”Det handlar inte om att rädda planeten, utan om att rädda oss själva”
Sir David Attenborough är nog så nära det moderna brittiska samhället kommer ett helgon. Han avgudas av alla, från miljöaktivister till den brittiska kungafamiljen. 93 år gammal har han gjort dokumentärfilmen A Life on our Planet.
Artikeln publicerades ursprungligen i Världen Om #2 2020, producerad av InPress.
Attenborough kallar filmen sitt livs vittnesbörd och den framstår som både ett testamente och ett värdefullt arv. Dokumentären börjar i en stad där det inte längre bor några människor. Denna stad, Pripjat, hade en gång det mesta; moderna bostadshus, skolor, lekplatser, idrottsanläggningar, restauranger, biografer och en nöjespark. Men 1986, efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, utrymdes hela staden på 48 timmar. Pripjat är i dag en stad som har blivit helt obeboelig.
”Det var en enstaka katastrof. Men just nu pågår en katastrof över hela planeten. Förstörelsen av vår biologiska mångfald, vår tids stora tragedi”, säger David Attenborough. Det är stora ord och stora grepp. David Attenborough har rest över hela världen under sin 68-åriga karriär som naturfilmare och hans perspektiv har spänt över miljontals år sedan han som pojke började samla fossiler.
Men i slutändan kokar han ned det till något mer konkret och relaterbart: jorden som människans hem och hur mycket den har förändrats bara under hans livstid.
”För att återställa vår planets stabilitet måste vi återställa dess biologiska
mångfald, just det som vi har tagit bort.”
Han känner världen som sin egen ficka och som en generös och kunnig äldre släkting tar David Attenborough oss först med på en resa genom dess svindlande skönhet och mångfald. Tioåringen som sitter i tv-soffan intill mig hisnar över enorma fiskstim, regnskogarnas fascinerande djurarter och färgrika korallrev. Sedan kommer vändningen. Regnskogen förvandlas till palmoljeplantager, rovfiske tömmer haven, valarna slaktas, korallreven bleknar och dör, markerna förhärjas och till slut sitter en orangutang kvar högst uppe i ett kvarglömt träd på ett kalhygge. Den ser mycket ensam ut.
Keith Scholey, Alastair Fothergill, Jonnie Hughes
Den 4 oktober hade dokumentärfilmen premiär på Netflix.
Foto: Netflix
När David Attenborough föddes 1926, var jordens temperatur en grad lägre. Den globala uppvärmningen har ökat konkret under Attenboroughs livstid. Under de 68 år han har skildrat jordens underbara, myllrande mångfald av djurarter för BBC, har många av dessa djur blivit allt svårare att finna.
Attenborough drar slutsatsen att vi befinner oss mitt i en planetär massutrotning av arter, ungefär som när dinosaurierna försvann för 65 miljoner år sedan. Borneos regnskogar har minskat till hälften, 90 procent av all fisk i haven är borta, de vilda djuren utgör i dag bara 4 procent av alla djur på jorden. Han visar hur världen kan se ut om tio år om utvecklingen fortsätter som hittills. 2030 kan Amazonas regnskog vara en torr savann, Arktis isfritt på sommaren. Och allt detta innebär att stora delar av jorden kan komma att bli obeboeliga. Jorden, det enda hem mänskligheten har, är på väg att bli en plats där vi inte längre kan leva.
Prognoser för framtiden
Från papper och penna till världens snabbaste datorer att beräkna klimatförändringar.
Ungefär här börjar tioåringen gråta. Hon får sova i mammas och pappas säng den natten. Tio år är en så bedrövligt kort tid. En så kort tid i världen.
Tyvärr missar hon när David Attenboroughs budskap vänder, när han berättar att det trots allt går att göra något. Loppet är inte helt kört än. Vi människor kan minska vår påverkan på jorden genom att äta mindre kött, odla smartare på mindre ytor och använda mer förnybar energi. Det finns ett hopp i att låta exploaterade naturområden bli vilda igen; ökad biologisk mångfald kan stabilisera den sköra ekologiska balansen och gynna allt levande på jorden. Fiskrika naturreservat och grönskande, återplanterad regnskog visar att naturen kan läka sig själv om den bara får möjlighet. Ett annat hopp handlar om global tillväxt.
”Genom att arbeta hårt för att dra människor ur fattigdom, ge alla tillgång till sjukvård och göra det möjligt, särskilt för flickor, att gå kvar i skolan så länge som möjligt, kan vi få befolkningstillväxten att nå sin höjdpunkt tidigare och på en lägre nivå.”
Naturen har återtagit staden Pripjat. Träd växer på höghusens tak, buskar inomhus. Vilda hästar och hyenor strövar på stadsgatorna, andra djurarter som nästan var utrotade har funnit skydd här, där människorna inte kommer åt dem.
När jag går och lägger mig ekar David Attenboroughs ord: Det handlar inte om att rädda planeten, utan om att rädda oss själva.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, november 2020.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
