Folkets befrielsearmé imponerar inte – än
Att överskatta Kinas väpnade styrkor skulle vara farligt, menar Jeremy Page.
Artikel 1 ur Special-rapporten Unknown Soldier, The Economist, 11 nov. 2023, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Militärhistorien visar att det kan vara lika riskabelt att överskatta motståndarens kapacitet som att underskatta den. Även om Kina satsat stort på sina beväpnade styrkor, är de inte så magnifika som många i väst tror.
Ett ”missilgap” i förhållande till Sovjetunionen skrämde upp USA rejält 1957. Kreml hade slagit världen med häpnad genom en provflygning av en interkontinental ballistisk missil, ICBM, och uppskjutningen av Sputnik. I en amerikansk underrättelserapport förutspåddes att Sovjet 1962 skulle ha 500 ICBM, vilket skulle innebära att landet gick förbi USA:s arsenal. Ryktet gav upphov till politiskt rabalder. John F. Kennedy siktade på presidentposten från sin plats i senaten och krävde åtgärder för att förhindra att Sovjetunionen skulle ta en ”genväg till världsherravälde”.
Det var struntprat. När han tillträdde 1961 hade spökena nya satellitbilder. Sovjet hade faktiskt omkring 6 ICBM i slutet av det året, jämfört med USA:s 60. Men Kennedy fortsatte på den inslagna vägen; hans retorik och fortsatta kärnvapenrustning eldade på spänningarna med Kreml, vilket ledde till Kubakrisen. När det gäller de föregående åren skulle Lyndon Johnson 1967 notera: ”Vi gjorde saker som vi inte behövde göra. Vi byggde saker som vi inte behövde bygga”.
Deras mest dödliga insats under de senaste 44 åren var mot de egna landsmännen, i massakern på demonstranter i Peking 1989.
Militärhistorien är fylld av berättelser med varningstecken som dessa, att överskatta en motståndare kan vara lika riskabelt som att underskatta. Flygande drönare, cyberspionage och högupplösta satellitbilder utlovade bättre resultat. Ändå fortsätter de flagranta felberäkningarna. Nyligen förbluffades västvärldens regeringar av de ryska styrkornas dåliga resultat i Ukraina. Allt detta väcker en viktig fråga för USA och resten av världen, hur korrekt är deras bedömning av Kinas militära makt?
Kinas väpnade styrkor, kända som Folkets befrielsearmé, FBA, har genomgått en imponerande förvandling. När Kina 1979 normaliserade sina förbindelser med USA och började öppna upp sin ekonomi, var FBA en dåligt utrustad armé som skulle strida vid landets landsgränser. Inte ens det klarade man, vilket Vietnam visade samma år när landet slog tillbaka en kinesisk invasion.
I dag har Kina världens största armé och flotta, det tredje största flygvapnet och en av de mest kraftfulla arsenalerna av konventionella missiler, inklusive några som kan nå USA:s baser i Stilla havet. Och även om USA och Ryssland har mer än tio gånger så många kärnstridsspetsar vardera, moderniserar Kina sitt lager, som Pentagon tror kan fördubblas till 1 000 fram till 2030.
FBA har också blivit mer aktiv. Armén har byggt konstgjorda öar i Sydkinesiska havet och skickar regelbundet fartyg och flygplan för att hävda sina anspråk på territorier där. Trupperna har drabbat samman med Indiens vid en omtvistad gräns i Himalaya. Man har också öppnat sin första bas utomlands, i Djibouti, och vill ha fler. Och man har avsevärt utökat operationerna runt Taiwan, den självstyrande ö som Kina gör anspråk på och som USA har lovat hjälpa till att försvara. Högt uppsatta amerikanska militärbefälhavare oroas över Kinas upptrappning och har varnat för att en attack mot Taiwan kan vara nära förestående.
