Hal Hodson, skribent särskilda projekt, The Economist

Gruvbrytning på djuphavens botten är en fängslande möjlighet. Robotdammsugare stora som skördetröskor sänks ned tusentals meter till Stilla havets djuphavsslätter. De rullar fram över havsbotten och suger upp små klumpar av mangan, koppar, kobolt och nickel – metaller som är avgörande för elektrifieringen av den globala ekonomin. Metallpartiklar har under miljontals år samlats på en av jordens mest stilla platser och bildat klumpar som ligger löst på havsbotten. På den del av Stilla havsbotten som kallas Clarion-Clipperton-zonen, CCZ, finns klumpar som innehåller ungefär lika mycket metaller som i alla
landbaserade reserver.

Vägen till dessa metaller går via FN:s havsbottenmyndighet ISA, som inrättades 1994. Men ISA har i tre decennier funderat på hur djuphavsbrytningen ska regleras. Under 2024 väntas en av två saker hända: antingen kommer ISA att offentliggöra sina regler, förmodligen i juli, eller så kommer företagen att påbörja brytningen ändå. 

Läs även

Rustat för råvarurally

En trio av råvaror kan bli stekheta 2024.

Företaget The Metals Company säger sig vara redo att sätta i gång och har redan samlat in tusentals ton metallklumpar. Då ISA inte lyckats enas om en reglering inom en tvåårig tidsfrist, har företaget sedan i juli 2023 haft tillstånd att ansöka om brytning i CCZ-området. Utan någon tillströmning av metaller, och intäkter, kommer företagets pengar att sina om reglerna inte kommer på plats under 2024.

Företaget säger att det kommer att ansöka om brytning efter mötet i juli, oavsett om det finns några nya regler eller ej. Konflikter kommer att uppstå oavsett. Miljögrupper vill förbjuda djuphavsbrytning helt och menar att tillgången till gröna metaller inte rättfärdigar skador på djuphavets ekosystem. Men brytning av metaller på land orsakar också skador, till exempel i Indonesiens regnskogar. Medan ISA funderar på brytningens påverkan på haven, borde den även väga in skadorna på land.