Europas vådliga val
Ska Europa sköta försvaret själva, lita på USA eller göra så gott man kan?
Från The World Ahead 2025 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Shashank Joshi, försvarsredaktör, The Economist
Donald Trumps återkomst till Vita huset är ett omskakande ögonblick för Europa. Banden till Europas viktigaste allianspartner kan komma att försämras, kanske helt upplösas, samtidigt som Ryssland har ett övertag i kriget i Ukraina. Europa ställs inför ett tufft val: komma överens med Kreml eller öka satsningarna på försvar och säkerhet för att stötta Ukraina och hålla Vladimir Putin på avstånd. Den debatten kan ena Europa. Men den kan lika gärna splittra.
Efter Donald Trumps installationsceremoni den 20 januari försöker de europeiska länderna skademinimera. Olika ledare, ministrar och tjänstemän försöker övertyga Trump och hans rådgivare om att USA måste visa att de tar Nato på allvar, fortsätta stötta Ukraina och säkerställa att ett eventuellt fredsavtal inte innebär permanent underkastelse för Ukraina. Natos generalsekreterare Mark Rutte vädjar till Trumps fåfänga genom att betona att presidenten ensam har ansvaret för den europeiska upprustningen och att européerna är viktiga partner i USA:s strävan att begränsa Kinas inflytande.
Men i Europa vet man att oddsen är höga. Parallellt pågår ett globalt handelskrig, som också inbegriper att Europa måste betala amerikanska tullar. Och även om Donald Trump inte formellt får USA att lämna Nato, kan han med några ogenomtänkta kommentarer försvaga artikel 5, alliansens klausul om ömsesidiga försvarsgarantier.
Trumps Ukrainapolitik formas av de rådgivare han väljer. Försvarshökar i mittfåran, som Mike Waltz och Marco Rubio, ser ut att få konkurrera med mer radikala företrädare som Tulsi Gabbard och Pete Hegseth. Donald Trump kan gå på den blivande vicepresidenten J.D. Vances linje: frys frontlinjerna och kräv att Ukraina förblir neutralt. Han kan be Europa att sätta in försvarsstyrkor.
Hur reagerar Europa? Ett alternativ är att göra så gott man kan. Kanske försvagas Ryssland i Ukraina. Kanske respekterar Vladimir Putin villkoren för en vapenvila. Kanske får USA en pro-europeisk president 2028. Så här har den europeiska hållningen sett ut länge. Men en andra mandatperiod för Trump kan kanske övertyga Europas länder om att den amerikanska politiken och de amerikanska prioriteringarna har förändrats för alltid. Om Ukraina dessutom förlorar kan detta leda till mer dramatiska åtgärder.
En andra mandatperiod för Trump kan kanske övertyga Europas länder om att de amerikanska prioriteringarna har förändrats för alltid.
Det första och mest angelägna problemet handlar om resurser: i dag är det bara två tredjedelar av Natos 30 medlemsländer som lägger 2 procent av BNP på försvaret. Utan USA:s stöd kan den siffran behöva fördubblas. Det leder i så fall till ökad skuldsättning och höjda skatter eller minskade satsningar på sjukvård och välfärd. Och det tar betydligt längre tid att bygga upp försvarsindustrin än Trumps fyra år långa mandatperiod.
Européerna behöver också bestämma sig för om de ska göra om sitt gemensamma försvar från grunden. Just nu är Nato navet i det europeiska försvaret samtidigt som man garderar sig genom att bygga ut säkerhets- och försvarskapaciteten inom andra institutioner, som EU och regionala försvarsallianser som Joint Expeditionary Force under ledning av Storbritannien.
Eftersom Nato fattar beslut genom konsensus kan Trump låsa alliansen i en krigssituation och hindra européerna från att genomföra sina försvarsplaner.
Men ett nedprioriterat Nato väcker komplexa frågor. Om man förlitar sig på EU riskerar Storbritannien, som lägger mest pengar på försvaret i Europa, och Turkiet, som har en av de största arméerna, att stängas ute. Trumps valseger utlöser också en förnyad debatt om vilken roll brittiska och franska kärnvapen ska spela för att avskräcka angripare på andra håll i Europa.
Det blir en rörig och hätsk debatt. I norra, centrala och östra Europa, i synnerhet bland länderna i den forna Warszawapakten, vänder man sig mot alla amerikanska försök att tvinga på Ukraina ett dåligt avtal. Försvarsutgifterna i de så kallade frontstaterna är redan höga och lär öka ytterligare. Men EU har inte på egen hand tillräckliga resurser eller industriell kapacitet för att förse Ukraina med krigsmateriel, än mindre ta över den amerikanska försvarsmaktens roll i Europa. Storbritannien, Frankrike och Tyskland spelar en avgörande roll.
Storbritannien har nära band till USA på underrättelse- och kärnvapenområdena. Landet skulle ha mest att förlora på att bryta helt med Trumps administration. Frankrike är djärvare och kan uppmana EU till mer radikala satsningar på ett gemensamt försvar, som gemensam upplåning för att finansiera försvarsutgifter. I Tyskland har den pro-ryska ytterkantshögern vunnit mark inför förbundsdagsvalet i februari, men för de två stora partierna kan Trumps andra mandatperiod kanske bli en utlösande faktor som motiverar ett budgetunderskott för försvarets skull.
I samtliga tre länder är det oklart hur man kommer att svara på ett fredsförslag framförhandlat av Trump. Säger man nej måste man öka försvarsanslagen för att köpa, producera och skicka vapen till Ukraina. Ger man efter vinner Ryssland en delseger och får tid att bygga upp sina styrkor igen. Då måste man leva med en ny järnridå – eller i skuggan av ännu ett krig.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