Ändå är FBA, ur Pekings synvinkel, fortfarande långt ifrån redo för krig mot USA. För att känna sig säker på seger i en konflikt som den om Taiwan måste man övervinna flera tidigare problem, bland annat en invecklad kommandostruktur, otillräcklig logistik och brist på stridserfarenhet, eftersom man inte har utkämpat ett krig sedan det mot Vietnam. Armén måste också möta nya utmaningar, inklusive lärdomar från kriget i Ukraina, amerikanska begränsningar av högteknologisk export till Kina och brist på tekniskt kunniga soldater.
FBA måste också bekämpa det som president Xi Jinping har kallat ”fredssjukan”, en slapp intern kultur som har vuxit fram under årtionden utan strider. Under en stor del av den här tiden var de väpnade styrkorna ökända för sina långtgående och ofta korrupta affärsuppgörelser. Deras mest dödliga insats under de senaste 44 åren var mot de egna landsmännen, i massakern på demonstranter i Peking 1989.
Allt detta måste göras i ett auktoritärt system som avskräcker från att rapportera problem till högsta ledningen, vilket hindrar reformarbetet. Sedan 2016 har president Xi Jinping försökt modernisera FBA i den största översynen på sex decennier, genom att effektivisera dess ålderdomliga strukturer från sovjettiden och försöka möjliggöra gemensamma operationer mellan alla försvarsgrenar. Men det tar längre tid än man hoppats. Att döma av avskedandet i juli av de två högsta generalerna i FBA:s raketstyrka, som hanterar kärnvapen och konventionella missiler, har tillslagen mot odisciplinerad verksamhet varit otillräckliga. De tros vara under utredning för korruption eller för att ha läckt hemligheter. Amerikanska tjänstemän tror att general Li Shangfu, som avskedades som försvarsminister i oktober, också befinner sig i fängsligt förvar.
I den här särskilda rapporten kommer FBA:s sårbarheter, snarare än dess styrkor, att undersökas och konsekvenserna för USA och dess allierade att utforskas. Syftet är inte att framställa FBA som en ”papperstiger”: FBA utgör ett verkligt hot. Målet är snarare att skapa balans i en offentlig debatt som ibland har liknat de mer paranoida perioderna under det kalla kriget, och som riskerar att upprepa den tidens misstag.
Kinas försvarsutgifter, miljarder dollar, 2022 års priser
I likhet med sina föregångare under det kalla kriget, fokuserar underrättelseofficerare som granskar FBA ofta på hårdvara. Mycket av det är synligt från rymden, i parader eller under övningar. Hårdvara är också enkelt att visa i militärövningar. Men att mäta ett lands förmåga att använda sådan utrustning i krig är betydligt svårare. Detsamma gäller bedömningen av Kinas strategiska avsikter. Det innebär ofta att man måste tolka tvetydiga offentliga uttalanden.
Ett exempel på detta är diskussionen om när Kina kan tänkas anfalla Taiwan. Strax efter maktövertagandet 2012 kopplade president Xi Jinping Taiwans återförening med fastlandet till sitt bredare mål om ”nationell föryngring” till 2049, hundraårsdagen av kommunisternas styre. 2017 satte han upp ett nytt mål för FBA, att den ”i princip” ska ha moderniserats senast 2035. Tre år senare beordrade han armén att påskynda moderniseringen till sitt eget hundraårsjubileum 2027.
Att förstärka Xi:s hot kan också avskräcka vissa ledare från att konfrontera honom.
Amerikanska tjänstemän säger att de har underrättelser som tyder på att Xi har beordrat FBA att ha förmågan att invadera Taiwan 2027. Det betyder inte att han har bestämt sig för att anfalla då, säger William Burns, chef för CIA. Men sådana distinktioner går ofta förlorade i medierapportering, politisk debatt och kommentarer från militära ledare. Ta till exempel flygvapengeneral Mike Minihans varning till sina officerare nyligen: ”Min magkänsla säger mig att vi kommer att slåss 2025”.
