer de sydeuropeiska länderna att möta en snabbare växande efterfrågan på sjukvård eftersom deras befolkningar åldras snabbare än andra.
Alla länder kommer fortfarande att få betala mycket. Frankrike, Belgien, Norge och Österrike beräknas använda cirka 30 procent av BNP till åldersrelaterade kostnader senast 2045, vilket är Europas högsta siffra. Men i Norge, som har världens största statliga förmögenhetsfond, har man råd att åldras mer lyxigt.
Reformer skulle bidra till att begränsa skadan. Vissa har redan gjort pensionerna mindre generösa, till exempel genom att koppla utbetalningarna till den förväntade livslängden. Men politikerna måste agera snabbt om de ska kunna fördela kostnaderna för åldrandet på många årskullar, i stället för att införa plötsliga pensionssänkningar eller skattehöjningar senare. Disciplin i dag skapar utrymme för att åldras med värdighet i morgon.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om mars 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