Bristen på nyansering är till viss del förståelig. President Xi kan räkna fel, precis som Rysslands ledare Vladimir Putin gjorde när det gäller Ukraina. Och även om Xi inte planerar att anfalla Taiwan 2027, gör USA klokt i att förbereda sig. För militärcheferna innebär det att motivera trupperna, söka finansiering från kongressen och kämpa om resurser mellan försvarsgrenar och regionala kommandon.
Vissa Kinahökar menar emellertid att USA måste göra mycket mer, minska antalet visum för kinesiska teknikstudenter, fördubbla försvarsutgifterna och flottans storlek, skicka en stor styrka till Asien och uttryckligen avsluta mer än 40 år av ”strategisk tvetydighet” om huruvida USA direkt skulle försvara Taiwan. Många republikaner anger fokuseringen på Kina som ett skäl till att minska stödet till Ukraina. Och i det kanske mest direkta ekot av det sena 1950-talet kräver vissa en betydande utökning av USA:s kärnvapenarsenal.
Många akademiska och militära experter liksom underrättelseexperter när det gäller FBA – i väst och bland Kinas grannar – fruktar att sådana åtgärder kan slå tillbaka. Om USA trappar upp stödet till Taiwan alltför mycket, kan det övertyga Xi om att han måste slå till, vare sig han är redo eller inte. En amerikansk försvarssatsning nu kan vara svår att upprätthålla och kan göra USA sårbart senare när utrustningen pensioneras och nya typer av vapen behövs. Att locka till sig Kinas tekniska talanger bidrar till att undergräva landets militära ambitioner. Att minska stödet till Ukraina skulle kunna ge Kreml en seger som i slutändan skulle stärka Xi. Och en stor amerikansk kärnvapenupprustning skulle kunna driva världen längre in i en ny kärnvapenkapplöpning.
När det gäller 2027 noterar vissa FBA-experter att Xi:s föregångare, Hu Jintao, också satte en tidsfrist. Han beordrade FBA att uppnå ”stora framsteg” till 2020 för att kunna ”vinna lokala krig” under högteknologiska förhållanden. Det blev snart det år då många amerikanska försvarstjänstemän trodde att Kina ville kunna inta Taiwan. Ändå passerade tidsfristen lugnt och stilla.
FBA-specialisterna är allt annat än överens. Många oroar sig för att de amerikanska planerna att försvara Taiwan är helt otillräckliga. Andra ser ett potentiellt sårbart fönster under de fyra eller fem åren efter 2027 då Xi, som då sannolikt kommer att vara inne på sin fjärde mandatperiod, skulle kunna kräva åtgärder mot Taiwan innan öns nuvarande militära modernisering har burit frukt fullt ut.
Men sådana hökaktiga åsikter har på senare tid dominerat den offentliga debatten i västvärlden, delvis på grund av rubriker om Kinas senaste militära kapacitet och av USA:s hetsiga politik inför valet. Det har också genomförts en hel del ny forskning om FBA, i många fall av tankesmedjor som i slutändan finansieras av Pentagon. De tenderar att fokusera på vad Kina kan göra, snarare än vad landet inte kan göra. Mindre finansiering och uppmärksamhet från allmänheten går till forskning om FBA:s svaga punkter.
Att underskatta FBA skulle vara farligt. Men även att överskatta den. Precis som under det kalla kriget kan detta skapa ömsesidig osäkerhet och onödiga konfrontationer. Att förstärka Xi:s hot kan också avskräcka vissa ledare från att konfrontera honom när de egentligen borde göra just detta. Det är delvis detta som gjorde det möjligt för Ryssland att ostraffat annektera stora delar av Ukraina 2014. Synen på FBA måste vara absolut balanserad, både för att undvika krig och, om nödvändigt, för att vinna ett.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, mars 2024. Översättare: Elisabet Flodin
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
